Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Margareta Flygt: Der Schattenmann - skuggmannen. Om François Genoud.

Publicerat tisdag 26 april 2011 kl 11.11

Järnvägen mellan Berlin och Baghdad blev inte färdig i tid, tyskarna förlorade första världskriget, och förlusten banade så småningom väg för ett nytt militant uppvaknande i Tyskland, med naziströrelsen. Men kopplingarna till delar av den muslimska världen kvarstod. Möjligen reste stormuftin av Jerusalem med tåg, när han, efter andra världskrigets utbrott flydde från Irak, efter att britterna slagit ner den protyska revolt han försökt starta där, men hans ansträngningar för att knyta allianser med nazisterna, mot judarna, är väl känt.

Idag ska vi höra om en inte lika omtalad man från Schweiz, som efter andra världskriget knöt många oheliga allianser, bland annat med islamistiska rörelser i den arabiska världen. Detta apropå en ny bok av den i Tyskland välkände kulturjournalisten Willi Winkler, som tidigare bland annat har gett ut böcker om Bob Dylan, Rolling Stones och terroristerna i RAF. Margareta Flygt har läst ”Der Schattenmann” – skuggmannen.

Att skriva om rock, terrorism och nazism verkar först motsägelsefullt, men det finns något som förbinder : idoldyrkan och  total hängivenhet. För schweizaren François Genoud var nazismen och dess återupprättelse meningen med livet.
Genoud växte upp i Schweiz, långt ifrån andra världskrigets våld och mord. 1932, sjutton år gammal, hade han fått skaka hand med Hitler, vilket ledde till en livslång trohet. När andra tog avstånd från nazismen, började han sprida dess ideologi.

 Det var förvirrade, ostrukturerade år efter 1945.
Samtidigt som Nürnbergrättegångarna försökte skipa rättvisa, slussades gamla nazister efter en snabb ”avnazifiering” tillbaka till maktpositioner, rätts- och utbildningsväsen - som om det skulle var lika lätt som att avlusas. Ett exempel är Genouds bäste vän, Paul Dickopf, en före detta SS-officer, som 1965 blev chef för tyska kriminalpolisen och efter sin pensionering chef för Interpol, världens största internationella polisorganisation. Det var lätt att göra karriär med rätt vänner. Interpols högkvarter hade legat i Berlin under krigsåren och intressant nog vägrade Interpol att jaga naziförbrytare efter kriget.

 Jag har tidigare talat om Simon Wiesenthal här i OBS – ofta kallad den frilansande nazijägaren - mannen som på egen hand ville skipa rättvisa och få de skyldiga åtalade. François Genoud var hans raka motsats – den frilansande nazisten. Båda verkade under efterkrigstiden – och båda kan symbolisera den. Den ene ville göra upp med vad som skett, den andre fortsätta den nazistiska kampen mot judarna.

 Genoud engagerade sig var han kunde: Han hjälpte nazister i rättegångar, bistod dem att fly till Italien och vidare till Sydamerika, han bemödade sig om Hitlers kvarlåtenskaper och framför allt om Goebbels dagboksanteckningar. Efter många turer kunde Genoud köpa propagandaministern Joseph Goebbels omfångsrika dagboksverk och Martin Bormanns brev. När dagböckerna gavs ut av förlaget Hoffmann und Campe 1977 drog Genoud in miljoner. Pengar han lät flyta tillbaka till nazism och terrorism – och ingen protesterade. Bland annat finansierade han försvaret i rättegångarna mot Adolf Eichmann och Klaus Barbie.

När Genoud insåg, att nazisterna inte kunde komma till makten igen, vände han sig till arabvärlden och arabiska nationalister. De hade en gemensam fiende: Israel och judarna.

 Först stödde han befrielsekampen i Algeriet, sedan palestiniernas kamp mot Israel. Hans hat mot judar var gränslöst och snart hade han kontakter med Jerusalems mufti, algeriska frihetskämpar, Wadi Haddad och den ökände terroristen Illich Ramírez Sánchez, mer känd under namnen Carlos eller Schakalen. Schakalen blev känd när han tog elva OPEC-ministrar som gisslan i Wien – med Genouds hjälp så klart. 1957 startade Genoud tillsammans med en syrier Banque Commercial Arabe i Genève, som framför allt stödde den algeriska frihetskampen mot Frankrike. Han antas även ha grundat al Tawqa-banken, som finansierade al Qaida och Hamas.

 Vid de palestinska flygplanskapningarna på 70-talet var det schweizaren som förhandlade för kidnapparnas räkning. Han stödde också terroristerna i RAF, i den mån han kunde använda dem för sitt antisemitiska korståg.
Men eftersom Genoud aldrig dödade någon själv, gick han fri.

 1996 samlade François Genoud sina närmaste omkring sig och begick självmord, 81 år gammal. Han svalde ett dödligt gift – precis som hans idoler en gång gjort. Han ville dö som en hjälte.

 Genoud var spindeln i ett stort, finmaskigt nät som omvärlden lät hållas. Eftersom han hade kontakt med både terrorister och nazister var det många som hellre såg honom på fri fot än bakom lås och bom – han var en viktig del i kalla krigets politiska spel. Enligt Winkler hade Genoud kontakt med schweiziska och tyska säkerhetspolisen, indirekt till CIA, troligtvis även med Mossad och franska säkerhetspolisen. Alla behövde honom.

 Winkler utgår från Genouds liv, men ger också en heltäckande bild av europeisk efterkrigspolitik och vilka följder Genouds förgreningar haft för dagens politiska situation mellan väst och den muslimska fundamentalismen.

Margareta Flygt

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".