Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Kvinnor tar plats i indiska byråd

Publicerat tisdag 8 mars 2011 kl 10.38

För länge, länge sedan byggde arkitekten Maya världens vackraste palats åt de fem kungliga bröderna Pandava; enligt myten på den plats där Delhi ligger idag. Palatset liknade inte något annat; inte nog med att det rymde tusen guldkolonner och att lampor täckta med gnistrande juveler hängde i de vidsträckta korridorerna – palatset var dessutom fullt av tricks: det som såg ut som en dörröppning kunde visa sig vara en målning. En dag kom Pandavabrödernas kusiner på besök. Mitt i en korridor stannade den äldsta kusinen framför en stor bassäng. Han studerade den noga och kom fram till att det som såg ut som vatten i själva verket måste vara ett hårt polerat marmorgolv. Så för att visa att han överlistat sina kusiner gick han med bestämda steg rakt fram - för att med ett plask ramla rakt ner i vattnet.  Man skulle kunna tänka sig att det här kunde ha blivit en rolig historia som alla kusinerna kunde ha skrattat åt. Men inte. För i det indiska eposet Mahabarata, som episoden kommer ur, är det här en av de incidenter som så småningom leder fram till storskaligt krig mellan kusinerna, för de mustiga berättelserna är fulla av lättkränkta män, som vad som än händer; inte vill visa sig svaga.

Nu är Mahabarata inte det enda eposet där machoidealen är så att säga utgångspunkten. Gilgamesh handlar om en ung man som slåss mot döden, i Iliaden leder bråket om den snyggaste tjejen till krig och ödeläggelse, och vi vet alla vad Abraham gör när han får order uppifrån om att döda sin egen son: han lyder. Men hur magnifikt myterna än ligger där och blänker som rustningar i solen, så är berättelserna en sak och verkligheten en annan. Vi ska följa med Per J Andersson till dagens Indien.

Sedan urminnes tider har patriarkatet härskat i delstaterna Haryana och Punjab i nordvästra Indien. När man läser om hedersmord, abortering av flickfoster och kvinnounderskott i befolkningen kommer exemplen ofta just härifrån.

Men från Indiens patriarkala hjärtland, från de uråldriga jordbruksbygderna där machostriderna i indiska eposet Mahabharata utspelade sig, kommer nu signaler om förändring.

Sedan drygt ett år tillbaka är Ashobi Khan, en 47-årig illitterat kvinna, ordförande i byrådet i den lilla byn Neemkheda i Haryana. Inte nog med det. De övriga nio demokratiskt valda ledamöterna är numera också … kvinnor. Det blev en rockad efter senaste valet: från 100 procent män till 100 procent kvinnor.

Ashobi berättar för indiska tidningen Tehelka att männen först var chockade, och opponerade sig. Ni, sa männen, härskar i hemmen, men vi män måste bestämma ute i samhället – ni förstår er inte på det här med demokrati. Men då svarade Ashobi kaxigt: Vänta ni, vänta så ska ni få se!

Sedan dess har det kvinnostyrda byrådet uträttat snudd på underverk. I år dras de sista rören så att byn för första gången i historien får vattenledningsvatten, och kvinnorna slipper vandra de två kilometerna till den kollektiva brunnen. I år öppnar också ett högstadium för flickor i byn, vilket gör att fler familjer kommer att låta sina döttrar studera vidare.

Dessutom har kvinnorna infört en inofficiell men effektiv regel för att råda bot på ett av byns allvarliga sociala problem. Tillsammans med byns övriga kvinnor har man bestämt att alla som missbrukar alkohol, vilket bara män gör i Neemkheda, inte får någon mat av sina fruar när de kommer hem. Först när de håller sig nyktra kan de räkna med att äta sig mätta.

När männen styrde byrådet var alkoholmissbruk en icke-fråga. Men för oss, berättar Ashobi, är drickandet ett av de värsta brotten man kan begå mot sin familj.

Också behovet av offentliga toaletter hade länge nonchalerats av byns män. Inte så konstigt kanske, en man kan ju alltid lätta på trycket i närmaste buske. Men för kvinnorna i Neemkheda blev toaletterna en frigörelsefråga – och en förutsättning för att de skulle kunna bryta isoleringen i hemmet.

Historien upprepar sig: när jag läser om de indiska kvinnornas krav på toaletter tänker jag på den svenska kvinnorörelsen på 1910-talet, som hade exakt samma krav med exakt samma argument.

I statistiken över indiska kvinnors läs- och skrivkunnighet hamnar delstaten Haryana alltid långt ner på listan. Men en utbildningsrevolution är på gång. Senaste 25 åren har antalet flickor som läser klart de sista åren på högstadiet och fortsätter på gymnasiet fyrfaldigast, medan andelen pojkar som studerar vidare bara har fördubblats. I flera av de traditionellt extremt patriarkala distrikten i Haryana läser idag fler flickor än pojkar vidare efter grundskolan.

