Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Paul Taggart: Populismen är en slags kameleont

Publicerat måndag 2 maj 2011 kl 15.59

FREDRIK PÅLSSON: I tisdags inledde Teuvo Hakkarainen sin dag med en bastu, innan han lämnade sågen där han hittills arbetat och tog bilen in till Helsingfors. Redan första dagen på nya jobbet, som nyvald riksdagsledamot för Sannfinländarna, orsakade Hakkarainen debatt när han i ett videoreportage som Helsingin Sanomat gjorde, först påstod att ”negergubbar” - som han uttryckte det – får asyl i Finland bara det ber om det, innan han sedan började härma muslimska böneutropare.

Det är så man här talar på landet, sa Hakkarinen sedan, som svar på den kritik han fick. För en sak som är gemensamt för populister, är att de skiljer mellan det ”vanliga” folk som de själva anser sig tillhöra, och den elit som styr. En skiljelinje som också reportern från Helsingin Sanomat uppehåller sig vid, när han frågar Hakkarainen om han inte kommer att sakna sågen nu när han befinner sig i riksdagshuset, varpå Hakkarainen svarar som förväntat: det gör jag redan.

I Sverige används idag begreppet ”populism” mest som skällsord, och det brukar ofta också tas för givet att alla populister är främlingsfientliga. Men populism kan ta sig många olika uttryck, och det är ett begrepp som använts sedan 1800-talet . I OBS nya serie om populism vill vi gå på djupet med vad populism egentligen är, hur den skiljer sig åt på olika håll i världen, hur den påverkar demokratin och inte minst: vad som händer populister kommer till makten. OBS producent Pernilla Ståhl har ringt upp Paul Taggart som för tio år sedan skrev standardverket ”Populism”. Först ska hon berätta ett eget minne.

PERNILLA STÅHL

Italien i början av 2000-talet, jag tittar på samhällsprogrammet Porta a Porta, det kommer ett telefonsamtal från en tittare, och det är inte vem som helst, det är Silvio Berlusconi, som då nyligen framgångsrikt tagit sig till makten i Rom. Men han presenterar sig som en vanlig medborgare, och insisterar på att han är just det, Men herr konseljpresident, försöker programledaren. Nej, nej.  jag är bara en vanlig medborgare som vill framföra sina åsikter, säger Silvio Berlusconi..

Populistiska kallas partierna, men vad betyder populism egentligen, detta gäckande, diffusa, begrepp, som ofta används som skällsord, och som tycks rymma alltfrån Mogens Glistrups burleska skattemissnöje på 1970-talet till dagens hårda invandrarhat hos ungerska Jobbik .

Är populistiska  partier alltid främlingsfientliga?

PAUL TAGGART:

No, I mean , there is nothing in populism that means it is xenophobic, there is nothing in populism that indeed means it is right wing or conservative or on he far right, I mean you can have progressive populism, as we have seen in the US, with the People´s Party ( tonas ut)

PERNILLA STÅHL:

Nej, säger Paul Taggart, som jag når på universitetet i Sussex, det finns inget i populismen som innebär att den är främlingsfientlig, det finns inte heller något som säger att populism är något vi hittar långt ut på högerkanten eller att den är konservativ, det finns exempel på radikal populism, som People´s Party i USA i slutet av 1800-talet. Visst, fortsätter Paul Taggart, nu är de populistiska partierna i Europa inriktade på invandringen, men detta är något som kännetecknar populismen i den samtida europeiska politiken. Så , nej, populister är inte nödvändigtvis främlingsfientliga, men, poängterar Paul Taggart, populisterna brukar demonisera sina fiender, och har oftast en klar uppfattning om vad de inte gillar, medan de ofta har en konstig ostrukturerad uppfattning om vilka som är deras publik, och den osäkerheten tillsammans med en förenklad fiende, gör att populister ofta är främlingsfientliga, men det är inte alltid fallet

PAUL TAGGART:

Populists are much clearer on who they dislike then who they like, they tend to know who they are not, who the enemy are, and the enemy can be outsiders or  the domestic elite. It is easier for populists to fix an enemy than to identify a clear core constituency.

PERNILLA STÅHL:

Populister är mycket tydligare när det gäller vem de inte gillar, än när det handlar om vem de faktiskt gillar, säger Paul Taggart. Ok. Men går det då att hitta någon tydlig gemensam nämnare för populister?  Samhällsvetare har tvistat om detta länge, Den svenske forskaren Christian Andersson berättar i sin bok Populism om, när världens ledande forskare på området samlades i London 1967 under rubriken Att definiera populism, då blev de bara överens om att de inte var överens, uppgiften var dem övermäktig . En forskare använde sig av metaforen Askungekomplexet: det finns en sko – begreppet populism – för vilken det någonstans finns en fot. En av dem som ägnat mycket tid åt att hitta rätt fot till skon,  är just Paul Taggart, som skrivit standarverket Populism.

