Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Makten, tänkandet och framstegen

Publicerat fredag 15 april 2011 kl 10.00

(Obs P1, 2011-05-15) Påannons Fredrik Pålsson: 

När vi på OBSredaktionen lägger ut beställningar på radioessäer, brukar vi säga att vi vill att de ska vara tidlösa. Det är förstås en fåfäng förhoppning. Alla tankar som tänks uppstår ur en väv av detaljer och referenser, och det är omöjligt att veta vad som kommer att vara begripligt ens om ett par decennier. Men luta dig tillbaka – för dagens radioessä handlar om ytterst långsamma processer, nämligen: hur hela civilisationer förändras. Dagens essäist är Johan Norberg, författare och samhällsdebattör.

För tio år sedan var världens rikaste man amerikan, världens största bilproducent var amerikansk och det största exportlandet var USA. I dag är världens rikaste man mexikan, världens största bilproducent japansk och det största exportlandet är Kina. Vår tids stora händelse är österns och söderns återkomst på den ekonomiska scenen. Under finanskrisen tuffade utvecklingsländerna på med tillväxttal som vi inte når i de bästa av tider. Det förstärkte känslan att vi just nu upplever en kopernikansk revolution. Vi har börjat inse att vi inte är universums mitt.

Det är egentligen inte konstigt. I en öppen värld, där idéer och handel kan flöda fritt finns det inget skäl till att vissa delar av världen alltid ska ha ett försprång. Tvärtom är det alltid lättare att komma i kapp eftersom man då kan utnyttja de idéer, tekniker och affärsmodeller som föregångarna lade väldiga summor och lång tid på att utveckla. Den fråga vi egentligen borde ställa är varför väst en gång drog ifrån. Varför fick vi ett kvartsmillennium av total västerländsk dominans över planeten?

Den som för tusen år sedan hade gissat vilken del av världen som först skulle utveckla en rik, industriell civilisation hade knappast gissat på det Europa som fortfarande var sargat efter Romarrikets fall, där medeltidens bottenlösa fattigdom och utbredda vidskepelse inte gav mycket hopp. När Karl den Store en gång fick en klocka i gåva förstod han inte vad det var.

Han fick den klockan av kalifen av Bagdad. Vid denna tid var nämligen arabvärlden vetenskapligt och teknologiskt överlägset, och hämtade och förädlade idéer och grödor från tre kontinenter. Det var araberna som hade kunskapen om astronomi, medicin och teknik och höll liv i den grekiska filosofi som hade fallit i glömska i Europa.

Vår betraktare för tusen år sedan hade också kunnat vända blicken längre österut. Där styrde Songdynastin över ett ekonomiskt och kulturellt blomstrande Kina. Genom en hög grad av rättssäkerhet och ekonomisk frihet, med äganderätt även för kvinnor, stimulerades innovationer och entreprenörskap. Kineserna läste texter som tryckts med rörliga typer, krigade med krut och navigerade efter kompassen – de tre uppfinningar som Francis Bacon 600 år senare ännu såg som mänsklighetens viktigaste.

Historikern Ian Morris hävdar att orienten var mer utvecklad än väst fram till 1770-talet. Så varför drog avkroken Europa ifrån? Många förklaringar har svagheten att de tarvar sin egen förklaring. Vissa hänvisar till ren militärmakt. ”Whatever happens we have got. The Maxim gun and they have not”, som den brittiske poeten och politikern Hillaire Belloc uttryckte det. Men varför fick européerna överlägsen eldkraft? Vetenskap, teknik, och industri förstås, men varför utvecklades inte det i stället där det fanns mer av det från början? Jag förklarar det själv gärna med renässansen, upplysningen och liberalismen, men varför fick de idéerna genomslag i Europa, när de fanns i embryonal form även på andra håll?

