Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Cecilia Bäcklanders bild av Etiopien

Publicerat måndag 17 oktober 2011 kl 12.06

Brittiska The Economist rapporterade nyligen om att förtrycket av journalister har ökat på den afrikanska kontinenten och värst drabbat är östra Afrika. I Eritrea är Dawit Isaak bara en av en lång rad journalister som fängslats eller försvunnit, i Somalia har flera journalister avrättats. Och om det är bättre i Etiopien, så börjar situationen där likna den i grannländerna.

Under 00-talet satte många västländer stort hopp till Etiopien: massivt bistånd skulle hjälpa Etiopien att häva sig ur fattigdomen, och premiärministern Meles Zenawi blev en viktig allierad i kampen mot terrorismen. Mycket har också infriats: den ekonomiska utvecklingen har varit fantastisk och Etiopien har återvunnit den stormaktsstatus som landet haft i tidigare perioder – inte minst som symbol, eftersom Etiopien är det enda afrikanska land som inte koloniserats eller varit någon västmakts protektorat. Men när det gäller demokrati, finns det anledning att vara skeptisk.

Cecilia Bäcklander är frilansjournalist som bott och arbetat i östra Afrika – och hon ska ge oss fler bilder av vad dagens Etiopien egentligen är för ett land.

Etiopien var en gång sinnebilden för svältande barn i Afrika. Artister i väst sjöng ”we are the world” och massor av pengar samlades in. Jag bodde i Addis Abeba då, i mitten av 80-talet. Fattigdomen var stor, även hos dem som inte svalt. 

Ännu tidigare representerade Etiopien och kejsaren Haile Selassie bilden av ett stolt och obändigt afrikanskt folk som undgått kolonialismen och modigt stod upp mot det fascistiska Italiens invasion.

Etiopien har alltid förenat fattigdom med stolthet.

Nu, 2011, är Etiopien en av Afrikas lejonekonomier med en tillväxt på 8% i snitt de senaste 10 åren och ingen avmattning i sikte.

Företagsamheten blomstrar och vinsterna är stora liksom numera korruptionen. Det finns en medelklass.

Det byggs som aldrig förr. Regeringen har startat ett program för att ta bort slummen; stora områden av lerhus där trängsel och vidriga sanitära förhållanden spritt ohälsa. Överallt reser sig nu flervåningshus, och slummen rivs. De som vill bo i de nya husen får anmäla sig till ett lotteri som ger vinnarna rätt att köpa en lägenhet; betalning sker genom en del kontantinsats, resten banklån. En halv miljon lägenheter har hittills lottats ut. Även relativt lågavlönade människor anmäler sig till denna kombination av egnahemsrörelse och miljonprogram. Många är imponerade, andra är skeptiska. Vad händer med dem som inte har råd? De som alltid har bott nära marken och den egna lilla butiken där man sålt Fanta per flaska, kat per knippe och cigarett per styck?

Världsbanken varnar för att alla de offentliga investeringarna i husprogram och infrastruktur  kommer att öka inflationen och tränga bort privata företagare från penningmarknaden.

Men de sociala indikatorerna pekar rätt. HIV-förekomsten har minskat med 25% under 2000-talet och barnadödligheten går ner. Barnen går i skolan. Utbildning ses av nästan alla fattiga etiopier som nyckeln till ett bättre liv.

Men även detta kräver offentliga resurser och mänsklig kapacitet. Kommer Etiopien att klara sitt stora språng? Världsbanken förmanar men säger samtidigt att resultaten hittills är ”breathtaking”, gör en andlös.

Etiopien är nu en stormakt i Afrika med 85 miljoner invånare och Addis Abeba är Afrikas huvudstad, säte för Afrikanska Unionen. Etiopien är respekterat i regionen. När Sudan och Sydsudan behöver militär hjälp att hantera sina omtvistade gränser, är det etiopiska styrkor båda parter vill ha. Men konflikten med Eritrea är ett hinder för fredlig utveckling i regionen.

Etiopien ses nu ändå som en del av den stora svältkatastrofen på Afrikas Horn, hur kan det vara så? Jo, det finns områden med torka och skördebortfall  i Etiopien varje år, med fickor av svält, men det är något som landet tillsammans med biståndsgivare normalt kan hantera. Det finns uppbyggda tidiga varningssystem och reservlager som fungerar. Men detta år tillkommer inflödet av svältflyktingar från krigets Somalia. Utan Somalias kollaps hade vi antagligen inte hört talas om någon etiopisk svält i år heller.

Etiopien har, som sagt, haft en imponerande tillväxt. Men den har inte parats med någon imponerande demokratisk utveckling.

I valet 2010 fick regeringspartiet EPRDF en jordskredsseger med 499 av 547 platser i parlamentet. Regeringen hade lärt sig läxan från fem år tidigare när oppositionen hade framgångar som möttes med massarresteringar och dödande. 2010 stoppade man motståndarna redan före valdagen. Mänskliga rättigheter har beskurits genom en antiterroristlag, som motiverats med Etiopiens strategiska läge som buffert mot terrorism i regionen men lagen är också bekväm att använda för att strypa oppositionen. Kriget mot terrorn får alltså här, som på andra håll, konsekvenser för demokratin. De demokratiska bakslagen har inte avskräckt stora biståndsgivare. USA är sedan länge god vän till Etiopien och förbindelserna med Kina växer så det knakar.

Relationerna med Sverige var under många år mycket goda. Men svenska läkare och missionärer med sociala program, flygaren Carl Gustaf von Rosens engagemang att bygga upp Haile Selassies flygvapen och de 6.000 så kallade Sida skolorna från biståndets barndom är nu snart glömda. Kontakterna med Sverige har kallnat och Etiopien har stängt sin ambassad här med hänvisning till att de inte har speciella relationer till oss.

Etiopien har uppmärksammats i Sverige på senare tid därför att två svenska journalister sitter fängslade och anklagas för terrorbrott. Ogadenprovinsen där svenskarna arresterades är befolkat av etniska nomadiserande somalier. Det är ett område där människor nu svälter och dit hungerflyktingar från Somalia kommer.

Somalia erövrade det under en kort tid på 70-talet, Etiopien slog tillbaka men fortfarande förs en väpnad kamp med frigörelse från Etiopien som mål. Det prospekteras efter olja I Ogaden och det ökar risken för fortsatt dragkamp. Johan Persson och Martin Shibbye befann sig i stridsområdet.

Det är möjligt, men omöjligt att veta, om Etiopien hade släppt dem genast om relationerna mellan våra båda länder hade varit varmare. Kanske vill Etiopien använda den nya terroristlagen och statuera ett varnande exempel för utländska journalister. De inhemska är redan helt nertryckta. Journalister har fängslats, misshandlats och flytt landet.

Etiopier är stolta över sin historia och över att landet aldrig varit koloniserat som grannarna. Man talar inte om för etiopier hur de ska sköta sitt land, det har många fått erfara.

Cecilia Bäcklander

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".