Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Björn Kumm: The Berlin - Baghdad Express

Publicerat tisdag 26 april 2011 kl 11.00

Det är inte alltid som ”jihad” – det heliga, muslimska kriget, har varit ett negativt begrepp här i väst. Under den andra halvan av 1800-talet, när det enorma brittiska imperiet bredde ut sig som mest och britterna härskade över en tredjedel av jordens befolkning, då klev Tyskland fram som en utmanare om världsherraväldet. Och var skulle de söka stöd? Hos muslimerna.

 OBS mångårige medarbetare Björn Kumm har läst en ny bok om det tyska järnvägsbygge som skulle förbinda Berlin med Bagdad, och utgöra en förlängning av den mytomspunna Orientexpressen som vid 1900-talets början slutade i turkiska Istanbul, som på den tiden hette Konstantinopel. Det är historien om en järnväg som byggdes både för att vinna ett krig – och en värld.

      Från Europa till Asien är det nästan bara ett stenkast. Man tar mycket enkelt färjan från västra Istanbul – som ligger i Europa – till Haydar Pasha, den magnifika tyskbyggda järnvägsstationen på asiatiska sidan varifrån Orientexpressen fortsätter mot Bagdad. 
Just nu är stationen i bedrövligt skick efter en brand i november 2010, men den är fortfarande ett monument över Tysklands vilja att under första världskriget dra med sig världens muslimer i heligt krig, ett jihad, och ge Tyskland världsmakt. Om det skriver den amerikanske, i Turkiet baserade, historikern Sean McMeekin i boken The Berlin-Baghdad Express.

      Tyska rikets kejsare, Wilhelm II, var entusiastisk islamofil. Även om han delade synen på Turkiet som Europas sjuke man, tänkte han sig att en tysk kraftinjektion i allians med osmanska rikets härskare sultan Abdul Hamid skulle bli avgörande. Tyskland satte i gång ett jättelikt strategiskt järnvägsbygge Konstantinopel-Bagdad. Ut i den muslimska världen skickade Kaiser Wilhelm en rad språkkunniga, militärt erfarna och av islam synnerligen intresserade agenter.

         Vi har hört talas om Lawrence av Arabien, den unge arkeolog som i själva verket var brittisk spion och med någon överdrift beskrev sin egen centrala roll i det han gärna kallade ett arabiskt nationellt uppvaknande mot det turkisk-osmanska väldet. Men på den tyska sidan rekryterades många fler av Lawrences äventyrliga typ, och från Berlin utgick ett väldigt propagandakrig med skrifter, pamfletter och flygblad riktade till Tysklands potentiella vänner både i den muslimska och, vilket är anmärkningsvärt, den judiska världen. 

        Kaiser Wilhelm ville mycket gärna framstå som beskyddare av hela världens muslimer, 300 miljoner då, en och en halv miljard i dag. Med hjälp av Muhammeds ättlingar som sedan profetens dagar haft ansvar för Mekka, den heliga staden och pilgrimsfärderna dit, en omfattande industri, och med stöd från Sanussi-ätten som styrde Libyen ville Tyskland slå till mot brittiska Egypten och Suezkanalen.

        I Persien hoppades Tyskland på samarbete med landets enda inhemska militära styrka, nämligen shahens gendarmeri, vars svenska officerare stod under befäl av gamle högerledaren Jarl Hjalmarssons pappa. När första världskriget bröt ut, fick Tyskland också goda råd från Sveriges legendariske upptäcktsresande Sven Hedin. Han hade rest en del i territorier som var relevanta för det planerade heliga kriget i öst.    

         I oktober 1915, när första världskriget kört fast i västfrontens skyttegravar, var Tysklands "Drang nach Osten" i full gång. 16 000 arbetare byggde järnväg. Tysk, turkisk och libysk militär samlade sig för ännu en attack mot Suezkanalen. I Kabul, 200 kilometer från Khyberpasset förhandlade Kaiserns utsände med den afghanske ledaren Habibullah Khan om att inleda jihad, ett heligt krig, mot Brittiska Indien.

        Det var ett stort projekt. Det hängde på järnvägsbygget. Men det hängde också på hur glödande det religiösa engagemanget verkligen var i den muslimska världen för att samlas kring ett heligt krig. Båda sidor i första världskriget betalade jättelika summor till sina allierade. Det var ändå bara en bråkdel av vad kriget kostade en enda dag i skyttegravarna på västfronten. På arabiska halvön tog beduinhövdingar tacksamt emot guldet, lovade att inom kort ockupera Kairo och försvann sedan spårlöst ut i öknen. 

       Var det en fråga om mutor? Koranen är mycket klar på den punkten, påpekar Sean McMeekin. Enligt nionde suran, vers 29, ska en särskild skyddsskatt utkrävas av de otrogna för att undantas från övergrepp medan heligt krig pågår. Men alla undantogs inte. 
Värst råkade osmanska rikets armeniska befolkning ut. Det eftervärlden känner till som det armeniska folkmordet innebar inte bara organiserat massmördande utan också att det tyska järnvägsbygget i en hast blev av med tusentals yrkesskickliga armeniska rallare och under lång tid stod still.

         Sist och slutligen var det inte religionen som bestämde vilken sida de muslimska härskarna till sist hamnade på utan helt enkelt krigslyckan. De höll sig noga orienterade om hur Tyskland klarade sig i det pågående världskriget.

         Orientexpressens förlängning till Bagdad byggdes till sist färdig 1918 under brinnande krig. Hade den varit färdig några år tidigare och trupper och vapen kunnat skickas den vägen och inte på kamelrygg över oländiga berg, då gissar Sean McMeekin att Suezkanalen kunde ha övergått i tysk ägo, Brittiska Indien kunde ha varit allvarligt hotat och utgången av första världskriget kunde ha blivit en helt annan. 

Björn Kumm

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".