Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Klas Eklund om Kinas shoppingrunda

Publicerat tisdag 18 oktober 2011 kl 15.16

Ja skulden är alltså, enligt Richard Dienst en prissättning på relationer och beroende som utgör grunden i samhället – beroenden som finns mellan människor, och mellan stater. Och hur skulle man då, i ljuset av det, betrakta relationen mellan Kina och väst – idag och imorgon?

Klas Eklund är professor på Ekonomihögskolan i Lund, och han har i år kommit ut med en bok om Kinas ekonomiska och politiska utveckling – ”Kina – den nygamla supermakten” heter den – och vi bad honom kommentera skulderna till Kina.

Västvärlden är i kris. Djup skuldkris.

USAs statsskuld är den högsta någonsin i fredstid. Ohanterliga skulder i södra Europa hotar att spräcka hela valutaunionen. De flesta prognosmakare räknar med svag tillväxt under många år framöver, medan skuldberget betas av.

På andra sidan jordklotet är bilden den rakt motsatta. Kina växer alltför snabbt. Överhettning, inflation och bubblor hotar. Kina har inga skuldproblem.  Tvärtom är landet världens största exportör, världens största industriproducent och sitter på världens största valutareserv.

Frågan blir då om den stora draken kan – och vill – stötta det vacklande Väst?

Svaret är både ja och nej.

Under den djupa krisen 2008 sjösatte Kina det största stimulanspaket som världen hittills skådat: Investeringar i infrastruktur och fastigheter, ökad utlåning, full fart på sedelpressarna. Det riktades främst till hemmamarknaden, men fick naturligtvis positiva effekter på hela världsekonomin i ett läge då västvärlden föll fritt.

Den här gången blir expansionspolitiken inte alls lika omfattande. Kina har för hög inflation och behöver svalka av sin ekonomi. Därför har man höjt räntorna och slagit till mot spekulation på fastighetsmarknaden. En eftersträvad inbromsning är på gång – men inte utan risker. När fastighetssektorn bromsar in kommer en rad små och stora byggföretag att få problem – och det slår i sin tur in i banksektorn och bland de snabbväxande grå finansbolagen.

Jag tror att de problemen är överkomliga. Men poängen i det här sammanhanget är att Kina har fullt upp med den egna hemmaekonomin och inte kommer att kunna ge stimulans till världsekonomin på samma sätt som 2008.

Men Kina kan ”hjälpa till” på andra sätt, nämligen via köp av värdepapper och naturtillgångar –om de får bra betalt för det. Kinas export till Europa som helhet är större än exporten till USA. En skarp europeisk nedgång skulle därför skada Kina. Dessutom vill Kina ha euron som ett alternativ till dollarn; man ser den amerikanska valutans dominans på världsmarknaden som en historisk anakronism, något som avspeglar en svunnen amerikansk storhet och inte dagens depraverade slösaktiga konsumtionssamhälle.

Därför kan Kina mycket väl tänkas använda en del av sina väldiga valutareserver – världens största – till att stötta euron. Konkret skulle det ske genom mer pengar till Valutafonden IMF och genom stödköp av statsobligationer i de skuldsatta medelhavsnationerna. Både premiärminister Wen Jiabao och vice premiärminister Li Keqiang har utlovat sådana köp. De säger att de ser dem som en god affär.

Men självfallet kommer sådana köp med en politisk prislapp. Och priset är tydligt uttalat: Europa bör officiellt erkänna Kina som ”marknadsekonomi” – konkret betyder det att Kina lyfts upp till högre rang vid förhandlingsbordet. Dessutom bör Europa kapa förtöjningarna till USA vad gäller det amerikanska handelsembargot för högteknologi och vapenexport. Den kinesiska hjälpen är således – om den kommer – inte någon form av filantropi. Den medför krav på motprestationer.

Men schackrandet om villkoren är faktiskt inte det viktigaste. Det nya och strategiskt viktiga är att Kina numera ses som räddaren i nöden; riddaren på den vita hästen. Inte bara för skuldtyngda nationer utan också för västerländska företag på tiggarstråt. Se på SAAB…

Det är en osannolik scenförändring. För bara 40 år sedan befann sig Kina i totalt kaos, under Maos kulturrevolution, med sönderslagen administration, undervisning och produktionsapparat. Och bara ett decennium dessförinnan, efter det gigantiska samhällsexperiment som bisarrt nog kallades det Stora språnget framåt, hade uppåt 40 miljoner människor svultit ihjäl efter Maos misslyckade försök att snabbindustrialisera landsbygden. Ekonomiskt var Kina vid den tidpunkten en nullitet.

Men nu – bara en generation senare – är Kina på väg att passera USA som världsekonomins motor. Under de första 20 åren av Deng Xiaopings reformer lyftes en halv miljard människor ur fattigdom – den största ökningen av inkomster och standard i mänsklighetens historia. De senaste åren har Kina bidragit långt mer till världsekonomins tillväxt än USA. Enligt valutafonden IMF går Kina förbi USA som världens största ekonomi redan inom fem år, 2016. Men än mer hisnande är att IMF spår att Kina redan 2027 – om drygt 15 år – är dubbelt så stort som USA.

Samtidigt kommer Kina att kraftigt expandera sitt ägande i Väst. Geelys köp av Volvo är blott en stormsvala. Kina är bara i början av världshistoriens största shoppingrunda. När tillgångspriserna nu faller i krisens spår får Kina dessutom chansen att handla till reapriser.

Med ekonomisk makt följer militärt och politiskt inflytande. I takt med att världsekonomin tippar österut kommer den internationella politiken att följa efter. De internationella organisationerna – FN, Världsbanken, IMF – kommer att ändra utseende eller ersättas av andra.

Och allt detta ger ”soft power”. Under Pax Americana har vi börjat bära jeans, äta hamburgare, dricka Coca-Cola, lyssna på rock och sett på Hollywoodfilmer. Men i framtiden kommer vi att läsa mer kinesiska, se på kinesisk TV, äta mer kinesisk mat och lära oss mer kinesisk politik och historia.

Den otäcka baksidan av Kinas framgångar är givetvis att den auktoritära kinesiska utvecklingsmodellen kan antas få fler proselyter. En rad utvecklingsländer kan säga: Vi behöver inte gå västerlandets demokratiska väg, vi kan följa the Beijing Consensus – rå marknad och enpartistat. Även här på hemmaplan kan fortsatt kris med hög arbetslöshet tänkas locka en rad missnöjda medborgare att längta efter en ”stark man”.

Så vår kris skyndar på den kinesiska uppmarschen. När vi sjunker tillbaka ökar den kinesiska andelen av den globala ekonomin. När skuldkrisen sänker börser och värdepapper låter vi Kina köpa våra tillgångar på rea. Och ju längre det tar innan politikerna i Väst får fason på krispolitiken och visar att vårt system kan hantera kriser desto starkare växer sig den auktoritära alternativa kinesiska utvecklingsmodellen.

Den kinesiska utmaningen blir långt mer omfattande och långtgående än de flesta förstår. Det är en långsiktig konsekvens av finanskrisen.

Klas Eklund

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".