Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Hanna Nordenhök: Om Federico Garcia Lorcas kvinnoskildringar

Publicerat fredag 29 april 2011 kl 11.00

En tidig sommarmorgon år 1936 fördes den spanske författaren Federico Garcia Lorca bort för att avrättas av fascisterna. Ett brutalt slut, som bara passar alltför väl in i hur Lorca sedan betraktats av eftervärlden: som en röst som talar för de som inte passade in i fascisternas patriarkala machokultur. Lorca skrev om de förtryckta och de utstötta, och inte minst: om kvinnor. Det var de så kallade kvinnopjäserna som gjorde Lorca världsberömd: pjäser där han skildrar kvinnors erfarenheter i ett bondesamhälle där trycket från traditionen och kollektivet är hårt. Men finns det inte också något dubbelt, och kluvet över Lorcas kvinnoskildringar? Den tanken ska  utvecklas av författaren Hanna Nordenhök, i dagens radioessä.

 Det finns nog ingen litteratur som präglat mig på samma sätt som Federico García Lorcas berömda kvinnopjäser. Delvis därför att jag läste dem så tidigt, som det lillgamla barn jag var. Kanske förstod jag intuitivt att de rörde vid någonting avgörande för mitt eget kommande vuxenliv. Kanske beskrivningarna av människor, oavlåtligt bestämda av en benhård samhällsstruktur, också motsvarade erfarenheten av barndomens maktlöshet. Jag har i alla fall aldrig riktigt kunnat frigöra mig från de ödesmättade kvinnovärldarna i Blodsbröllop, Yerma och Bernardas hus.

 Lorca njuter när han skriver, han älskar att vistas i den smattrande och hårda lantliga spanska som han placerar i sina gestalters munnar. Kanske är det också här, i satsernas snärtande rytm, som hans teater blir som mest brinnande och komplex.

 Lorca växte upp en välbärgad familj i Granada. Hans mor stimulerade honom att läsa litteratur, fadern var godsägare – båda satte de sig senare emot hans poetkall och talade tyst om hans homosexualitet. Som barn sägs han ha växt upp omgiven av kvinnor. Han vistades gärna bland husets tjänarinnor, bygdens tvätterskor och pigfolk. Han stod också nära sin mor, som var kultiverad och lärarinna (men ändå skulle förneka honom begäret att skriva).

 Lorcas starka kvinnoporträtt går naturligtvis enkelt att läsa som ett solidariskt inkännande med kvinnors villkor i ett patriarkalt och ruralt samhällssystem. Hans stora biografiska uttolkare Ian Gibson har i förhållande till författarskapets upptagenhet med ett oinfriat begär, också betonat Lorcas egen kringskurenhet som sexuellt avvikande i det katolska Spanien under 1900-talets första decennier.

 Det står i alla fall klart att det är i spelet mellan kvinnor som Lorcadramernas mest avgörande ögonblick tar plats. Det är de sörjande kvinnorna i Blodsbröllop, med sin såriga, inbördes antagonistiska och samtidigt oupplösliga gråterskegemenskap, som får sista ordet. Och det är Yermas vrede över infertilitetens straff som i slutscenen får henne att besegla sitt öde genom att döda sin man Juan.

 Men det tydligaste exemplet är kanske ändå Bernardas hus från 1936, en pjäs som enbart innehåller kvinnoroller. Männen är här helt frånvarande på scenen, de figurerar enbart i samtalen mellan pigor, tiggerskor och grannfruar, mellan de instängda döttrarna och deras tyranniska mor, och då mest som ett slags opersonliga instanser i språket, avlägsna kärleksobjekt, döda fäder. Det Lorca delvis är ute efter att skildra – traditionens förkrossande kraft, spänningen mellan förbud och begär - ges alltså kontur i gestaltningen av en språklig och kulturell överföring mellan kvinnor. Ett annat sätt att förstå det är att det framförallt är genom och mellan kvinnor som patriarkatet upprätthålls i Lorcas sceniska utsaga om världen.

 Bernardas hus handlar om en nybliven änka och hennes fem ogifta döttrar. Efter makens död ålägger sig Bernarda Alba att vakta sina döttrars oskuld och därmed familjens heder under en åttaårig sorgeperiod enligt ett hårdnackat patriarkalt anständighetsmönster. Hennes despotiska styre över huset som alltmer liknar ett fängelse driver husets kvinnor in i ett fullskaligt krig med varandra som ska sluta i en av döttrarnas död.

 Att födas till kvinna är det värsta straffet, konstaterar mellandottern Amelia.

 En dotter som inte lyder är inte en dotter utan en fiende, slungar Bernarda ur sig.

