Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Dan Jönssons andra del om skuld

Publicerat tisdag 11 oktober 2011 kl 16.59

Det handlar om skuld, inte bara i OBS utan också i flera andra program i Sveriges Radio idag, och en fråga som inte är så lätt att svara på, är varifrån alla pengar egentligen kommer, som lånas ut till de stater som behöver.

Visst, det är enkelt på ett plan, för precis som du och jag så har stater också inkomster och utgifter, och de som får in mer än de lägger ut, kan låna ut de pengar som blir över. Men samtidigt är det mycket mer komplicerat. För det är inte så att det finns ett visst antal sedlar som cirkulerar i den globala ekonomin och som skiftar ägare när ett land lånar ut pengar till ett annat, nej hur mycket pengar som överhuvudtaget finns bestämmer världens riksbanker numera med enkla knapptryckningar på anspråkslösa datorer, och huruvida detta penningskapande lönar sig eller straffar sig hänger ytterst sett på omvärldens förtroende. Det pengar mäter är förtroende – och hur stort värde pengarna har, varierar beroende på hur stort förtroendet är.

Förra onsdagen inledde Dan Jönsson en miniserie i OBS om begreppet skuld i den globala ekonomin. Idag: del två.

”Den keltiska tigern” kommer ni kanske ihåg? Det var den vanliga bilden av Irland för några år sedan: ett nyrikt land som frossade i pengar till den grad att man knappt visste var man skulle göra av allt överflöd. Så kom finanskrisen, och det irländska välståndet visade sig plötsligt byggt på lösan sand. Eller på fel premisser, närmare bestämt. Så vad menar vi egentligen när vi säger att ett land är rikt? Att tillväxten är hög? Att BNP ligger på en viss nivå, eller att samhällets bestånd av skolor, sjukhus och andra offentliga nyttigheter har en viss omfattning? Inget av det, visar det sig nu när flera helt nyligen till synes rika EU-länder plötsligt hotar gå i konkurs. Om ett land är rikt eller fattigt avgörs helt och hållet av dess förmåga att skuldsätta sig.

Det låter galet, men är i själva verket väldigt logiskt. Många vet nog, men tänker väl inte i vardagslag på, att en vanlig sedel egentligen inte är något annat än en skuldförbindelse, en skuldsedel. Ett lands valuta är bara värd det som står skrivet på sedlarna så länge den som tar emot dem tror att den är det, det vill säga: så länge man kan tro att landets centralbank kan betala det den blir skyldig om man försöker lösa in den. Pengar skapas alltså genom skuldsättning – fast numera sker det för det mesta inte längre genom att riksbanken startar sedelpressarna, utan på elektronisk väg och i privat regi, när bankerna lånar ut pengar. Var gång banken ger ett lån till ett hus eller till en företagsinvestering görs en transfusion av nya, friska pengar in i systemet. Och var gång ett lån betalas av betyder det att pengarna försvinner ur systemet igen. Skuld och pengar är bokstavligen två sidor av samma mynt.

Det som händer vid en statsfinansiell förtroendekris är alltså att skulden imploderar, att en massa pengar plötsligt försvinner. Eller hotar försvinna. Ett land som går i konkurs försvinner förstås inte; en stat kan inte bara upphöra med verksamheten. Det som sker är att man, som det heter, ställer in betalningarna. Något som i nästa steg brukar leda till hårda förhandlingar med långivarna, oftast internationella valutafonden och olika affärsbanker, om villkoren för en skuldsanering. En del av lånen kan skrivas av, mot löften om ekonomiska reformer eller mot att staten säljer av en del av sina tillgångar genom att privatisera dem. Det som i grunden sker är alltså att den bankrutta staten ger upp en del av sin makt, en del av sin suveränitet i utbyte mot – ja: mot nya lån.

Under ytan av de ekonomiska räknestyckena kan man alltså beskriva processen som ett utbyte av makt mot förtroende. En politisk disciplineringsprocess. Att länder på det här sättet går i konkurs – eller snarare: tvingas till rekonstruktion - är inte så ovanligt: det hände i Ryssland 1998, i Argentina 2001. I den fattiga världen är skuldkriser något man har levt med i decennier; i Afrika söder om Sahara har i stort sett alla länder någon gång fått ställa in betalningarna. För de berörda länderna är det en grym och plågsam process; för långivarna däremot snarare en möjlighet att ställa krav och få ny räntabilitet i en affärsförbindelse som ändå blivit ohållbar. Ur bankernas perspektiv handlar det i grund och botten om att så långt möjligt hålla pengarna sysselsatta, i cirkulation i finanssystemet. Det är när cirkulationen stannar av, när pengar i massiv skala rinner så att säga åt fel håll och försvinner ur systemet, som vi får en kris.

Skuldkriser, var de nu än uppträder, på rika länders bostadsmarknader eller i den fattiga världens nationalräkenskaper, måste därför ses i ett globalt helhetsperspektiv. Den engelske debattören Michael Rowbotham har kallat uländernas skulder ”oåterbetalbara”. Det är sant, på en global och principiell nivå. Däremot stämmer det förstås inte i varje enskilt fall; givetvis kan ett land betala av sin skuld – som Nigeria har gjort med sina oljepengar. Men om alla uländer blev av med sina skulder skulle det betyda finansiell katastrof, precis som att det svenska banksystemet skulle haverera om alla husägare skulle amortera av sina lån. Amorteringar och inställda betalningar fungerar, så länge bara lånen som försvinner kompenseras genom nya lån någon annanstans i det globala systemet så cirkulationen hålls igång. Det viktiga är att den totala skuldsättningen hela tiden ökar.

Är då det här en hållbar utveckling? En retorisk fråga, visst; självklart är det ingen hållbar utveckling. Men om alternativet är arbetslöshet, fattigdom, krig – vad ska vi göra? Världens skulder fungerar som en tonad fönsterruta mot en ekonomisk verklighet vi helst vill slippa se, och vad krisen visar är att vi inte har en aning om vad vi ska göra åt den.

Dan Jönsson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".