Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Henrik Nilssons essä:

Publicerat torsdag 20 oktober 2011 kl 11.18

Jag slår yrvaket upp ögonen och under bråkdelen av en sekund vet jag inte var jag befinner mig någonstans. Men så strömmar allt snabbt tillbaka; jag känner igen rummet som jag gick och lade mig i kvällen innan, föremålen runt omkring, fönstret där det tidiga ljuset nu skymtas genom gardinerna. Nu hör jag också vad det var som väckte mig: ett par hundar som envist skäller på gatan utanför. Det är inget konstigt med det; jag befinner mig i Bukarest och här är det aldrig långt mellan hundskallen. I själva verket är ljudet av dem lika svårt att skilja från den rumänska huvudstaden som minareternas utrop från Istanbul eller de gnisslande spårvagnarna från Lissabon. De ackompanjerar vardagen, ekar mellan höghusen och skrämmer oväntat slag på en från andra sidan trädgårdsstaketen. En del har förstås ägare, men i inget annat europeiskt land har jag sett så många hemlösa hundar som i Rumänien. När jag nyligen färdades med bil över gränsen från Ungern var en av de första skillnaderna jag lade märke till just några skabbiga hundar som strök runt bensinmacken och tittade på mig med räddhågsen blick.

Enbart i Bukarest finns det över hundra tusen hemlösa hundar som strövar runt i staden, ylar i små grupper om kvällarna i bostadskvarteren, nosar bland soporna efter matrester och kryssar mellan borden på enkla uteserveringar i jakt på någon barmhärtig hand. De stryker mellan taxibilarna utanför Gara de Nord-stationen, går på upptäcktsfärd genom Cişmigiu-parken eller försöker korsa den trafikerade Ştefan cel Mare-boulevarden med fara för sina liv. Blandraser i alla möjliga storlekar och färger kliar sig mot lyktstolpar, jagar någon av stadens sällsynta cyklister eller ligger utslagna som kadaver på trottoarerna under heta sommardagar. De linkar och haltar, skäller och gnyr, morrar och gläfser – eller försöker bara tysta överleva ännu en dag på stadens gator och bakgårdar.

Det finns olika teorier om varför de hemlösa hundarna är så många i Bukarest. Den vanligaste och troligaste förklaringen har att göra med den brutala omvandling som staden genomgick på 1980-talet. Då beslutade diktatorn Ceauşescu, inspirerad av nordkoreansk stadsplanering, att omfattande äldre delar skulle rivas för att bereda plats för det väldiga bygget av Folkets palats och dess tillhörande kvarter. När invånarna tvingades flytta till höghusområden lämnades många hundar vind för våg, som sedan okontrollerat har förökat sig. Därför är dessa hundar en påminnelse om ett annat Bukarest, ett Bukarest som inte längre finns och vars glansperiod inföll under den intellektuellt blomstrande mellankrigstiden då staden kallades ”det lilla Paris” och hade täta kulturella band till Centraleuropas huvudstäder. Men de övergivna hundarna påminner också om det samtida Rumäniens vanskliga position som unionens fattigaste land jämte Bulgarien, ett skört samhällsbygge där inte bara hundarna utan också många människor lever under knappa förhållanden, ännu drygt två decennier efter kommunismens fall.

I en ny bok med den filosofiskt klingande titeln ”In defence of dogs” – ”Till hundarnas försvar” – menar den brittiske beteendevetaren och hundforskaren John Bradshaw att hunden står på randen till en identitetskris i det västerländska samhället. Efter att ha varit människans främsta följeslagare bland djuren under tusentals år, har hunden nu svårt att finna sin plats i människornas alltmer tättbefolkade och urbana miljöer. Genom historien har olika raser odlats fram till att fylla olika funktioner, men idag förstår vi inte längre hundarnas behov, menar Bradshaw, som vill slå ett slag för det han kallar ”hundheten” – hunden som den egentligen är.

En dag när jag sitter och skriver på en av Bukarests uteserveringar och funderar på den där hundheten, kommer en byracka och lägger sig på marken en bit ifrån mig. Pälsen är smutsig och den har ett sår vid örat. Men ibland när den lyfter på huvudet och tittar på mig som om jag vore en tillfälligt utvald husse, då glimtar något livfullt till i ögonen – som om den hörde hemma någon annanstans, med en uppgift och ett sammanhang. Jag kommer då att tänka på den stackars Argos, Odysseus hund. Han är den ende som känner igen sin ägare när denne återvänder till ön Ithaka efter många års irrfärder. En gång var han en stark och snabb hund av ädlaste ras, men nu är Argos vanvårdad, bortglömd och alltför svag för att orka gå Odysseus till mötes. Ändå viftar han så glatt och igenkännande på svansen mot oss läsare, rakt igenom århundradena.

