Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Lisa Zetterberg: att bli placerad i det så kallade autistspektrat

Publicerat tisdag 19 april 2011 kl 11.29

Människan är komplex, ändå placeras hon in i fack efter sina karaktärsdrag och diagnoser. Lisa Zetterberg – frilansjournalist och radioproducent som bland annat producerat ”Söndag med Saman” i grannkanalen P3 – ska reflektera kring vad det egentligen betyder för en människa, att bli placerad i det så kallade autistspektrat.

 Vad har Geroge Costanza från Seinfeld, David Brent i The office och Spock gemensamt? Jo de är alla fiktiva personer med autistiska drag. Den som diagnoserar är den australienska forskaren Sara Abrahamson som samlar och motiverar sina val på bloggen Aspies on TV, där aspie är en förkortning för en person med Aspbergers syndrom. Hennes syfte med bloggen är att visa på förebilder för autistiska personer och hon påpekar att det kan vara nyttigt att studera de komiska situationer som uppstår och reflektera över socialt samspel i sin egen vardag. Abrahamson väljer att sätta sina diagnoser enbart på fiktiva personer eftersom hon menar att det är känsligt att spekulera i verkliga personers tillstånd. Graham Farmelo som skrivit den första biografin om fysikern Paul Dirac verkar inte hålla med.

Dirac var en av kvantmekanikens tidiga pionjärer. Tillsammans med kollegor som Erwin Schrödinger och Max Born utvecklade han några av fältets teoretiska förutsättningar och han blev med drygt 30 år den yngste teoretiker att få nobelpriset i fyik. Mest känd är Paul Dirac för att han teoretiskt förutsåg att universum förutom materia består av dess motsats anti-materia.

Trots detta har han länge varit något av en doldis jämfört med flera av sina samtida kollegor. Han var aldrig en given mediapersonlighet som Albert Einstein. Det har heller inte funnits någon biografi över Dirac riktad till en bredare publik. Graham Farmelo aspirerar på att ändra på detta i The strangest man som översatt bär undertiteln ”kvantgeniet Paul Diracs hemliga liv”. Det är i mångt och mycket men inte enbart ett verk som tecknar kvantmekanikens framväxt. Läsaren får också ta del av Paul Diracs liv från uppväxen i Bristol till hans sena dagar som gästprofessor vid floria state university. Det är ett liv som i högsta grad påverkades av 1900-talets krig och politiska spel och ett liv präglat av Diracs mycket udda personlighet.

Bland de många anekdoter som berättas om Dirac egenheter är de om hans ovilja att prata mest genomgående. Att det under hans yngre dagar i Cambrige bland studenterna myntades en ny måttenhet för hur få ord en person kan yttra på en timme; och gav måttenheten namnet Dirac. Andra av Diracs karaktärsdrag som lyfts fram i biografin är hans omutliga fokusering på sitt arbete och att han hade svårt att vara annat än bokstavlig. Farmelo har bland annat tagit del av de brev där Dirac i spaltform avhandlar blivande hustrun Mancis desperata och många gånger retoriska frågor. Det är lätt att få bilden av en man som är rörande inkapabel att förstå vanliga realtioner. Farmelo väcker också slutligen frågan om Diracs speciella personlighet kanske berodde på att han befann sig på det autistiska spektrumet. Kanske hade Paul Dirac Aspbergers syndrom och matematik som sitt specialintresse.

Fysikern Freeman Dyson som själv var en av Diracs studenter och mötte honom fler gånger genom åren vill läsa anekdoterna om Dirac annorlunda. Han påpekar i en artikel i the new you rewiev of books att Dirac var en aktiv familjefar till sina barn och styvbarn. Han var också en lojal vän som ibland utsatte sina vänner för rätt hårdföra practical jokes. Oavsett vilket kan man fråga sig om en postum diagnos av Paul Dirac är att jämställa med ett karaktärsmord. Blir hans framgångar på något sätt mindre om de gjorts av en autistisk person. Eller blir han bara ett mindre ouppnåligt geni.

En lärdom man kan dra av Paul Dirac är att om han verkligen befann sig på det autistiska spektrat så lyckades han ändå kunde fylla sitt liv med mycket av det som brukar anses meningsfullt av familj, vänskap och karriär. I den utsträckning som fiktiva karaktärer med autistiska drag blir allt vanligare finns möjligheten att förståelsen för ett sådant beteende även i vårt vardagliga liv blir större. Men risken finns förstås också att vi väljer att betrakta all form av excentriskt beteende som ett tecken på störning av det ena eller andra slaget. Frågan är om det i längden ger bättre eller sämre förutsättningar för framtidens Diracs ha få utrymme och den förståelse de behöver.

Lisa Zetterberg

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".