Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Theresa Benér: Pjäsen om Mitterrands statshemlighet

Publicerat tisdag 12 april 2011 kl 10.29

François Mitterrand – som var president i Frankrike mellan 1981 och 1994 – var på tapeten här i OBS senast i mars, i den serie vi sände då om socialdemokratins framtid, för Mitterrands spöke vilar fortfarande över franska socialdemokraters förhoppningar om comeback. Mitterrand var mittenpolitikern som blev socialist, han var en pragmatiker, en man som samarbetade med den fascistiska Vichyregimen i början av andra världskriget, för att sedan alliera sig med motståndsrörelsen: lika färgstark som hemlighetsfull. Det mest offentliga av det Mitterrand inte talade öppet om var att han höll sig med dubbla familjer. Det mest hemliga var att han under hela sin presidenttid levde på nåder, med vetskapen om att han var dödssjuk.

Både filmare och författare har skildrat Mitterrands liv, och nu har turen kommit till teatern: regissören Olivier Py har skapat en uppmärksammad pjäs som skildrar Mitterrands sista tid i livet. Theresa Benér, teaterkritiker och mångårig OBS-medarbetare, har sett Pys pjäs, i Paris.

 En vinterdag 1995 var jag ute för ett ärende i Paris nära Eiffeltornet, och plötsligt kom en labrador springande fram och nosade på mig. En bit bakom kom hans husse i sakta mak, omgiven av ett mindre följe. Det var François Mitterrand, den förre presidenten, i sällskap med sin livmedikus och vakter. Han lyfte på hatten och hälsade som en gentleman: Bonjour Madame. Jag log och hälsade tillbaka. En månad senare var François Mitterrand död.

 Vårt korta och enda möte ägde rum när Mitterrand var svårt sjuk i prostatacancer. Ett halvår tidigare hade presidentämbetet övergått till Jacques Chirac. Det har sagts att Mitterrand under denna sista tid i livet var uppfylld av att tillrättalägga sitt eget eftermäle. Han var en motsättningarnas man och politiker: litterär, strategisk, modig och oåtkomligt gäckande. Mitterrand förenade politik och poesi i sin person. Det säger i alla fall teatermannen Olivier Py, som nu drar fulla hus på Odéonteatern i Paris med sin pjäs Adagio, som har undertiteln Mitterrand, hemligheten och döden. Py tar avstamp i Mitterrands sista månader. I gestalt av skådespelaren Philippe Girard rör han sig på en mycket hög, brant trappa som fyller hela scenens bredd. Över trappan passerar sakta dekorer av ett bibliotek, ett sjukhus, gravplatser, skogar och Elyséepalatset. I dessa miljöer återupplever Mitterrand viktiga scener från sitt liv, med särskilt fokus på hans tid som Frankrikes president, från 1981 till 1995.

 Omedelbart efter att Mitterrand blev vald 1981, under valslogan La force tranquille, Den lugna kraften, fick han besked att han hade cancer. Allt från tre månader till tre år kvar att leva. Det blev femton år, och under nästan hela hans presidenttid var cancern klassad som statshemlighet. Folket visste inget.

 Olivier Py skildrar på scen en makthavare som är intensivt sysselsatt med döden, både den han själv hotas av, och den död han sett när den har slagit till mot politiska kamrater, vänner och medarbetare, från andra världskriget och framåt. Mitterrands politik styrs av det han kallade ”plikten att minnas”. Frankrikes bärande roll i uppbyggnaden av Europaunionen uppstod som i en besvärjelse mot sorgen av de som dödats i andra världskriget. Omvänt visas en central scen där Mitterrand tvekar att agerar mot Milosevic och stötta Bosnien i Balkankriget, eftersom han personligen hade upplevt hur serberna hade förtryckts under andra världskriget.

 Persongalleriet i Adagio består av en mängd politikerkändisar. Vi möter den dynamiske kulturministern Jack Lang, justitieministern Robert Badinter, som avskaffade dödsstraffet, förbundskanslern Helmut Kohl och ryske presidenten Gorbatjov, liksom författaren Marguerite Duras, som Mitterrand lärde känna i motståndsrörelsen. En stor del av Mitterrands repliker i pjäsen är hämtade direkt från hans egna tal och böcker – han var ju själv både författare och bibliofil.

 Olivier Pys trohet mot förlagan och källorna gör att hans egen diktning blir ganska stel och återhållen. Han är också mer intresserad av att diskutera Mitterrands existentiella reflektioner än att kritiskt granska presidentens olika politiska svek och dubbelspel. Mitterrands eftermäle har ju trots allt naggats av hård kritik mot att han på statens bekostnad underhöll en parallellfamilj samtidigt med sin officiella. Hans till synes opportunistiska agerande under ockupationstiden har också starkt ifrågasatts.

 Men pjäsen Adagio lyfter ändå fram en intressant politisk epok, inte minst därför att den pekar på en brytningstid under 80-90-talen, där politik nästan upphörde att vara idédebatt. I några roliga scener skildras reklammannen Séguéla, som framgångsrikt formade Mitterrands båda presidentvalkampanjer. Han säger cyniskt: ”Ni är en produkt som vi ska sälja – politik görs inte längre av idéer”. François Mitterrand är obekväm med den nya diskursen, som de flesta av dagens ledande europeiska politiker har lärt sig bemästra. Inte minst den nuvarande presidenten Sarkozy. Skådespelaren Philippe Girard gör därför ett skickligt arbete när han lyhört återger Mitterrands ganska deklamatoriska, pompösa stil. Hans politiska språk var förankrat i en helt annan tid och med andra historiska referenser än de som används i dagens debatt.

Theresa Benér

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".