Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Sverker Sörlins essä

Publicerat onsdag 5 oktober 2011 kl 15.47

Det var under den kalla vintern på Mallorca, 1838-1839, som kompositören Frédéric Chopins hälsa kraftigt försämrades. Chopin bodde då i ett hyrt hus tillsammans med sin älskarinna, författaren George Sands, och när hyresvärden fick reda på att Chopin hade tuberkulos, kastade han helt enkelt ut honom och Sands ur huset. I sviterna efter denna kris skrev Chopin Regndroppspreludiet: och det är den musiken vi har använt oss av i dagens radioessä.

Det är Sverker Sörlin – författare, idéhistoriker och professor i miljöhistoria – som har gjort essän om vad det betyder, när kriser inträffar i samhällskroppen.

Vad är det som pågår? Världen är i kris. Så säger vi i alla fall. Det är inte första gången. Men varje gång är ändå alltid första gången när det gäller kriser, för medan en kris pågår så vet man inte hur den kommer att sluta.

Ordet kris är gammalt. För grekerna var en kris något som drabbade en människa. Idén om krisen är knuten till idén om livsloppet. Det finns en riktning och en mening för varje människa. Hon har satt sig mål, hon följer en utstakad väg. Men så inträffar något och tillvaron rämnar. Hon försätts i ett tillstånd som hon inte enkelt, kanske inte själv, kan ta sig ur.

Det är inte konstigt att kris blev ett begrepp som tog plats i sjukdomens värld. Krisen blev det avgörande skedet. Att övervinna den blev att återta kontrollen över sig själv och sin bräckliga kropp och på nytt kunna följa sitt livslopp.

Tanken på krisen som ett större fenomen som omfattar hela samhällen och hela civilisationer och kulturer är i själva verket ett mycket senare fenomen. Det är när modernisering och kapitalism börjar binda samman människorna i allt tätare vävar av samband och beroenden som också dessa alltmer framträder som organiska helheter. Ett slags kroppar som kan bli sjuka. Samhället och ekonomin som självständiga storheter framträder allt tydligare under 1700-talet, det är då som krisen flyttar ut från den enskilda människan till hela samhällen. Ja till historien, som börjar få en form och en rytm. En och annan filosof hade förvisso talat om världens olika åldrar och passagerna mellan dessa kunde ibland ses som en omvälvande övergång.

Men nu förstärks detta drag. Det är som om de verkligt stora förändringarna inte bara utförs i krisens form, de kanske kräver en kris för att alls kunna ske. Giambattista Vico, den napolitanske historiefilosofen, är en av dem som på allvar introducerar detta nya krisbegrepp: krisen som historiens själva drivkraft, den aviga utan vilken det inte skulle finnas någon räta, det mörka undantag utan vilket vi skulle sakna den ljusa vardagen. Krisen kan inte undvikas, den är en del av mänsklighetens stora livslopp.

Men hur skall vi vara säkra på att vi övervinner den?

Hos Karl Marx på 1800-talet är krisen redan en förening av två olika tankar. Dels de kriser som det orimliga ekonomiska systemet leder till, dels den kris som är samhällets uppror mot den ordning som frambringar krisen, alltså revolutionen.

Under 1900-talets andra hälft har krisen flyttats på nytt. Det har inte längre tett sig meningsfullt att tala om väldiga historiska skiften. Kapitalismen har segrat. Francis Fukuyama kunde vid 1900-talets slut rentav förkunna att historien tagit slut.

Istället blev kriser kvar i den ekonomiska föreställningsvärlden, störningar i kapitalismens ordning var kriser. Störningar i politikens ordning blev politiska kriser. Efter andra världskriget fick vi en ny typ av kris knuten till miljön. Kriserna har spritt sig som störningar av ordningen.

Men ingen har på länge föreställt sig att krisen skulle vara mer än så: en serie mindre störningar, vilka en växande kunskap med tiden skulle kunna lära sig att hantera. Till och med de stora krigen, som kom att kopplas till krisbegreppet under 1900-talet, skulle mänskligheten med tiden kunna lära sig att undvika.

När Herbert Tingsten, en tid så inflytelserik, beskrev det slags politiska och ekonomiska verklighet som han levde i under efterkrigstiden, så var det ord han använde ”idyll”.

Det är länge sedan. Nu talar vi istället om kopplade kriser. Om hur resursernas kris är kopplad till miljöns kris, i vilken klimatkrisen ingår som en global demon, och hur dessa kriser i sin tur är kopplade till den ekonomiska krisen, som är kopplad till den politiska krisen, som inbegriper en förtroendekris för den politiska ordningen och institutionerna i stora delar av världen. Vår värld är genomskinligare än någonsin. Vi ser bokstavligen rakt in i den genom våra skärmar.

Vad leder dessa kopplade kriser till? En av de viktigaste böcker som skrivits om kriser på senare år är författad av en brittisk geograf. Mike Hulme. Den heter Why we disagree about climate change och utkom strax före Köpenhamnsmötet om klimatet 2009. Hulmes bok handlar alltså om klimatkrisen men indirekt handlar den om alla kriser. För han visar hur klimatfrågan egentligen bara skenbart handlar om jordens klimat. Hur människor förhåller sig till vetenskapens entydiga besked i denna fråga beror inte på vetenskapens kvalitet, om man kan lita på forskarnas, säger Hulme. Det beror på hur vi förhåller oss till andra frågor: hur vi ser på framsteg, ekonomi, utveckling, om vi tror att världen styrs av en Gud eller inte, hur vi ser på personlig frihet.

