Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Välståndspopulismen - en högerrevolution?

Publicerat tisdag 3 maj 2011 kl 12.51

FREDRIK PÅLSSON: För ett och ett halvt år sedan firade vi tjugoårsjubileumet av murens fall – också här i OBS – och på något sätt tycks det som om det ämne vi ska diskutera idag – populismen i Västeuropa – går tillbaka till just den punkten. När muren föll ritades den politiska kartan i Europa om och en av de saker som hände, var att populistiska partier vädrade morgonluft. Vissa saker förenar många av de här partierna: som EU-motståndet och främlingsfientligheten. Men eftersom de kan ha olika syn på annat, som till exempel vilken roll staten ska spela i samhället, så är det inte alltid helt enkelt att placera in dem på en traditionell höger-vänster-skala.

Kanske är det så som filosofen Lena Halldenius sa i det inslag som vi tjuvstartade den här serien med: att populism används om det man tycker är dåligt. Så när nyliberala debattörer tittar på populismen i Centraleuropa finner de kvarlevor från kommunismen, medan vänsterdebattörer brukar beskriva den västeuropeiska populismen som en högervåg. I en ny bok betraktar två franska författare med vänsteranknytning den västeuropeiska ”välståndspopulismen”, som de kallar den, som en ny slags högerrevolution. Frilansjournalisten Ingmarie Froman har läst boken:

En kulturrevolution är på gång och vi får kanske snart uppleva ett nytt maj 68. Men det är inte fråga om en upprepning av vänsterns revolter, utan det är ett höger-68 som står för dörren och som kan bidra till att högerns kulturella hegemoni cementeras för decennier framöver. Det är inte heller en restauration som pågår, utan ett helt nytt fenomen som håller på att ta form - dom gamla högerpartierna är nämligen idag ungefär lika akterseglade som vänstern, skriver Gaël Brustier och Jean-Philippe Huelin.

Dom två författarna lånar flitigt bilder och terminologi från vänstern i sin essäbok om den nya högern i Europa och USA: ”Voyage au bout de la droite”, Resa till högerns ände. Dels står de båda författarna det franska socialistpartiet nära, dels analyserar dom den nya högerns framgångar med hjälp av den italienska marxisten Antonio Gramscis teorier. Men dom vill också visa att den nya högern har lånat från och hjälpts av vänstern i sin strategi. Den franska debatten om totalitarismen på -70 och 80-talen, eller Tony Blairs New Labour, har till exempel haft större betydelse för den nya högern än vad nostalgiska antimodernister någonsin har haft, menar Brustier och Huelin.

Om det var Margaret Thatcher som gjorde individualismen till ett politiskt program, som fick många att vilja bli sin egen lyckas smed, köpa aktier och äga sin bostad, så har hennes efterföljare idag lyckats få folk att bli rädda för att mista allt. För den gemensamma nämnaren för dom nya högerpartierna, skriver Gaël Brustier och Jean-Philippe Huelin, är att man spelar på människors oro: oro för att bli arbetslös, att ens livsstil ska inskränkas, att jämställdheten ska gå tillbaka, att västerländska värden står på spel. Och vad mynnar då all denna oro ut i? Jo, i ett växande motstånd mot invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet, en motvilja som partierna har utnyttjat och ibland blåst upp, såväl Sarkozy som Berlusconi och dom som författarna kallar för välståndspopulisterna från Nederländerna, Flandern, Schweiz och norra Italien. Geert Wilders i Nederländerna är den som kanske skickligast har slagit politisk mynt av islamfientliga stämningar. På bara 5 år har hans Frihetspartiet blivit landets tredje största parti, och hans aggressiva angrepp på islam har både lett till åtal och internationella kontroverser. Wilders framställer islam som det största hotet mot yttrandefriheten och den holländska livsstilen. Han är för homoäktenskap, och med den frågan bryter han verkligen ny mark för populismen. Det hade varit otänkbart för bara 10 år sedan att ett högerextremistiskt parti skulle försvara homosexuellas rättigheter, skriver Brustier och Huelin.

   Geert Wilders blixtkarriär visar hur snabb förändringen är inom den europeiska högern, och symboliskt nog blev Frihetspartiet förra året större än det gamla regeringspartiet kristdemokraterna. En följd av utvecklingen är att gränserna mellan dom regeringsfähiga partierna och dom populistiska partierna allt mer suddas ut. Dom senaste årens val i Frankrike visar till exempel att Nationella frontens väljare numera röstar både på sitt eget parti och på Nicolas Sarkozy. Deras partitrohet är borta, skriver Brustier och Huelin, och på det sättet får dom allt större makt. Det är dom väljarnas otålighet som kan leda till ett högerns maj -68.

Ingmarie Froman

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".