Men hunden vid mina fötter kommer aldrig att ingå i något odödligt epos. Den påminner mest om ett levande stycke skräp, som ingen vill veta av. Inte heller är den något att visa upp på vykort eller i turistbroschyrer. De rumänska hundarna utgör inget pittoreskt inslag i landskapsbilden – som storkarna som lyfter från elstolpar i de transylvanska byarna – och till skillnad från björnarna pryder de knappast etiketterna till någon lokal ölsort. De rumänska hundarna är oanvändbara. Eller är de verkligen det?

I den nya rumänska poesin, där en viktig tendens varit att med ett direkt och rått språk ge sig i kast med den omgivande sociala verkligheten, dyker hunden ibland upp som en symbol för det marginaliserade och det hunsade – till och med för erfarenheten av att vara rumän i början av det nya millenniet. Elena Vladareanu, en av de främsta yngre kvinnliga poeterna, skriver i en dikt: ”i varje vanvårdat gatubarn / finns en bit av mig / i varje hungrig jagad hund / finns en bit av mig / … / där är jag och mitt namn / är rumänien.” Ja, kanske kan man rent av se rumänerna som Europas hundar. För i många andra EU-länder är bilden av dem negativ, och tillsammans med utomeuropeiska invandrare får rumänerna ofta ta arbeten som ingen annan vill utföra. På många håll förknippas de med kriminalitet och sociala problem. Rumänien, detta ”tjuvarnas och horornas land”, som en annan samtida poet, Domnica Drumea, ironiskt uttrycker det. Men, kan man tillägga, det är också ett land känt för sin vitala samtida litteratur och för en filmvåg som firat internationella triumfer under det senaste decenniet. Inom båda konstformerna räds man heller inte för att ge sig i kast med migrationens svåra verklighet.

Den rumänska hiphop-gruppen Paraziţii – på svenska ”Parasiterna” – hade en stor hit i hemlandet för några år sedan med låten ”Mesaj pentru Europa” – ”Meddelande till Europa”. Texten är en skarp uppgörelse med Europas negativa syn på rumänerna. Parasiterna rappar inte om några hundar, men däremot om ett annat djur med låg status: kråkorna. På rumänska är dessa fåglar ett slanguttryck för romer. ”Vi är inga kråkor”, rappar Parasiterna och ger på så vis uttryck för många rumäners frustration över att slentrianmässigt likställas med romer utomlands. ”Vi tigger inte med våra blottade handikapp, vi reser inte till Sverige med sju barn för att få socialbidrag”, heter det i texten. Udden är alltså riktad mot landets minoritet, och blir på så vis en påminnelse om att romernas status i Rumänien inte är mycket högre än hundarnas. När romska barn tigger på uteserveringar ser man ibland hur ägaren eller någon gäst stampar i marken eller viftar med armen för att bli av med dem – ungefär som man gör för att skrämma bort en hund som kommit på oönskat besök.

En som hade ett komplicerat förhållande till Rumänien var filosofen och författaren E. M. Cioran. I år är han särskilt aktuell eftersom det var hundra år sedan han föddes. För den unge Cioran, som ännu inte bytt språk till franska och bosatt sig i Paris, var det ett missöde att ha fötts i en marginell kultur i Europas utkant. Hela mitt liv, skriver Cioran, ville jag bli något annat: ”spanjor, ryss, tysk, kannibal, vadsomhelst, bara inte det jag var.” Under hans författarskap växer detta missnöje till metafysiska dimensioner – till olägenheten i att överhuvudtaget vara född som människa. Men trots att han från sitt vindsrum i Paris försökte avlägsna sig från det rumänska ursprunget, drogs han också till det. På ett ställe skriver han att han älskade Rumänien just eftersom det inte levde upp till hans förväntningar. Samtidigt som han ville lämna landet bakom sig, och ofta sade sig avsky det, tycks alltså det oönskade ursprunget ha varit ett viktigt upphov till hans skrivande och kreativitet. I en av hans hårt trängda existentiella anteckningar dyker den rumänska hunden upp igen:

”Oförmögen att stiga upp”, skriver han, ”fjättrad vid sängen, överlämnar jag mig åt minnets nycker. Jag ser mig ströva omkring som barn i Karpaterna. En dag stötte jag på en hund som ägaren, förmodligen för att göra sig kvitt honom, hade bundit vid ett träd. Han var så mager att han nästan var genomskinlig och så tömd på allt liv att han bara hade kraft nog att se på mig utan att orka röra sig. Ändå var han på benen.”

Ciorans hund, övergiven men ändå på benen, oönskad men ändå levande, representerar ett slags ”trots allt” i tillvaron, samma ”trots allt” som Rumänien intar sin plats i Europa med. Hans frätande svartsyn knyter an till en längre tradition av maktkritisk ironi, men också av skeptisk humor i den rumänska litteraturen. En humor som kommer till uttryck i en anekdot om avantgardpoeten Saşa Pană, känd för att misstro alla auktoriteter. Om honom sägs det att han hade dresserat sin hund speciellt för att gå fram och pissa på människor som höll tal. På den attityden, den trotsiga hundheten, tänker jag när byrackorna börjar skälla utanför fönstret igen och ännu en dag gryr – i Bukarest, i Europa, i livet.

 Henrik Nilsson 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".