Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Bara den som är mätt orkar minnas

Publicerat fredag 11 mars 2011 kl 10.23

Alla vi människor måste äta för att överleva; det är en av de saker vi alla har gemensamt. Ändå går det en vattendelare genom den mänskliga erfarenheten; mellan de som har upplevt vad verklig hunger är, och vi som aldrig behövt svälta. Dagens radioessä i Obs handlar om hunger; om den verkliga hungern och om hungerns plats i litteraturen. Det är författaren Moa Matthis som ska bjuda in oss i sina vindlande reflektioner; och hon börjar i en berättelse som varit central för den västerländska kulturen under de senaste tusen åren, men som vi kanske läser på ett nytt sätt, sedan vi slutat svälta.

Det hungras och äts mycket i den kristna Bibeln. Både i Gamla och Nya Testamentet. Manna, fiskar, honung, bröd. Berättelser om människor som får mat. ”Ty jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka”. I de gamla svenska bibelöversättningarna ”knorrar” de hungriga och töstiga människorna. Människan är sin tomma, knorrande mage. Vägen till själen går genom magen. Den hungriga magen som blir mätt. För att få människorna att överhuvudtaget orka lyssna måste Moses knacka vatten ur klippan, och Jesus ordna fram fisk så det räcker. Först när människan är mätt kan hon lyssna och tänka. På Gud, livet efter detta, kärleken till nästan.  

  I den nya bibelöversättningen har människorna slutat knorra. De klagar istället. I vår proppmätta tid och del av världen har bibelns hunger bara sin symboliska betydelse kvar. Vi kan lugnt nöja oss med oblatens papperslika tunnhet och läsa av bibelns bröd och vin på samma sätt som vi läser av matprogram och bostadsannonser. Som tecken. Maten fyller inte längre ett behov – kroppens. Den är ett tecken för begär – själens. Och, för frihet.

1913 vittnade litteraturen om den friheten. Det var då Marcel Proust skrev om madeleinekakan. En betydelsefull kaka! Epokgörande!
”Beklämd av en grå och dyster dag och av tanken på en lika dyster morgondag förde jag mekaniskt till läpparna en sked té, i vilken jag blött upp en bit kaka. Men i samma ögonblick som det med kaksmulorna blandade téet rörde vid min gom, spratt jag till…En härlig lustkänsla hade fyllt mig…med ens tedde sig livets växlingar betydelselösa, dess olyckor ofarliga och dess korthet inbillad…jag hade upphört att känna mig medelmåttig, efemär och dödlig”.

Odödlighetens smak i soggiga kaksmulor. Kanske var det så som bibelns hungrande, törstande människor kände sig? När mannan började regna från himlen. När vattnet vällde fram ur klippan. Livet åter! För evigt! Äta bör man, annars dör man.

Nä. Det var ju inte det Marcel Proust skrev om för hundra år sedan, i och för en borgerlighet som för länge sedan glömt hur hunger känns. ”Jag sätter ned koppen och vänder mig inåt, mot min själ” skrev han. Den som inte behöver frukta för sin kropp, kan ägna sig på heltid åt sin knopp. Redan de gamla grekerna visste att bara den vars mage inte knorrar, är fri att tänka stora tankar. I början av Platons Gästabud ligger de djupsinniga herrarna till bords. Först kommer maten, sedan moralfilosofin. Antikens filosofer har, precis som bibelns människor, fortfarande en kropp som måste mättas innan de kan vända sig inåt, mot själen. Idag, efter Proust, tar vi för givet att filosoferna är mätta innan de börjar tänka. På deras magar tänker varken vi, eller de. Man brukar säga att Prousts madeleine-kake-episod handlar om minnets makt, och det gör den förstås. Men bara den som är mätt orkar minnas. Därför är den är också ett frihetsmanifest som vittnar om andens seger över materien, den eteriska, begärande själens triumf över den grova, behövande kroppen. Segern över hungern. Mättnadens makt över världen. Jag tror att det är därför vi har utnämnt den till Stor Litteratur, och läser den med förtjusning än idag.     

