Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Lisa Zetterberg: Om den amerikanska Fat Acceptance-rörelsen.

Publicerat onsdag 27 april 2011 kl 10.19

Det har skapat en del rubriker när politiker på olika håll – bland annat i Tyskland och i Sverige – gått ut och föreslagit att de som är feta ska betala högre skatt än smala. Fler och fler människor blir tyngre och tyngre över hela världen – samtidigt som medvetenheten ökat om var gränsen går för den vikt samhället accepterar. Om de flesta människor för trettio år sedan hade koll på sin vikt, har man idag koll på sitt BMI – Body Mass Index – och många vet också var gränsen går för vilket BMI som är normalt, och vad som är över gränsen. Fetman väcker moraliska frågor. Vem bär ansvaret för vilket BMI du har? Och är det så att du måste se till att ditt BMI ligger inom normalvärdena, innan du har rätt att få samma vård som alla andra? Den frågan har debatterats i bloggosfären. Lisa Zetterberg, som är radioproducent och frilansjournalist ska berätta mer om det.

 När Barbara Benesch-Granberg berättade om sin mors död på bloggen ”Shapely prose” blev reaktionerna många och starka. Modern hade för länge sedan fått höra att hennes hälsoproblem bestod i hennes övervikt och hade därför undvikit att söka vidare läkarhjälp när hon inte kunnat gå ner de av läkaren rekommenderade 25 kilona. Det här ledde till slut till att förkorta moderns liv. Det visade sig att hon var långt ifrån ensam om att ha dåliga erfarenheter av sjukvården. För att husera de många historierna som strömmade in om den felbehandling och de kränkande omdömen som överviktiga patienter fått av läkare startade ”First do no harm” döpt efter en av den medicinska etikens grundpelare.

I beskrivningen av bloggen förklaras att vi ständigt matas med idén att en tjock kropp automatiskt innebär en dålig hälsa även om det har bevisat sig falskt. Det här är något som sedan går ut över individen som söker läkarhjälp. Det kan kan handla om en överslätande uppmaning att gå ner i vikt eller en ovilja att ta i en tjock kropp. Bloggen First do no harm är en del av det som kallas fat acceptance-rörelsen. Den bygger på ett erkännande av den feta kroppen genom att kritisera det samhälle som gjort kopplingen mellan tjock och sjuk så stark att det ibland uppfattas som varande samma sak.

Det första steget är att försöka vända den allmänt vedertagna hållningen att fetma är den största och ibland enda riskfaktorn för olika sjukdomar. På bloggen Junk food science har journalisten Sandy Szwarc under flera år lyft fram forskning som fått litet eller inget genomslag i den allmänna debatten men som pekar mot en av fat acceptance-rörelsens grundpoänger: En överviktig eller fet kropp är i sig ingen hälsorisk. Själv kallar Szwarc det för fetmaparadoxen; att det som framställs som den största faran är ofarligt och under vissa omständigheter kan det till och med vara positivt att vara överviktig.

Vid sidan av att ifrågasätta samhällets bild av övervikt handlar fat acceptance också om att komma överens med sin egen storlek. I bloggen Stumptuous finner man närmast filosoferande resonemang om förhållandet till kroppsfett. Kroppsfett är lika mycket en sak som en ständigt pågående relation.

Begreppet ”fet” är en social konstruktion vars innehåll skiftar beroende på vilken kontext man befinner sig i. Målet är att betrakta sin vikt som en neutral siffra, kanske att jämföra med ens skostorlek.

Fat acceptance handlar också om att visa personen bakom vikten. Genom att berätta om sig själv visar man hur avpersonifierad retoriken runt fetma är. Marianne Kirby som driver fat acceptancebloggen The rotund drar i ett inlägg en parallell mellan homofobi och islamofobi och de fördomar som överviktiga personer möter.

Även om fat acceptance vid en första anblick handlar om att höja statusen för överviktiga och granska påstådda hälsorisker så finns det ett djupare och än mer radikalt budskap. Genom att ge fysisk, psykisk och mental hälsa företräde utmanar man den gänse bilden av kroppen som något som i första hand ska väcka begär. Fat acceptance handlar därför mindre om att ifrågasätta de rådande utseeendeidealen och mer om att skärskåda en kultur som sätter upp godtyckliga kroppsideal som ett mått på välmående. Vem tjänar på att vi väljer att försöka leva upp till idealen och vilken är individens vinst av att sluta fokusera på sin vikt och tro på att hälsa är fullt möjlig oavsett storlek.

Lisa Zetterberg

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".