Vi lever alla i världar som vi vill att den värld vi lever i skall vara. Vi böjer världen och kunskapen efter våra önskemål och drömmar, vårt förflutna och våra fördomar, som vi inte alltid råder över eller ens förstår varför vi har eller hur vi fått.

”Klimatfrågan kan inte lösas”, säger Mike Hulme med en avsiktlig provokation. Vad han säger är att ingen kan förvänta sig att människor enkelt bryter upp från ideal och sanningar de trott på i hela sina liv. Det är för smärtsamt.

Det klimatfrågan kräver av oss är för plågsamt för att ta till sig. Kriserna fungerar som symptomen på vår kollektiva ovilja, eller oförmåga, att inse vår begränsning.

Jag kommer att tänka på det gamla ordet av Ludwig Wittgenstein: ”en gång visade sig människans storhet i vad hon förmådde göra, mer och mer kommer det att visa sig i vad hon förmår avstå från att göra”.

Kanske är vår tid, och då menar jag inte just detta krisår utan en betydligt längre tid som redan pågått i flera årtionden och som skall fortsätta länge än, kanske är denna tid verkligen en kris i historiefilosofins djupare mening.

Ingen vet förstås, men det vore oklokt av oss att inte tänka tankarna i deras förlängning.

Under flera årtionden har vi lärt oss i vanliga grundkurser att den ekonomiska tillväxten under normala omständigheter är ett par tre procent per år och att vi därför blir rikare med en nästan matematisk förutsägbarhet. PÅ några generationer kan vi bli så mycket rikare att det nästan framstår som en ren dumhet att göra något alls idag. Med de dussinfalt större tillgångar människrona har i morgon kan de bygga tio cykelbanor bredvid varandra – och tusentals kärnkraftverk överallt, till och med i varje bananrepublik – så varför skulle vi spara på energi nu? Varför skulle vi överhuvudtaget vilja, som det heter, ”hejda” det som rullar på så att säga av sig självt och gör oss rikare. Är det inte det som allt går ut på?

Det är inte lätt för någon, allra minst för en politiker, att säga att det viktigaste är inte att bli rikare. Men kanske är de kopplade kriserna ändå en påminnelse om att pengar bara är ett medel. Och att när vi börjar tänka på dem i första hand, när girighetens och frosseriets dödssynder tar över oss – då drabbas vi. De fattiga först, emellertid.

Under pengarnas flyktiga yta finns andra värden. Det är inte precis någon nyhet att säga att dessa värden är djupare och fastare. Men kanske kan krisen leda tanken tillbaka dit, till vad de flesta människor redan vet.

Insikten om vår dödlighet är ytterst det som gör det möjligt för oss att famna vårt livslopp och begripa det, vilja åter till det efter vår kris. Denna längtan upptäcker man knappast när allt flyter på och framgångarna kommer. Det är krisens gåva till människorna: att tvinga oss att stanna upp och tänka.

Och tänka är vad vi nu behöver göra. För är det inte egendomligt hur litet tänkande som lagts ned på att hitta vägar framåt som inte bygger på mer!, fortare!, större!? Ett politiskt tänkande som kan förena frihet, rättvisa, välfärd och öppenhet och tolerans utan att samtidigt kräva mer resurser, större risker och ännu våldsammare insatser av oss.

Jag såg för en tid sedan Janne Halldoffs film ”Korridoren” från 1969. Det är ungefär då den kris vi nu lever mitt i tar sin början. Huvudpersonen är en läkare som upplever en växande otillräcklighet. Han har inte tid för patienterna, han upplever att han omger sig själv med en obehaglig kyla. Han försämras som människa. Han skyller på att allt går för snabbt.

Den som ser denna film flera årtionden senare slås emellertid närmast av motsatsen: hur långsamt allt går. Hur dröjande alla talar. Hur gott om tid de har för varandra.

Läkarens uppbrott framstår som politiskt. Han vill inte längre delta. Han vet inte vad han skall göra istället, men han är övertygad om att det måste finnas en bättre värld än den han på ett falskt sätt deltar i.

Wittgensteins tanke om att det nu handlar om att avstå från att göra är vid närmare påseende en politisk idé. Vad ska det betyda att inte låna lika mycket, att inte leva över sina tillgångar, att inte leva över planetens tillgångar? Vad skulle det betyda att rita om kunskapens karta och uppvärdera den kunskap som ger vägledning till att förstå krisernas sammanhang och ger vägledning åter till ett livslopp man kan tro på?

Hur gick det till när du gjorde konkurs?, heter det i Hemingways ”Och solen har sin gång”: ”På två sätt, dels undan för undan, dels plötsligt.”

Vi befinner oss ännu i ”undan för undan”, vi vill inte hamna i ”plötsligt”. Plötsligt är då krisen tar över oss och vi inte kan återvända till livsloppet. Den underbara, enkla vardagen.

Sverker Sörlin

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".