Tidningen Outlook berättar om byflickan Tamanna som studerar för att inte upprepa sin mammas och äldre systrars bundenhet till hemmet och männen. Hon klär sig modernare än sina systrar, har mobiltelefon, pluggar hårt, åker skoter, är inte rädd för att säga vad hon tycker och har ambitionen att en dag bli jurist.

Hon nöjer sig inte med det traditionella arrangerade äktenskapet utan vill själv vara med och bestämma. Vad för sorts man söker du, frågar tidningens reporter. Tamanna svarar: En som förstår och respekterar mina känslor.

Delstaten Haryana har Indiens största kvinnounderskott. Här finns det bara 861 kvinnor per 1.000 män. En stor del av de kvinnor som saknas i befolkningen försvann redan i en abort efter ett ultraljud, där mamma och pappa tagit reda på fostrets kön. Att såna undersökningar är illegala sedan mitten av nittiotalet verkar inte hjälpa. I Indien görs varje år 750.000 aborter av flickfoster, en stor del av dem här i nordvästra delen av landet.

Föräldrars skräck att sätta en flicka till världen handlar i huvudsak om rädslan för ytterligare ekonomisk börda. En pojke kan i vuxen ålder arbeta och försörja sina åldrande föräldrar. Han är en god investering, och en pensionsförsäkring. Indiens hemgiftstradition gör också sonen till en jackpot. När han ska giftas bort ska brudens föräldrar ge brudgummens föräldrar en rejäl gåva. Det kan handla om ett kylskåp, en skoter, en bil eller pengar som motsvarar givarens årslön.

Många döttrar som ska giftas bort i en fattig familj kan helt enkelt bli dess ruin och i vissa fall – undergång.

Men nu finns tecken på att en omvärdering inletts.

Förändringen drivs på av insikten att döttrarna har lätt att få jobb på den nya arbetsmarknad som skapats av Indiens snabba ekonomiska tillväxt. De nya jobben kräver teoretisk utbildning, där flickor precis som på andra håll i världen uppnår bättre resultat än pojkar. Det innebär att fler flickor väljer att studera, som i sin tur innebär att de lättare får jobb och i slutänden höjer sin status på äktenskapsmarknaden – och i samhället.

I jordbruket, styrt av gamla patriarkala lagar, har kvinnorna av tradition de enklaste och sämst betalda jobben. I de nya service-, kommunikations- och it-företagen, styrda av en mer könsneutral meritokrati, är flickorna med och konkurrerar om de mest avancerade och bäst betalda jobben.

Förändringarna sker på teletjänstföretag där det räcker med motsvarande gymnasieutbildning och bra kunskaper i engelska. Förändringen sker också när det gälller näringslivets toppjobb. Enligt Grant Thorntons senaste jämförelse av näringslivet i 32 länder minskar antalet kvinnliga vd: ar i de flesta länder i Europa och Nordamerika, medan de blir stadigt fler i Indien, där 14 procent av alla toppchefer idag är kvinnor.

Många föräldrar runt om i Indien har precis börjat inse att en dotter kan vara en lika bra ekonomisk investering som en son. Därmed kommer hennes status att öka – samtidigt som kraven på dyra hemgiftsgåvor mildras.

Maktbalansen mellan män och kvinnor är förstås resultat av tradition, men kan förändras snabbt när kvinnan skaffar sig utbildning och jobb. Jag tänker på en studie som kom för några år sedan och visade att en fjärdedel av alla utbildade muslimska kvinnor i Indien har illitterata män. I de familjerna bestämmer kvinnan över mer än bara hushållskassan; i de familjerna är männens makt mest av ceremoniell karaktär.

Ett exempel på hur traditionen upprätthålls för att blidka familjetraditionen är de indiska muslimska kvinnor som bär niquab i hemmet, när gamlingarna i släkten ser på, men kastar av sig den och klär sig i jeans och t-shirt när de går till jobbet eller kaféet för att träffa vännerna.

Men för kvinnor som Ashobi Khan, som jag inledningsvis berättade om, är det inte utbildning som skapat förändring. Ashobi tillhör de cirka 30 procent indier som fortfarande är analfabeter. För henne är det istället lokaldemokratin som varit språngbrädan för vägen ut ur hemmets isolering.

Runt om i Indien har den lokala demokratin stärkts de senaste 20 åren – det vittnar flera studier om. Dessutom är det lag på att minst en tredjedel av ledamöterna i byråden ska vara kvinnor. Förra året antogs en lag som innebär att kraven på en tredjedel kvinnor nu också gäller i Indiens parlament.

Men 47-åriga Ashobi nöjer sig inte med den politiska makten. Nu ska hon också lära sig läsa och skriva. Om ni kommer tillbaka om ett år och tar med er artikeln ni ska skriva, säger hon till tidningen Tehelkas reporter, då ska ni se att jag kan läsa vad ni skrivit om mig.

Per J Andersson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".