Populism är en ideologi, men en märklig form av ideologi, säger han. Det är en ideologi som är beroende av att haka på andra ideologier, och som kan ansluta sig till helt olika idéer, som en slags kameleont, Så det är en ideologi, och den grundar sig i misstro mot den representativa demokratin. Det finns ingen enkel och entydig definition, men jag menar, fortsätter Paul Taggart, att populism kretsar kring tre teman. Det första är ifrågasättande det representativa politiska systemet och hur det fungerar, en generell misstro mot partier, och politiska församlingar. Det andra temat: ett behov och en vilja att polarisera politiken, att dela upp i två sidor, för och emot, det onda och det goda.

PAUL TAGGART:

Second, I think that populism has within it a very strong urge to polarize politics, in two sides, in a pro and an anti side, that makes it very much like a religious movement in some respects, because it has the good and the evil, but it tends to simplify politics into a two sided question, I mean other ideologies do the same thing, but it is essential to populism ( tonas ut)

PERNILLA STÅHL:

Misstro mot det politiska systemet, en vilja att polarisera politiken, och det tredje temat som, Paul Taggart , menar kännetecknar populism, handlar om förekomsten av ett fiktivt kärnland, som Taggart kallar heartland, hjärtland. Det är inget som kan avgränsas i tid eller rum, utan är en romantiserad bild av en livsstil och ett ställe befolkat av ett anständigt och enhetligt folk. Detta hjärtland kan se olika ut hos olika populiströrelser, men det finns alltid som en nostalgisk referenspunkt. Medan de flesta ideologier är framåtblickande, har mål för framtiden, är populister tillbakablickande, och de rättfärdigar sitt missnöje med nutiden genom att referera till det förgångna, till ett hjärtland.

Men vad händer då när populistiska partier, som ju misstror politiken, ställer upp i val, får röster och blir politiker?

PAUL TAGGART:

Well, that is the central problem for populists, because if they don´t like representative politics and if they campaign on being outsiders, not being part of the elite, so obviously as soon as they become successful and become government and part of parliament, they become almost part of the elite, so the question is how they manage to sustain themselves. There are two ways that they do that. One way is that they tend to reject their populism, and they become less populist, frankly and they start to different sorts of appeals, and we have seen this with Berlusconi..( tonas ut)

PERNILLA STÅHL:

Det här är ett stort problem för populister: de ogillar representativ politik och  deras kampanj bygger på att de är lekmän, och står utanför politiken, och inte är del av eliten, så när de lyckas och blir del av parlamentet eller regeringen då blir de ju den elit de tidigare bespottat, så frågan är hur de ska upprätthålla sin populism , hur de ska överleva. Det finns generellt två olika strategier, säger Paul Taggart. Den ena är att förkasta sin populism, och träda in i rollen som politiker, det här gjorde ju Berlusconi efter tett tag, han kunde inte längre låtsas att han inte tillhörde det politiska etablissemanget. En annan strategi, som Haider använde sig av, är att överlämna ledarskapet för partiet åt någon annan, och vara vid makten men liksom låtsas att man inte är det. Det här, att bli del av det etablerade politiska systemet, är ett dilemma för populister och därför blir de inte långvariga – antingen blir de etablerade politiker eller så förlorar de makten. Ny Demokrati är ju ett exempel på det. 

Sannfinländarnas framgångar i Finland, som ju väckt rubriker här i norden, ser Paul Taggart som del av ett större skeende i den europeiska politiken under de senaste tjugo åren.

PAUL TAGGART:

Why are they gaining power now? What is happening? I don´t, think one can get to focused on a particular case, what is more interesting is the phenomena in the last 20 years in Europe  (tonas ut)

PERNILLA STÅHL:

De senaste decennierna har de traditionella partierna i Europa tappat mark, men detta är inte något som bara gynnar populistiska partier. Nu finns det en marknad för en mängd småpartier, de gröna har exemeplvis kunnat suga upp en del väljare som vänt sig bort från de tidigare etablerade partierna. Så, menar Paul Tagart, populism är bara ett av flera svar på de stora förändringarna i Europas politik.

Jag frågar avslutningsvis  Paul Taggart om det finns något positivt med populism, kan den vitalisera demokratin? Han har blandade känslor, säger han. Å ena sidan är framväxten av populistiska partier en tydlig signal om att någonting är fel, att människor är missnöjda, och kan på så vis vara bra, fungera som ett demokratiskt korrektiv. Men å andra sidan medför populismen många negativa effekter, eftersom den polariserar politiken och väljarna i enkla för och emot kategorier, och risken är att de etablerade politikerna blir för defensiva och skapar en gemensam koalition mot populisterna, och det är här inte vad representativ politik är för mig. I en levande demokrati bryts en mängd olika åsikter mot varandra, olika kompromisser görs, olika koalitioner uppstår. Så, att politiken blir så polariserad, det är en mycket negativ följd av populistiska partier i politiken. Men , avslutar Paul Taggart, att vi vet ju att de här negativa effekterna kommer att försvinna eftersom populistiska partier har svårt att överleva, populism kommer då och då, men den försvinner.

Pernilla Ståhl

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".