Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Populism i Latinamerika

Publicerat måndag 9 maj 2011 kl 09.12

FREDRIK PÅLSSON I helgen har det varit folkomröstning i Ecuador. Igen. 2008 vann den sittande presidenten Rafael Correa en folkomröstning om en ny konstitution som tjänade två syften: att skapa reformer för landets många fattiga, som gratis utbildning och mer sjukvård, och att ge Rafael Correa själv mer makt och större kontroll över både militären och centralbanken. Med den folkomröstning som ägde rum nu, i helgen flirtade Correa återigen med folket när han bad dem ta ställning till en lång rad frågor, från om tjurfäktningar ska tillåtas i landet, till huruvida pressfriheten ska inskränkas.  

När vi inledde vår serie om populismen i världen förra veckan här i OBS, började vi i Västeuropa. Så som debatten förs kring populism i Västeuropa, så är det lätt att få för sig att populism är samma sak som främlingsfientliga, högerextrema politiska rörelser. Men populism ser olika ut på olika håll i världen och i Latinamerika har vi det senaste decenniet sett en vänsterpopulistisk våg, från Hugo Chavez i Venezuela, till Evo Morales i Bolivia. Det är inte ideologin som förenar populister världen över, utan sättet de för politik på.

Förra veckan hörde vi populistforskaren Paul Taggart säga här i OBS, att populister i allmänhet är mycket tydligare med vem som är deras fiende, än vad de själva vill. Enligt Taggart gror populismen ur ett missnöje med den etablerade politiken, och populistiska politiker driver då en hårt polariserad politik, med klara skiljelinjer mellan vi och dom, och där man tänker sig att det här vi:et representeras av ett folk med någon form av gemensam kultur, det Paul Taggart kallar ett ”hjärtland”. Det är karaktärsdrag som också känneteckna populismen i Latinamerika. Frilansjournalisten Magnus Linton, bosatt i Colombia, ska ge oss sin syn på den:

Under 1700-talet hade människor i Nord- och Sydamerika ungefär samma levnadsstandard, 1820 låg den latinamerikanska medelinkomsten runt två tredjedelar av den i norr, och idag är en latinamerikans lön i snitt bara en femtedel av en nordamerikans – vilket lett till att en halv miljon människor varje år flyr södra Amerika för att bygga nya liv i USA. Vad och vems är felet?

Dom flesta historiker skulle säga att det handlar om hur jord kom att fördelas. När indianer röjts ur vägen fick vanliga vita nordamerikaner äganderätter till jord på ett helt annat sätt än fallet var i Latinamerika, där enorma jordegendomar samlades på ett fåtal händer. Och eftersom en jämlik fördelning av resurser genererar utveckling och entreprenörskap medan stora orättvisor leder till ekonomisk efterblivenhet startade Latinamerikas olycksaliga resa där. Redan i mitten av 1800-talet ägde 60 procent av Nordamerikas bönder egen mark medan samma siffra för Latinamerika låg på fem procent. Och sen har det gått som det gått.

Men vänta lite nu, skulle författarna till en ny trave böcker om Latinamerika säga. Den södra kontinentens chanser att repa sig har varit många, men det finns en kulturell och ekonomisk sjukdom – ett slags politisk cancer – som gång på gång, inte minst just nu, raserar den ekonomiska utvecklingens möjligheter på kontinenten: populismen. De senaste åren har en hel ström marknadsliberala böcker kommit som gör anspråk på att förklara varför allt – alltid – går åt helvete i Latinamerika, och titlarna är till förväxling lika i sin dysterhet. Falling Behind, heter Francis Fukuyamas latinamerikabok. Forgotten Continent, heter The Economist-journalisten Michael Reids bidrag. Idioternas återkomst, är titeln på Nobelpristagarsonen Alvaro Vargas Llosas bok. Left Behind – Latin Amerika and the False Promise of Populism heter genrens senaste tillskott, författat av Chicago boys-lärjungen Sebastian Edwards. Och den latinamerikanska populismens historiska förstörelsekraft – just nu i händerna på Venezuelas Hugo Chávez, Bolivias Evo Morales, Ecuadors Rafael Correa, med flera – är samtligas tema. Sebastian Edwards skriver att populism förstås inte är ett specifikt latinamerikanskt fenomen, men att det bara är på den här kontinenten som populismens ekonomiska idé – att under ledning av en stark ledare snabbt och i massiv skala ta från rika och ge till fattiga – om och om igen har prövats med, som han skriver, ”katastrofala följder för dom som politiken var tänkt att hjälpa.”

Alla de här böckerna hade varit väldigt intressanta om många inte gjort samma misstag som Edwards, nämligen att förväxla populism med politik. Den latinamerikanska populismen – alltid centrerad kring en förförisk man – är som intressantast när den analyseras utifrån sin relation till katolicismens hierarkiska ordningar, sitt återkommande släktskap med italiensk fascism, sin roll som direkt konsekvens av världens värsta orättvisor och inte minst i sin avgörande betydelse – och här har den de facto varit progressiv – för politiseringen av dagens latinamerikanska kåkstäder.

