Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Dan Jönsson: Frankrikes nyckelroll i Elfenbenskusten

Publicerat tisdag 19 april 2011 kl 11.15

Alassane Ouattara har fått vänta länge på att tillträda som president i Elfenbenskusten. Han visade intresse redan under tidigt 90-tal, men parlamentet genomdrev då en ny lag som innebar att alla som ställer upp i val till presidentposten eller parlamentet, måste ha sitt ursprung i Elfenbenskusten. En lag som stängde ute Outtara, vars ena förälder kommer från Burkina Faso.

När han så till slut blev vald till president, i slutet av november, vägrade den förre presidenten Laurent Gbagbo att avgå, trots ekonomiska sanktioner och ett politiskt tryck från ett enat världssamfund. Men efter hårda strider greps så Gbagbo på lyxhotellet Golf i Abidjan förra måndagen och till slut, fick Outtara sin presidentpost.

Finns det något i den här historien, om en diktators fall, som inte berättas? Frilansjournalisten Dan Jönsson menar att det finns två versioner att ta till för den som vill ha en bakgrund till det som har hänt: en kort, och en något längre. 

 Den korta versionen av historien handlar om en maktkamp som pågått i tjugo år och där de båda rivalerna Alassane Ouattara och Laurent Gbagbo har varit aktiva i stort sett hela tiden. En kamp som under nittiotalet fördes i skuggan av tilltagande ekonomiskt och politiskt kaos, och som ledde fram till att Gbagbo blev president efter ett val år 2000. Hösten 2002 skedde ett kuppförsök som i sin tur utmynnade i ett inbördeskrig som mer eller mindre delade landet efter etniska och religiösa gränser och dessutom på ett dramatiskt sätt drog in den franska armén i striderna. Ett fredsavtal, framförhandlat med fransk hjälp, lovade nyval inom något år, ett krav som Gbagbo inte uppfyllde förrän i höstas – och som vi nu ser konsekvenserna av.

Problemet med den här korta versionen är inte att den är felaktig, utan att den egentligen inte förklarar något. För att förklara något behövs ett större perspektiv. Efter inbördeskriget 2004 skrev en av Afrikas mest kända globaliseringskritiker, Malis förra kulturminister Aminata Traoré en uppmärksammad bok med titeln ”Lettre au Président des Français à propos de la Côte d’Ivoire et de l’Afrique en général” – alltså ”Brev till Frankrikes president angående Elfenbenskusten och Afrika i allmänhet”. En glödande, personlig uppgörelse med den franska nykolonialismen i Afrika som känns precis lika aktuell idag som när den skrevs för sex år sen. Och som ger den lite längre versionen.

Aminata Traoré vänder sig i sin bok alltså direkt till Frankrikes dåvarande president Jacques Chirac, som de här åren framträdde som något av en globaliseringskritiker och gärna lanserade olika samarbetsavtal som skulle lyfta Afrika ur fattigdomen. Traoré undrar stillsamt om han verkligen tror på det han säger. Vad beror det då på, frågar hon retoriskt, att under femtio år av så kallat ”samarbete” har Frankrike hela tiden blivit rikare, medan de afrikanska länderna bara blivit fattigare? Det finns ett samband, en logik i detta, förklarar hon. En logik, där just Elfenbenskustens historia är själva skolexemplet.

Precis som för många andra afrikanska länder såg Elfenbenskustens framtid rätt ljus ut de första åren efter självständigheten 1960. Den ivorianska kakaoekonomin växte så det knakade och drog till sig miljoner gästarbetare från de västafrikanska grannländerna. Statlig styrning garanterade kakaobönderna ett minimipris för deras skördar och lade grunden till ett visst offentligt välstånd. Men den ensidiga satsningen på kakao, uppmuntrad av franska intressen, gjorde landet sårbart. När råvarupriserna sjönk på sjuttiotalet skenade statsskulden iväg, och för att få lån av Valutafonden och Världsbanken tvingades landet till hårda så kallade strukturanpassningar, det vill säga privatiseringar och större öppenhet för utländska – oftast franska – investeringar.

Landets nu nye president Alassane Ouattara var vid den här tiden ekonom på Internationella Valutafonden, och fick i uppgift att som premiärminister leda dessa strukturanpassningar. Men förändringarna stötte på motstånd från kakaoböndernas fackförbund, som då anfördes av den nu avsatte presidenten Gbagbo. Straffåtgärder från långivarnas sida gjorde att den ekonomiska krisen förvärrades, arbetslösheten steg och gav upphov till etniska motsättningar, men också till stark främlingsfientlighet riktad mot landets många gästarbetare.

I hela detta förstörelseverk, skriver Traoré, har Frankrike spelat en nyckelroll. Under fagra ord om ekonomiskt samarbete har man tvingat fram en nyliberal modell som raserat det ivorianska samhället men inneburit lysande affärer för franska storföretag som TotalFinaElf och France Telecom. Frankrikes militära ingripanden, liksom den franska otåligheten med Gbagbo, ska delvis ses i ljuset av att Gbagbo försökt föra en egen politik och välkomnat amerikanska och kinesiska investerare i landet. Kraven på demokratiska reformer, skriver Traoré, framstår i det perspektivet mest som cyniska: ett sätt att legitimera ett orättfärdigt system och dölja de verkliga sammanhangen.

För det är i grunden vad det handlar om, skriver Aminata Traoré: allt hänger ihop, herr president. Er rikedom och vår fattigdom, de hänger ihop. Främlingsfientligheten hos er och främlingsfientligheten hos oss, det hänger ihop. Er demokrati och våra inbördeskrig, de hänger ihop. Afrikas splittring är spegelbilden av Europas enande.

Vad Aminata Traoré har att säga om den senaste utvecklingen i Elfenbenskusten vet jag inte. Men jag kan ana. För visst verkar det på något vis logiskt att det är just Valutafondens man som nu i demokratisk ordning, och får man anta, till de franska företagens stora lättnad, har fått uppgiften att röja upp i kaoset efter tre decennier av nyliberal tvångsförvaltning. Om det sen ger fog för någon större optimism är en helt annan sak.

Dan Jönsson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".