Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Anders E Larsson: Om den thailändska filmregissören Apichatpong Weerasethakul

Publicerat torsdag 28 april 2011 kl 13.50

Nu ska det handla om det ledande namnet inom den thailändska independentfilmen; Apichatpong Weerasethakul, som är dubbelt aktuell i våra trakter: med en utställning i Köpenhamn, och svensk filmpremiär för filmen farbror Boonmee som minns sina tidigare liv. Filmkritikern Anders E Larsson ska berätta mer om vad som gör Weerasethakuls filmkonst speciell.

 Film är ett eget språk, ett språk som sällan används fullt ut. Alltför ofta stannar filmupplevelsen vid illustrerade händelser och replikskiften, som hämtas från ett historieberättande med början, mitt och slut. Regissören och målaren Peter Greenaway har genom åren predikat den intrigbefriade filmens lov, en slags rumslig upplevelse där vi hänger oss fast i ett expanderat ögonblick i stället för att tvångsmässigt knuffas vidare längs den linjära händelsekedjan.

 Inom den asiatiska filmen finns en tilltalande öppenhet för en flytande tids- och rumsuppfattning. Bioaktuella filmen Norwegian wood av vietnamesiske regissören Tran Anh Hung är ett exempel. Ett annat exempel är thailändske Apichatpong Weerasethakuls  

 Den arkitekt- och filmutbildade Weerasethakul, i folkmun kallad för Joe, är en ledande gestalt inom den thailändska independentfilmen och skapade uppmärksamhet med sin första långfilm för elva år sedan, Mysterious object at noon – som med sin blandning av dokumentärt och fiktivt material satte själva berättarprocessen under lupp.

 Vid sidan av att regissera kort- och långfilm arbetar Joe med video- och konstinstallationer. I Köpenhamn pågår just nu utställningen Primitive, som uppstod ur de efterforskningar som han gjorde inför filmen Farbror Boonmee som minns sina tidigare liv – en film som fick Guldpalmen i Cannes ifjol och nu är bioaktuell i Sverige.

 Här kan man gå på djupet med Joes dragning till den lilla stadens rum –närmare bestämt Nabua, belägen i samma nordöstra hörn av Thailand där han själv växte upp. Det primära syftet med Primitive var att återkalla minnet av hur den thailändska armén utrotade traktens misstänkta kommunister, under 1960- och 70-talen, och upplysa dagens unga om en glömd politisk verklighet.

 Titelverket består av två parallella projektioner. Till vänster vandrar en grupp ungdomar omkring på öppna fält med pannlampor. Efter ett tag sätter de i gång med att avfyra lysraketer och kameran iakttar hur de rosa blossen långsamt faller mot marken. Samtidigt strömmar en lugnt redovisande berättarröst från den högra bildskärmen. Rösten ackompanjeras av ungdomarnas sovande ansikten, där de ligger inuti det rosa skimret i ett äggformat rymdskepp på en äng. I en annan sekvens följer kameran på långt håll en människogestalt iklädd kåpa och mask, som plötsligt fattar eld och ger upphov till små bränder bland fältets vajande grässtrån.

 Berättarrösten beskriver hur han som ung följde efter olika ljus och förstod att dessa var representanter för svunna liv. Han återger också en historia om en framtidsresa. När man anländer till framtiden, säger han, riktas en lampa rakt mot ditt ansikte. Du får se filmer från dina tidigare liv. När du når fram till filmen som skildrar stunden då du anlände med tidskapseln till framtiden försvinner du. Berättarrösten säger: ”Jag är rädd för att jag inte kommer att se någonting alls när jag öppnar mina ögon.”

 Samma tanke, rädsla, för att det trots allt tar slut en dag, finns med i farbror Boonmee, där ramhandlingen är att Boonmee är leversjuk och snart kommer att dö. Hans närmaste familj samlas kring honom. När slutet är nära förestående börjar Boonmee att fundera på orsakerna till sin sjukdom, och i samma stund tycks han plötsligt omfattas av ett större medvetande.

 Joes filmvärld är en visuell och emotionell sköljning: Som att kliva rakt in i de naturliga ljuden och ljusen på en plats och koppla ihop sig med dess hemliga erfarenheter. Kring dessa växer sedan associativa vävar präglade av Joes nyckelbegrepp: minne, resor genom tiden, reinkarnation – i det sistnämnda ingår också ett karmatänkande. Själv säger han att just minnet mycket väl kan vara hans huvudsakliga – om inte rentav enda – impuls att göra film. Vidare säger han, att på samma sätt som vi ännu inte har lyckats förklara hur vårt tänkande fungerar, har vi långtifrån utnyttjat den energikälla som filmskapandet utgör.

 Filmupplevelsen är på en gång underligt suggestiv och alldeles självklar – på samma naturligt återhållna sätt som Farbror Boonmee sitter vid köksbordet och pratar med sin svägerska, sin döda hustrus spöke och sin försvunne son, som nu återvänt som ett hårigt apspöke med rödlysande ögon.

Anders E Larsson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".