”Populism” är ett luddigt begrepp, men helt klart är att den per definition negativa klang termen har i Europa saknas i Latinamerika. Här har de populistiska projekten drivits av såväl reaktionära militärer som auktoritära socialister och upplysta liberaler. Dess storhetstid var 1920- till 60-talen och i Latinamerika blev populismen en urban rörelse, den kraft som under industrialiseringsepoken gjorde att medel- och arbetarklassen inkluderades i det politiska systemet – en historisk uppgift som i Europa utfördes av de socialdemokratiska masspartierna.

Hade Sebastian Edwards och hans kamrater penetrerat den latinamerikanska populismen på dessa nivåer hade de kunnat göra mycket teoretisk nytta, men nu blir det tvärtom. I Edwards doktrinärt liberala hatskrift om dagens Latinamerika, där staten återfått en roll i politiken i nästan alla länder, är det populism att bara föreställa sig att ett samhälle består av sociala klasser och än mer populistiskt att gå till val på att med staten som hjälp minska orättvisor – det vill säga  i hans värld är inte bara Hugo Chavez utan såväl Fredrik Reinfeldt som Olof Palme fullfjädrade populister.

En nyktrare bild av vad den latinamerikanska nypopulismen faktiskt handlar om levereras av den argentinske filosofen Ernesto Laclau i tidskriften Nueva Sociedad, en text som nu översatts och publicerats i svenska Fronesis. Laclau, också författare till boken On Populist Reason, konstaterar att populism – precis som fallet är med dagens latinamerikanska våg – kan innehålla allt mellan fascism och kommunism och att det är intressantare att analysera varför den väckts till liv än vad den kan komma att åstadkomma. Vad som uppstått i Latinamerika under nollnolltalet är vad Laclau kallar ”ett populistiskt brott”, och ett sådant infinner sig bara om ett nödvändigt villkor är uppfyllt; att det skett en så skarp uppdelning av det sociala rummet att alla medborgare upplever sig som tillhörande ett av två rivaliserande läger. I en sådan situation förlorar de befintliga institutionernas kanaler för social förändring sin legitimitet, och tre nya samhälleliga dimensioner får plötsligt liv. Först sprider sig ett solidaritetsförhållande bland ekonomiskt marginaliserade grupper byggt på gemensamma erfarenheter av otillfredsställda krav; bostadslösa finner jordlösa, ursprungsfolk finner slavättlingar och den informella sektorns arbetare den formellas sektorns fackföreningar. Etcetera. Därefter – och det är här det börjar gå snett – blir dessa krav länkar i framväxten av nya föreställda folkliga identiteter sprungna ur övertygelsen att orättvisorna är omöjliga att hantera inom rådande institutioner. Och sedan kommer frälsarna, de politiska ledare in spe som läst utvecklingen rätt och nu börjar appellera till dessa frustrerade massor utanför det rådande systemet, och framför allt i opposition mot det systemet. Det är i detta ögonblick, skriver Laclau, som populismen framträder och knyter samma de tre dimensionerna via “ledare vars ord ger uttryck åt denna folkliga identifikationsprocess”.

Att det är exakt detta som hänt i Venezuela, Bolivia och Ecuador står helt klart. I alla tre länder har det gamla partisystemet kollapsat av trycket från frustrerade folkmassor, nya konstitutioner har drivits igenom och helt formulerat om vad staten är och bör syssla med – och de tre så kallat populistiska revolutionerna har varit helt beroende av religiösa karismatiska män som läst det historiska förloppet bättre än andra. För Sebastian Edwards råder ingen tvekan om att det kommer sluta på samma sätt som vid tidigare “populistiska brott” i Latinamerikas historia; hyperinflation, låg produktivitet, politiska kollapser, kanske diktatur – och i efterhand kommer misslyckandena skyllas på IMF, USA o EU medan populisternas förmåga att trots sina fiaskon behålla makten blir allt mer beroende av deras förmåga att manipulera institutioner. För Ernesto Laclau ser emellertid allt mycket ljusare ut i dag än för tio år sen, då Latinamerika som den globala marknadsliberalismen främsta experimentverkstad kollapsade i generaliserad misär. Hur det kommer sluta siar han inte om, och hans poäng stannar vid att det inte kunde ha gått på annat sätt. Så länge Latinamerika fortsätter att vara världens mest orättvisa kontinent kommer den också att vara populismens högborg. Det är klyftorna som föder populismen, inte tvärtom. Och den, menar han, som vill bekämpa populismens avarter ska inte attackera de äpplen som faller från populismens träd – utan trädets rötter.

Magnus Linton

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".