En förklaring finner vi i floran och faunan. Jordbruksrevolutionen inleddes i den bördiga halvmånen i Mellanöstern på 9000-talet före Kristus och ett par tusen år senare kring de stora kinesiska floderna, tack vare den rikliga tillgången till grödor och djur som kunde domesticeras. Och det försprånget var dubbelt – som Jared Diamond konstaterade i det fascinerande verket Guns, Germs and Steel är det av avgörande betydelse att Europa-Asiens axel går i väst-östlig riktning. Det gör att klimatet inte skiljer sig så mycket åt över landmassan. Det som kan leva och frodas i ena hörnet, kan också göra det i det andra. Så fort vetet förädlades i den bördiga halvmånen, kunde det snabbt spridas över hela kontinenten. Amerika och Afrika hade i lägre grad välsignats av naturen och det lilla som kunde brukas, kunde inte lika lätt överleva på andra delar av kontinenterna. Den eurasiska människan blev bofast tidigare och fick därmed ett försprång vad gäller skapandet av städer, skriftspråk och specialisering. Inte för att hon var smartare, utan för att hon råkade vara på rätt plats, vid rätt tillfälle.

Det betyder emellertid inte att Europa skulle klara sig bättre än Mellanöstern och Kina. Kanske bidrog färre naturkatastrofer och mindre familjer? Men en av de mest intressanta förklaringarna till det hela har att göra med Europas splittring. Traditionellt har man trott att utveckling kräver centralisering, en stark centralmakt som kan organisera storskaliga projekt. Men den stat som är stark nog att ge en allting, är också stark nog att ta ifrån en allting, som det brukar heta.

De kinesiska kejsare som i perioder uppmuntrade dynamik har i andra perioder slagit till bromsen. Songdynastin krossades av de mongoliska invasionerna på 1100- och 1200-talen. Och den efterföljande Mingdynastin vände sig inåt och premierade stabilitet framför äventyr. Regimen slog sönder de mekaniska klockorna från Songtiden, och brände helt sonika ned den världsledande flotta som hade potential att kartlägga hela jordklotet. Kejsaren sade stopp, och då stannade världens mäktigaste land.

Arabvärlden var inte centraliserad på samma sätt som Kina. Men där fanns det religiösa auktoriteter, ett gemensamt språk och en gemensam kultur. Det som ansågs strida mot den fick svårt att hålla ut i någon del av regionen. När muslimska tänkare började använda de grekiska förnuftsidéerna till att kritiskt granska även religionen, slog etablissemanget bakut och den mongoliska invasionen i början av 1200-talet gjorde arabvärlden än mer traditionalistisk. Det efterföljande, ottomanska riket kvävde vetenskapen, förbjöd tryckpressen och rev det avancerade observatoriet i Galata när prästerskapet varnade för att det ”spionerade på Gud”.

Européer har länge sett ner på de kulturer som medvetet vänder ryggen till vetenskapens landvinningar. Men då glömmer vi att eliten ville göra det även här. Kyrkan förföljde nya idéer, hantverkare slog sönder nya maskiner och furstar konfiskerade nya företag. Om Europa hade varit en monolitisk stat hade den stoppat utvecklingen även här.

Men de europeiska nytänkarna hade geografin på sin sida. Europa, en halvö av halvöar, var inte utformat för imperiebyggen. Det var för uppdelat i olika kyrkor och språkområden och för splittrat i öar, halvöar, städer och regioner, avgränsade av mäktiga bergskedjor, täta skogar, sjöar, floder och våtmark. Då var det lättare att skydda sitt oberoende mot mongoler och ottomaner, och mot romare, Karl den Store, Napoleon och Hitler. I sin bok The European Miracle från 1981 berättar ekonomhistorikern Eric Jones att det på 1300-talet fanns ungefär 1 000 olika politiska enheter i Europa och den mångfalden levde i viss mån kvar med de rivaliserande nationalstaterna. Med en sådan pluralism blev det möjligt för nya teorier, uppfinningar och affärsidéer att finna en tillflyktsort någonstans, vilka intressen de än utmanade.

