Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Dan Jönssons tredje reflektion

Publicerat tisdag 18 oktober 2011 kl 15.13

Vad är det för pengar du har i plånboken? Alltihop är innestående skulder, de är tecken på att någon är skyldig dig något: en bal med toalettpapper eller en hårklippning eller vad du nu behöver, och vad du nu har råd att betala för.

Under två tidigare onsdagar här i OBS har frilansjournalisten Dan Jönsson reflekterat över vad skuld är: på det lilla planet, och på det stora: i den abstrakta, globala ekonomin. I dag sänder vi det sista avsnittet i serien, med att åter igen göra bruk av det välkända citat som vi introducerade serien med.

”Den som är satt i skuld är icke fri”, sa Göran Persson i mitten av nittiotalet, när det svenska skuldmonstret gnagde som värst på de offentliga finanserna. Vad han menade förstås var att ett skuldsatt land saknar politiskt manöverutrymme – och följaktligen, får man anta, att ett lands politiska självständighet blir större om det är fritt från skulder. Femton år och en sanerad statsskuld senare borde vi kunna summera resultatet: hur blev det? Har den sanerade statsskuldens Sverige utvecklats som det borde, till ett fritt och oberoende land, beundrat för sina visionära socialpolitiska reformer och sin modiga, självständiga hållning i utrikespolitiken? Fundera på det.

Jag kan inte låta bli att tänka på Göran Persson och hans mantra när jag läser den amerikanske kulturkritikern Richard Diensts bok ”The Bonds of Debt”, en bok om hur skuld och skuldsättning genomsyrar inte bara den globala ekonomin, utan hela den mänskliga kulturen och historien – från Romarriket till finanskrisen, från butiksinredningar till militära säkerhetsanalyser. Skuld är helt enkelt ett av människans existentiella grundvillkor. Om Dienst hade känt till Perssons bevingade ord så tror jag han hade sagt att Persson hade rätt, förstås. Men att han också hade fel: politiskt manöverutrymme handlar inte om storleken på ens skuld, utan om den makt som utgår från det finansiella systemet som helhet.

Till skillnad från för trettio fyrtio år sedan, när en relativt hög offentlig skuldsättning faktiskt gick att kombinera både med politiska reformer och en rätt självständig utrikespolitik, så lever vi idag i en ekonomisk verklighet där politikerna, skuldtyngda eller inte, fattar sina beslut ständigt hukande för finansmarknadens osynliga, straffande hand. För Richard Dienst är finanskrisen 2008 bara den logiska slutpunkten i en lång process där privatiseringar, avregleringar och billiga krediter i decennier fungerat som hjälpmotorer åt en knackig tillväxt – till priset av att det finansiella kapitalet bit för bit har flyttat fram sina maktpositioner. Krisen och de påföljande stödpaketen innebar som Dienst ser det inget mindre än en ”finansiell statskupp” som en gång för alla befäste finansindustrins totala dominans över politiken.

Denna ”skuldregim”, som Dienst kallar den, är inget som begränsar sig till världsekonomin och världspolitiken. Den är ett nät vi alla sprattlar i till vardags; den syns i våra bostadslån förstås, men också i avbetalningsplaner, i reklamgåvor och gratistelefoner. Överallt tilltalas vi av budskap som vill föreställa inbjudande, förmånliga och generösa och på så vis kräver oss på en motprestation. Dienst funderar över hur denna ”skuldregim” egentligen ”ser ut”, hur den konkret uttrycker sig i gatubilden – vad som så att säga är vår tids motsvarighet till barockens furstepalats eller Egyptens pyramider – och landar i en suverän analys av modeföretaget Pradas stora lyxbutik i New York, och hur den med sin intrikata arkitektur tå för tå och impuls för impuls lockar besökaren med alltmer bindande inviter. Från skylningens visuella överdåd, till provrummens privata privilegium.

Men det som gör den här boken så originell och intressant är när Dienst tar ett steg tillbaka, och försöker se skuldsättningen ur en existentiell synvinkel. Det man prissätter med skulder och krediter, skriver Dienst, är ju i grund och botten inget annat än det eviga, mänskliga nätverk av relationer och beroenden som utgör grunden för all kultur, för varje samhälle. Skuldsättningen är solidaritetens baksida; den är kapitalismens sätt att uttrycka dessa mänskliga förbindelser; den gör det på det sätt den kan, i form av pengar, och det råkar nu vara ett sätt som leder till både ojämlikhet och ofrihet för de allra flesta. Men det betyder inte att vi kan avskaffa dem. Istället borde vi fundera på hur man skulle kunna uttrycka dessa band av skyldigheter och beroenden på ett annat sätt. Ett bättre sätt.

Ja, hur då, exakt? Ömsesidighet snarare än beroende; solidaritet istället för skuldsättning. Det är lätt att säga. Och som Richard Dienst skriver är det omöjligt att inte hamna i utopier här. Han prövar själv ett par stycken – som ett system med mikrokrediter på global nivå, eller rentav något liknande det som i Gamla Testamentet kallas ”jubelår”, och som innebär att alla skulder annuleras vart femtionde år. Själv tror jag kanske vi behöver tänka lite till – men å andra sidan: redan tanken är på en gång både visionär och överrumplande. Den som är satt i skuld kan faktiskt mycket väl vara fri.

Dan Jönsson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".