Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Radioessä: Niklas Söderberg om framtidsskildringen som politisk idéroman.

Publicerat torsdag 5 maj 2011 kl 15.41

På något sätt befinner vi oss ju alla i framtiden, eller åtminstone på väg dit. Och medan sciencefictionromanen länge betraktades som någonting för nördar, har den under senare år mer och mer blivit erkänd som ett spännande laboratorium för den som vill undersöka vad ett samhälle är. Poeten Niklas Söderberg har gjort dagens radioessä i OBS, om framtidsskildringen som politisk idéroman.

 Som liten lyssnade jag mycket på radions följetonger, både de för barn och de mer vuxna. Ofta utan en aning om exakt vad jag hörde. Långt senare förstod jag till exempel att det var Voltaire jag garvat åt som åttaåring medan jag åt mackor efter att ha kommit hem från skolan. Samma fascination inför det okända skulle jag några år senare genast känna igen i teveserierna Månbas Alpha och Star Trek, och så småningom hitta en hel litterär genre för: science fiction. En genre som länge setts lite över axeln som skräp, underhållning eller torrt teknisk. Ett synsätt som tack och lov gradvis förändrats på senare år. Dels på grund av en mindre tillknäppt uppdelning mellan högt och lågt. Men också för att allt fler verkligt begåvade författare världen över skriver science fiction.

Nu är det inte riktigt sant att all science fiction alltid bemötts med överseende. Om eskapismen och ”the sense of wonder” är en väsentlig beståndsdel i genren, så finns det ytterligare en, minst lika viktig. Framtidsskildringen som politisk idéroman. Med anor bakåt till Thomas Mores Utopia och kanske Swifts allegorier fick Huxleys ”Du sköna nya värld” och Orwells ”1984” stort genomslag under efterkrigstiden. Särskilt den senare har fått fäste i allmänbildningen med begrepp som ”big brother” och ”newspeak”.

Faktum är att det inom science fiction sen gammalt finns något av en intern konflikt mellan dessa hållningar: den ena skolan arbetar med just såna här scenarion med rötter i samtiden, medan den andra menar att berättandet måste stå fritt, det vill säga att skriva fram världar och inneboende logiker, som skiljer sig radikalt från det välkända. Dels för att möjliggöra fantasteriet, men också som rena undersökningar av vad vissa premisser ger för scenarion. Enkelt uttryckt: hur det skulle vara ifall allt, eller något, var väldigt annorlunda? Om till exempel alla farliga mikrober utrotades, skulle folk fortsätta tvätta sig då? Eller hur ser en moral ut byggd på ett språk utan pronomen? Eller ifall en planet befolkas av hermafroditer, vars kön varierar över tiden? Där de flesta under sitt liv varit både moder och fader. Så som sker i banbrytaren Ursula le Guins mästerliga ”Mörkrets vänstra hand” från 1967.

En annan viktig författare för genrens utveckling är Samuel R Delaney. Med sitt skarpa intellekt, intresse för språk, filosofi och estetik, OCH glädje i  de mer underhållande aspekterna av genren, stakade han ut den väg som dagens science fictionförfattare följer. När Delaney debuterade på 60-talet hade han även med sig ett, nej två, avvikande perspektiv. Han är nämligen svart och homosexuell. Fram tills dess hade genren varit litteraturens motsvarighet till tennis – en helvit, heteromanlig, företeelse. Förvånande nog har Delaney aldrig skrivit direkt om rasism eller homosexualitet. Istället valde han en annan väg. I den tidiga romanen ”Nova” är det inte förrän mot slutet det framgår att huvudpersonen är av afrikanskt ursprung, ett familjerecept från Kamerun nämns i en bisats. Två saker slog mig då: dels att jag självklart utgått från att hjälten var vit, att jag just läste en bok som handlade om en värld där hudfärg över huvud taget inte spelar nån roll. En lika omvälvande som rimlig tanke med en mänsklighet som lever utspridd över ett stort antal världar. Och var utom inom science fiction skulle en sån nollrasistisk kultur kunna gestaltas?

Men oavsett om man skriver i den direkt politiska idétraditionen eller drar åt space opera så ställer science fiction-genren krav på genomförandet som av nödvändighet gör den samhälleligt och berättartekniskt reflekterande. Läsaren måste få en känsla av att berättelsen handlar om en värld som inte är underlig eller häpnadsväckande för sina invånare. I äldre science fiction var författaren ofta mer intresserad av sin teknologiska fantasi och fiffighet än av själva historien, och därför gärna ingående förklarade konstruktioner och teorier bakom teleportation och laserpistoler. Vilket inte sällan blev absurt, ofrivilligt komiskt. Ungefär som om vi i en samtidsroman skulle få läsa om Bell, ljudvågor och atlantkablar så fort nån ringer ett telefonsamtal.

