Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Per Gahrton om förre FN-chefen i Afghanistan, Kai Eides nya bok: upplysande, omskakande och schizofrent.

Publicerat måndag 18 april 2011 kl 10.37

När invånarna i den lilla staden Ishkashim, i nordöstra Afghanistan, vaknade den 30 september 2009, möttes de av brev som delats ut under natten. Budskapet var enkelt. ”Skicka inte era döttrar till skolan, om de är mer än nio år gamla”.

 Av politiker i väst beskrivs ofta de nya skolorna i Afghanistan som en succéhistoria. Två och en halv miljoner flickor som förbjöds gå i skolan under talibanregimen, ska nu ha kunnat återvända. Men frågan är till vilket pris.

 Den 6 april inledde den danska dagstidningen Information, som den första tidningen i världen, en artikelserie baserad på de närmare 15 000 underrättelsedokument, som WikiLeaks valt att inte publicera eftersom de innehåller så många personuppgifter. Till skillnad från tidigare läckta dokument tecknar underrättelsedokumenten en tydligare bild av vad kriget i Afghanistan egentligen innebär för civilbefolkningen.

 Enligt underrättelserapporterna har de afghanska skolorna blivit ett lika prioriterat mål för talibanerna som självmordsattacker mot utlänningar eller regeringsanställda. Anledningen, enligt Information, är att skolorna blivit en symbol för västalliansen och den afghanska staten. Politiker från väst låter sig till exempel glatt fotograferas framför afghanska skolor, vilket leder till att hoten mot skolorna ökar. Under förra året dödades 167 afghanska lärare och skolbarn i olika attacker.

 Den här rapporteringen är ett exempel på hur otydlig gränsen många gånger är i Afghanistan, mellan vad som är en civil och en militär insats. Ändå måste NATO-koalitionen sträva efter att upprätta gränsen - åtminstone om vi får tro Kai Eide, norsk diplomat som under två år, fram till mitten av 2010, var FN:s högste chef i Afghanistan. Nu har han gett ut boken ”Høyt spil om Afghanistan”, en bok som ger en både uppskakande och upplysande bild av situationen i Afghanistan, enligt samhällsdebattören och miljöpartisten Per Gahrton.

 Ett av Eides huvudbudskap är att den nuvarande militära strategin är dömd att misslyckas, men att det också är nödvändigt att skilja på militär och civil verksamhet. Överlag har han ett diplomatiskt uttryckssätt, men när han skall karakterisera den danske NATO-chefen Anders Fogh Rasmussens krav vid en konferens i München på att frivilligorganisationerna måste arbeta närmare militären, spricker Eides diplomatiska fasad och han ryter: ”Uttalandet av NATO:s generalsekreterare var både missvisande och farligt”. Också ISAF-chefen Petreus’ uttalande om att ”alla”, både militära och civila hjälpare, ”kämpar för samma sak”, avvisas av Eide, som påminner om att frivilligorganisationerna kom till Afghanistan före ISAF; de ”betraktar sig inte som en del av den amerikanska kampen mot terror”. Självklart kan de inte acceptera att betraktas som ”en av de stridande parternas förlängda arm”.

 Trots sin misstro mot den militära strategin är Eide kritisk mot en del av den civila verksamhet som bedrivs idag, inte minst eftersom 40 procent av biståndet går tillbaka till givarländerna. Dessutom har det skapats en överklass av konsulter som inkasserar årslöner i storleksordningen 2-3 miljoner kronor. Och detta i världens fattigaste land!

 Samtidigt finns det en omedveten schizofreni hos Eide som säger mer än det han uttryckligen skriver om svårigheten att överhuvudtaget utifrån styra in ett fattigt, underutvecklat land i västliga demokratiska banor. Å ena sidan anklagar han USA för ”nykolonialism”. Å andra sidan berättar han öppenhjärtigt om hur han under sin tid i Kabul praktiskt taget dagligen besökte president Karzai och andra afghanska beslutsfattare för att tala om för dem hur de borde agera. Vid ett tillfälle ingrep han i regeringsbildningen och krävde en inrikesministers avgång. Efter presidentvalet 2009 agerade han först kraftfullt för att förmå Karzai att acceptera en andra valomgång; när den motvillige Karzai gav med sig satte Eide in alla krafter på att förmå tvåan, Abdullah, att dra sig tillbaka, vilket också lyckades.

 Inför parlamentsvalet 2010 krävde Eide att FN och ISAF skulle få medverka vid godkännande av kandidater. Dessutom ville han att FN skulle få vetorätt i den kommission som skulle behandla klagomål om valfusk.

 Eides motiv för sådant förmynderi är förstås att han ansåg de afghanska myndigheterna korrupta och oförmögna att administrera en demokratisk process. Eide försökte utöva sitt förmynderi via Karzai, vilket ledde till en uppmärksammad konflikt med FN:s nr 2, amerikanen Peter Galbraith, av Eide stämplad som ”USAs förlängda arm in i FN”.

Eide hävdar att han inte alls var lierad med Karzai, utan stod för laglighet och folkrätt, medan Galbraith ville ta genvägar och kuppa bort Karzai, inte minst för att denne allt oftare börjat uttala sig kritiskt om den amerikanska närvaron.

 Samtidigt är Eide kritisk mot Karzai för att denne inte tagit uti med korruptionen och låter kriminella krigsherrar besätta viktiga maktpositioner. Men trots kritiken visar Eide en viss förståelse för Karzais agerande. Han fastslår att ”för USA och Väst är strategin ett mycket tidsbegränsat krig med målet att ge oss själva säkerhet”. Men Karzai ser det förstås med afghanska ögon och då handlar det om försiktighet och balans mellan olika etniska grupper och mycket annat.

 Det går inte att betvivla att Kai Eide under sina två år som FN-chef i Kabul satsade hårt på att försöka hjälpa Afghanistan till en demokratisk utveckling. Sak samma gäller säkert de flesta som arbetar på fältet i Afghanistan, från svenska ISAF-soldater till Svenska Afghanistankommittens flickskollärare. Men såväl på som mellan raderna visar Eide att enskilda hjälpares rena syften inte räcker särskilt långt mot storpolitiska manipulationer och patriarkala värderingar. Kanske är det en av de värsta tragedierna i sammanhanget – att så många ärliga människors ideella uppsåt missbrukas av maktspelare och reaktionärer – från Washington och Stockholm till Kandahar och Masar-e-Sharif.

Per Gahrton.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".