 Hon står vid husets gräns. Häxan och haggan med en tunga ”vass som en rakkniv”. Bernarda är förbudet mot begäret personifierat. Anständighetens sadistiska väkterska. Och likt hennes förtryckargestalts läckande frånsida andrar hennes egen åldrade mor Maria Josefa runt som en förvirrad liten felia, dement eller psykotisk och ständigt utklädd till brud. Maria Josefa verkar utgöra patriarkatets slutliga lilla avskrädeshög, den galna kvinnoålderdomen där alla hämningar till sist har släppt, de förlorade drömmarnas förruttnande, oroväckande kropp. Hon är ett vithårigt, skamlöst – och på sätt och vis befriat – barn, vandrande genom rummen återupprepande sin lidelses figurer i tvångsmässiga cirkelmonologer. Tillsammans bildar gestalterna ett enda psyke, som om de förkroppsligande kvinnans själva lott.

 Det är lätt att hänföras av den makabra prakten i Lorcas kvinnotopografi, detta modermonsterhus översvämmat av volanger, tofsar, broderier, linnetyger, giftassilver och sträckta dukar. Korstecknen, solfjädrarnas dovt knäppande rörelser. Sladdret, sidoblickarna. De täckande spetssjalarna över det farliga och ostyriga kvinnohåret. Lorcas kvinnor är fångar åt ägodelarna, deras egna kroppar utgör interiören i ett ideologiskt bygge där arvsrätt, äktenskap och reproduktion utgör stommen. Någonstans därutanför häckar de andra, de skugglika, synderskorna, fnasken, slamporna, de rör sig liksom strykande och utanför historien, som varningar, som fallna svarta änglar.

 Ja, skildringen tycks på alla sätt precis. En gastkramande gestaltning av hur kvinnors kroppar oavbrutet måste tjäna åt vår manliga kulturs förståelse av sig själv.

 Men - något bedrar i Lorcatexten. Det pågår också en annan, delvis omkastande underrörelse i den till synes kompromisslösa kritiken av patriarkatet.

 Hos Lorca ärvs strukturen tveklöst på mödernet. Och det finns en påfallande hängivenhet i skildringen av den krigiska kvinnoplats han tecknar, av kvinnors hat mot varandra. Här står kvinnor visserligen för agensen medan de manliga figurerna ofta framstår som överflödiga, rentav karaktärslösa – men också märkligt undanglidande, liksom utan skuld.

 Modersfiguren som skrivs fram i Lorcas dramer är klaustrofobisk, obarmhärtig. Karg och förtorkad som i Yerma, förbjudande som i Bernardas hus, kvävande som brudgummens bittra mor i Blodsbröllop.

 Är det inte ändå så att modern hos Lorca på klassiskt manér representerar hotet om det totala uppslukandet, om återgåendet till livmodern, det vill säga döden själv. Den som försöker frigöra sig från hennes moderslemmars spindellika fängelse blir inte sällan bedragen, och riskerar framförallt en ond, bråd död - som självmörderskan Adela, som brudgummen som lämnar modersnästet för en kvinna som sedan rymmer med en annan. Eller den till sist dödsstrypte Juan i Yerma. Och det är hon, inte han, som driver frågan om det ofödda barnet, inför vilket han är likgiltig eller bara vill fly. Återigen: fadersväldet hos Lorca styrs och upprätthålls av kvinnor.

 För Lorcas moderskropp vill inte avge något, den vill enbart disciplinera oss in i en ordning där begäret efter någon annan än hon själv behäftas med dödsstraff. Å ena sidan tycks hon vilja härska med sin snålhet, och å den andra dränka sina barn i sin egen köttiga och bylsiga volangkropp.

 Inledningsscenen i Bernardas hus illustrerar det senare förhållandet perfekt genom att låta pigorna i huset stjäla mat bara för att inte hungra ihjäl i sin snikna matmors hus. Den otillfredsställda hungern är naturligtvis betecknande för hela dramats incitament. Men den pekar också mot detta andra hos Lorca, en sammansatt och motstridig modersrelation som gör att texten oavlåtligt och hämndlystet måste skamfila och baktala henne. Visa fram henne i hennes känslokylas alternativt hennes tvingande kärleks fulla prakt.
Pendla mellan att oskadliggöra henne och vältra sig i sin egen skräck för henne. Språket måste förgöra henne, författaren rita upp en reva mellan sig och henne med sin pennas spets. Genom grammatikens pisksnärtar befria sitt eget tal.

 Missförstå mig inte. Jag högaktar Lorca. Men ingen författares moral kan vara större än hans laster. I litteraturen pågår alltid en drift till förstörelse vid sidan av dess mer försonande nivåer. Men det hindrar inte att Lorcas framskrivande av kvinnovarat också det är nedsänkt i – och erhåller sin mening, sin betydelse genom - en särskild språklig och socialordning.

 Så som en manlig – och manligt homosexuell - blick på kvinnors kroppar gestaltar sig hos Lorca alstrar textens motstridiga – på en gång åstundande och repellerande - drift till modern ett bländande, precist språk. Hårt, perfekt, som knivens egg.

 Jag tror inte att det går att betrakta Lorcas kvinnoskildringar som en endimensionell kritik av ett förtryckande system. I själva verket är de dunklare än så, närmare sin egen njutning.

 Så utgör kanske just den rörelsen hos dem också deras mest förföriska skönhet, och problem.

 Hanna Nordenhök

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".