Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Socialdemokratins dagar är över

Publicerat måndag 7 mars 2011 kl 10.00

Drygt två veckor till den extrakongress när de svenska socialdemokraterna ska välja sin nya partiledare, och här i Obs frågar vi oss vilken framtid socialdemokratin har – i Sverige och i världen. Förra veckan inledde vi den här serien med två röster inifrån rörelsen. Medan Göran Greider från Dalademokraten lyfte fram Olof Palmes bortglömda idé att ett samhälles vinnare och förlorare är och måste vara förbundna med varandra, menade SSU:s ordförande Jytte Guteland att partiet måste göra upp med sin nostalgi och istället genomföra en generationsväxling. Idag ska vi få en röst från höger om socialdemokratins framtid. Per Gudmundson är ledarskribent på Svenska Dagbladet och han börjar i filmhistorien.

I Billy Wilders Sunset Boulevard, från 1950, sitter den åldrade stumfilmsstjärnan Norma Desmond, spelad av Gloria Swanson, och väntar på erbjudanden om nya roller. Hon begriper inte att hennes tid är över. I egna ögon är hon fortfarande stor - det är filmerna som har blivit små.

Där är socialdemokratin idag. Tjänstefolket gör allt för att hålla illusionen vid liv, enstaka skribenter kan till och med köpas för att putsa på manus till den stora comebacken, men alla vet att historien har sin gång.

På två decennier har socialdemokratin gått från ett 45-procents- till ett 25-procentsparti. Det finns ingen naturlag som säger att socialdemokratin ska komma tillbaka. Tvärtom. 1800-talets dominerande politiska parti hette Lantmannapartiet. Vem kommer ihåg det idag?

Socialismen uppstod ur industrialismens konflikt mellan arbete och kapital. Arbetskraften organiserade sig i ett motsatsförhållande till fabrikernas ägare för att förhindra utsugning. Denna konfliktlinje är idag upplöst. De som förr var medellösa arbetare är nu ägare, inte enbart genom sina pensionsfonder, utan ofta även direkt, som aktieägare. Vem suger ut vem i ett sådant förhållande? Och i informationsålderns industrier, med kunskapsintensiv tjänsteproduktion, behöver arbetarna inte längre sträva efter att ta över produktionsmedlen - de sitter i arbetarens hjärna.

Men samhället har också förändrats på ett annat sätt. Socialdemokratins tillbakagång är här ett paradoxalt kvitto på vad man också kan se som dess framgångar. Välfärdsstaten, med generella lösningar och gemensam finansiering via skattsedeln, är numera oomstridd. Varje politiskt parti vill idag vårda och vidareutveckla den.

Snarast bör man kanske fråga sig hur socialdemokratin har lyckats hålla sig kvar så länge. För att åter tala filmspråk: Redan i början av 1960-talet konstaterade ledande socialdemokrater som Harry Schein, att välfärdsbygget var fullbordat. Nu återstod bara småfix, som att få på plats en kulturpolitik. Det var så vi fick filminstitutet och den svenska filmpolitiken. Allt annat var redan färdigt.

Socialdemokratin levde dock vidare på konstgjord andning. Det var först 1989, då Berlinmuren föll, som luften gick ur. Så länge som Sovjetväldet fanns, fanns det också ordentligt med krut, bokstavligt talat, bakom tanken att socialismen kunde skapa ett hållbart samhälle. Det tror ingen idag. Med kommuniststaterna borta fanns det heller inte längre något realpolitiskt utrymme att exploatera en tredje väg mellan kapitalism och kommunism.

Där sitter Socialdemokraterna idag. Utan någon stor konflikt mellan arbete och kapital, utan någon strid om välfärdsstaten, och utan uppbackning från Öst.

Nya tider ger nya frågor och andra aktörer. Vem diskuterar ägande i informationssamhället, där produktionen är immateriell? Piratrörelsen, kanske. Vem debatterar folkhemmet i en globaliserad värld?Sverigedemokraterna, kanske. Vem är bäst på att förvalta välfärdsstaten? En socialkonservativ moderat, kanske.

Socialdemokraternas tid är över. De har kanske inte förstått det själva, där de sitter i vaxkabinettet på Sunset Boulevard. Men den stora publik de vände sig till har gått vidare. Till Solsidan, kanske.

Per Gudmundson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".