Påven motsatte sig handel med muslimerna. Men det fria Venedig bedrev den ändå, under skydd av kejsaren av Konstantinopel. När slavar rymde från greven av Flandern till Brügge drev staden ut hans soldater. När England censurerade radikal litteratur kunde den publiceras i Nederländerna. Spanien fördrev judarna och Frankrike protestanterna, men då tog andra länder emot dem och drog nytta av deras kunskap och arbete.

Folket kunde ibland spela ut makthavare mot varandra och skifta lojalitet till en annan furste om den gamle fursten blev för förtryckande. Staden Maastricht byggde två trappor till stadshusporten så att både hertigen och biskopen skulle känna sig hemma och balansera varandras makt. De myntade talesättet: ”En herre – oh herre! Två herrar – då är vi herrar.”

Kinas marina äventyret avbröts när makten sade nej i slutet av 1400-talet. När genovesaren Columbus vid ungefär samma tid, ville dra igång sin expedition västerut sa makten också nej. Portugals kung gjorde det, och det gjorde även hertigen av Medina-Sidonia, och greven av Medinaceli. Men då kunde Columbus i ett mer decentraliserat system, vända sig till det spanska hovet som gav klartecken. Och när Columbus lyckades, satte rivalerna också segel mot de rika trakterna i väst. Påven ville mycket gärna reglera upptäcktsfärderna– Spanien skulle få västra halvklotet och Portugal det östra. Då svarade den franske kungen att han inte hittade någon sådan klausul i Adams testamente, och protestanterna i England och Nederländerna struntade förstås i vad påven sade.

Den grekiska filosofin knäcktes på 1200-talet  när den provocerade de arabiska teologerna. Men den väckte också den europeiska kyrkans vrede. Thomas av Aquino hade lärt sig Aristoteles av araberna, men biskoparna i Paris, Canterbury och Oxford fördömde i slutet av 1200-talet Thomas hedniska tankar. Än en gång triumferade dock Europas mångfald. Venedig välkomnade den grekiska filosofin och universitetet i Padua lockade till sig de som ville studera Aristoteles. Så kunde idéerna överleva, vidareutvecklas och till slut accepteras av kyrkan och så småningom inspirera forskarna att utveckla gemensamma metoder för undersökning och bevisföring.

Europas furstar och stater var ilskna konkurrenter. När någon av dem blev mäktigare genom att välkomna individualism och innovationer, tvingades även andra att bli tolerantare för att inte hamna i underläge. Mellan år 1000 och 1800 förlorade despotiskt styrda regioner i Europa cirka 100 000 personer i stadsbefolkningen per århundrade jämfört med mer liberala regioner. Härskare kunde fortsätta att stoppa allt det nya, men det blev allt svårare för dem att bortse från att de då också slaktade hönorna som värpte guldäggen. De tvingades snart ersätta godtycklig konfiskering med förutsägbara skatter för att inte jaga bort handelsmännen som behövdes eftersom de eftertraktade resurserna var spridda över kontinenten. Handlarna vågade då investera långsiktigt och behövde inte längre gräva ned skattekistorna i marken – en nu nästan romantisk bild av svunna tiders försök att freda egendom mot envåldshärskarna. 

Så kanske var det inte överlägsna tänkare, uppfinnare och företagare som gjorde Europa ledande, utan det faktum att vår elit hade sämre förutsättningar att knäcka våra tänkare, uppfinnare och företagare. Idéer, teknik och kapital kunde röra sig mellan staterna, som därför tvingades lära av varandra och pressade varandra till modernisering. Och om det låter en smula som dagens globalisering så är det för att det ligger något i den parallellen. I tusen år var det bara en liten västerländsk avkrok som spelade det spelet. Nu vill resten av världen vara med.

Johan Norberg

I programmet hörde vi Tse Chun Yan  spela "The green book running ", samt Dai Xiaolian framföra ett stycke på det flertusenåriga kinesiska instrumentet qin.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".