Jag nämnde tidigare att science fiction kan se ut på många vis. Det finns humorister, tragöder, psykologiserande ”realister”, språkliga innovatörer såväl som habilt konventionella berättare. När science fiction dessutom numera också lätt hybridiserar med närbesläktade former, som fantasy och kontrafaktiska romaner, så är det knappt man längre kan tala om den som EN genre. Den skarpsinnige prosaisten Lars Jakobson menar till och med att science fiction är romankonst i ren form, i det att det handlar om att konstruera en trovärdig parallellvärld till verkligheten.

Ur de senaste decenniernas våg av läsvärda brittiska science fiction-författare vill jag lyfta fram två namn. Ken Macleod och China Mieville. MacLeod kan sägas tillhöra den mer idéinriktade falangen, medan Mieville drar åt det fantastiska, kanske groteska. Men båda bygger oerhört komplexa världar, och båda har sinne för det vidunderliga.

I de fyra böckerna om ”The fall revolution” sträcker MacLeod ut linjer som finns antydda i vår närhistoria och samtid. Från ett federationernas sammanbrott (såväl USA, EU som FN) ut i ett småskaligt men konstant allas krig mot alla, där företag, politiska och religiösa rörelser kontrollerar sina egna små områden; till att kapitalismen fallerar och utlöser ett hat mot moderniteten hos en grön fascism som bränner forskare och ekonomer på bål. In träder då ett slags anarkokommunism som växt fram ur kinesiska arbetslägers bristfälliga bibliotek. Fragment av Marx blandas med Stirner och Mill. I bok tre presenteras ett framtida utopia på denna anarkokommunistiska grund, allt är fritt, alla har det som de vill ha det. Samtidigt är detta ett stagnerat samhälle, sömnigt, självtillräckligt. Vilket ställs på sin spets när man utmanas av en kultur av tekniskt överlägsna artificiella intelligenser. Och samtidigt av en annan koloni som utvecklat en lyckosam superkapitalism. Så håller det på, insprängt i en del action finns hela tiden en elaborerad spekulativ diskussion kring frågor som vi antingen redan står inför eller snart kommer behöva hantera. Rättvisa, miljöhot, genteknik, företag mäktigare än nationer och så vidare.

China Mieville är lite svårare att karakterisera. En briljant genreförfattare med en oerhört suggestiv fantasi och produktivitet. Snart sagt varje år kommer en tegelsten smockfull av idéer, världar myllrande av säregna och väl utmejslade gestalter och intriger. När det gäller idédebatt är de här tjocka romanerna omöjliga att sammanfatta. Jag väljer istället den korta, hårdkokta, The city and the city från 2009. Förvisso inte en ren framtidsskildring, men i sitt upplägg så pass främmande att den för mig kvalar in i genren. Den handlar om två städer som liksom ligger omlott, delvis överlappande varandra, som i ett dubbelexponerat foto. Alltså inte skilda åt av en gräns i mitten, utan överallt i de bägge städerna. En gata kan ligga i båda. Invånarna i de två städerna samsas inte om utrymmet, de bortser från varandra, konstant och aktivt. Det råder ett verkligt tabu mot att på minsta sätt förhålla sig till den andra staden. Förbudet övervakas av en mäktig hemlig organisation, eller det är vad invånarna tror och lever efter. De som ens kastar en blick över klyftan anses ”försvinna”, spårlöst. Friktionen städerna emellan är konstant, till exempel i trafiken, men löses egentligen aldrig ut, man förnekar att den finns. Till detta kommer att städerna har olika kulturella och politiska traditioner. Scenariot är både komplext och banalt, kunde vara en allegori över till exempel det forna Jugoslavien, eller Israel-Palestina-konflikten. Men Mieville vill gå djupare än den blotta geografin och de politiska implikationerna, och gestalta den struktur, eller socialpsykologi, som gör dessa konflikter möjliga. Hur och varför fullkomligt ohållbara situationer upprätthålls. Man kan säga att Mieville allmänt är mindre intresserad av sakpolitik än av de faktorer som ligger till grund för politiken. I the city and the city då främst HUR vi gör för att bortse från det vi egentligen vet. Detta för historien rätt in i vår vardag, till allt som vi dagligen undviker att se – hemlösa, de misstänkt låga priserna på vissa varor, köttindustrins djurhantering, klasskillnader och så vidare. Men inte nog med det, detta aktiva bortseende kan här länkas till än värre underlåtenhetssynder i historien. Hur den polska befolkningen runt Auschwitz kunde undgå att veta vad som pågick, hur Apartheid fungerade till vardags, hur kommunister kunde bortse från vad Stalin och Mao gick för, eller hur dagens Kinas mirakelekonomi är uppbyggd. Som tankeprovocerande bild är The city and the city lika enkelt effektiv som komplex.
Såvitt jag kan se är science fiction den enda genre idag där man förvaltararvet från de stora 1800-talsförfattarna som Dostojevskij och Balzac, gestaltar och undersöker politiska och moraliska frågor. Ibland som laborationer med tendenser i vår samtid, ibland speglande en möjlig värld vi ännu inte kan se. När denna litteratur dessutom skrivs så talangfullt och är så stilististiskt njutbar som i dagens science fiction, kan jag bara önska att fler skulle ge sig ut i den... galaxen.

 Niklas Söderberg

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".