År 1913 var Marcel Proust och hans läsare ändå ganska ensamma i världen om att använda mat som minnesafrodisiak. De flesta åt fortfarande för att bli mätta. Om de kunde. Om det vittnar litteraturen också. ”Det var på den tiden jag gick omkring och svalt i Kristiania”. Så börjar Knut Hamsuns romans ”Svält”, och den svältens tid är densamma som Prousts. Det äts till och med kakor i svältens Kristiania också, fast på ett annat sätt: ”Och kakorna försvunno en efter en, intet förslog, hur mycket jag än tog för mig, jag var alldeles bottenlöst hungrig.” I ”Svält” försvinner kakorna på bara några rader, utan att efterlämna några spår, inte ens mättnad. Prousts alter ego däremot, vänder eftertänksamt runt smulorna i munnen över flera sidor, och minns och minns och minns. I sju band. Åt den som är mätt ska varda givet betydelsemättade kakor. Åt de som inte har bröd: meningslöshetens bakverk. 

    Så har vi, Prousts ättlingar, blivit mätta teckentydare, fria från kroppens hunger, fria att minnas och att ägna oss åt våra själar. Men också fria att glömma. Fria att inte förstå. För, ”bara den som själv har fått gå hungrig länge”, skriver Astrid Lindgren, ”kan förstå hur glada de blev i fattigstugan, när Emil och Ida klev in där med sin korg. De ville allihop genast börja äta, både Stolle-Jocke och Kalle Spader och Rackare-Fia och Lillklossan. Men Kommandoran sa: ”Inte före julafton, så mycket ni vet det!”.

Bara den som själv har fått gå hungrig länge kan förstå, visste Astrid Lindgren. Och det är klart att för oss, som inte fått gå hungriga länge blir nästan hela mänsklighetens historia av bröduppror och hungerkravaller snudd på obegriplig. Det är en slags minnesförlust. Mina morföräldrar – födda vid 1900-talets början – kunde faktiskt, precis som Stolle-Jocke och Rackare-Fia, nästan minnas bibelns hunger. Från sina egna liv. Hur det kändes att vara hungrig. Vi, som minns som Proust med kaksmet i mungiporna, minns inte särskilt långt tillbaka i tiden. 

Därför tror jag att mina morföräldrar också förstått – bättre än jag kan – det som händer i Egypten, Libyen, Yemen och på andra platser i världen. Idag. Facebook och twitter säger vi. Demokrati. Det är sådant vi förstår och känner igen. Hungerhotet, hade mina morföräldrar sagt. Där jag ser teknikens landvinningar, hade de sett de stigande matpriserna: 25 % bara under det senaste året. I Egypten har priset på vete nästan fördubblats under samma tid. Världens fattiga har inte råd att äta. 1 miljard människor lider av ”kronisk undernäring”. Mer än 5 miljoner barn dör varje år ”till följd av undernäring”. Det står så i FN:s rapporter och i media, för att det låter så illa att säga att de hungrar och svälter ihjäl. I Yemen lider var tredje jemenit av ”kronisk undernäring”: hunger. Vartannat jemenitiskt barn lider av ”akut undernäring”: svält. Och eftersom mina morföräldrar visste vad hunger är hade de också förstått vreden över den ofrihet som hungern är. Inte bara därför att hunger alltid och på alla platser varit ojämnt fördelad och vittnat om förtryck. För Israels folk då, såväl som för Jemens folk idag. På Platons tid såväl som på Prousts. Utan också därför att hunger tar ifrån människan hennes upplevelse av att ha en själ, ett minne, en egen historia. Dömer henne att bara vara kropp. Bara här och nu. 

I boken ”Är detta en människa?” berättar Primo Levi om Auschwitz, lägret som ”är hungern”, människorna som är ”hungern, den levande hungern”. Och han berättar om den gången man lyckades ordna femtio liter soppa, kvarlämnad av polska arbetare för att den smakade härsket. Femton personer, tre liter soppa per man. Tillfälligt mätta ”förmår vi tänka på våra mödrar, våra hustrur… för några timmar kan vi vara olyckliga på fria människors vis”, skrev Levi.

Det är klart att den rika världen cyniskt hukar inför de fattigas krav på demokrati. Det är mer fördelaktigt att förhandla med en stabil diktatur om priset på olja. Men jag tror inte att de – vi – är fullt lika cyniska när det gäller hungern. Hungern, eller hotet om hunger, har sitt säte i människans kropp. För den som är van att eftertänksamt låta kakor smälta på tungan är hunger oförståeligt, okännbart.

På samma sätt, fast omvänt, är det med Karin Boyes vackra rader: ”Den mätta dagen, den är aldrig störst/Den bästa dagen är en dag av törst”. Den som aldrig varit mätt och aldrig fått dricka sig otörstig kan inte förstå de raderna.

Mat som tecken är ofta vackert och lustfyllt. Men det är när maten bara är mat, som den kan försätta berg. 

Moa Matthis

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".