Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Lisa Zetterbergs text

Publicerat måndag 24 oktober 2011 kl 11.05

Tjugofem år har gått sedan Prozac lanserades: en medicin mot depression och andra psykiska besvär, som beskrevs som revolutionerande när den kom: istället för att dämpa ångesten och lägga sig som en våt filt över människors psyken, skulle medicinerna nu frigöra ämnet serotonin i hjärnan och på det sättet möjliggöra förändring.

Många miljoner människor över hela världen äter eller har ätit någon av de så kallade SSRI-preparaten där Prozac ingår, men samtidigt som allt fler blir behandlade för psykiska besvär - i USA hade nästan halva befolkningen psykiska åkommor under början av 2000-talet, enligt en undersökning – har också frågan väckts från flera olika håll om hur effektiva de här medicinerna egentligen är.

En kritiker är Irving Kirsch, som är professor i psykologi vid Hull University i England. Lisa Zetterberg har läst hans bok: The Emperor’s New Drugs där han hävdar att placebo – alltså sockerpiller som utger sig för att vara läkemedel – är en nästan lika effektiv medicin mot depression som SSRI-preparaten.

Hur kan placebo vara en effektiv behandling av ett depressivt tillstånd? För att svara på den frågan måste man ta reda på vad som kännetecknar en depression. Det finns förstås många symptom, brist på aptit, sömnproblem för att nämna ett par, men ett de mest centrala är känslan av hopplöshet. Den drabbade har gett upp tanken på att någonsin må bättre, en känsla som håller personen kvar i sin depression i en sorts negativ spiral. När hopp om lättnad ges, kanske i form av ett preparat som sägs skingra mörkret, kan den drabbade ta första steget mot en förbättring. Detta menar Irving Kirsch, är en förklaring till varför placeboeffekten är så påtaglig vid behandling av depression.

Långvariga analyser av medicinska studier, så kallade metaanalyser, har lett Kirsch till att dra den överraskande slutsatsen att placebo faktiskt är nästan lika effektivt som de antidepressiva preparat som finns på marknaden. Skillnaden mellan placebo och aktivt preparat är så liten att den inte bevisar ett kliniskt försprång för mediciner som Zoloft och Prozac och andra SSRI-preparat.

Kirsch frågar sig om inte SSRI-preparat närmast bör beskrivas som ett slags aktiva placebos med bieffekter. De rättar inte till någon kemisk obalans i hjärnan men på grund av de förväntningar vi har på dem kan de vara hjälpsamma ändå. Det råder ingen tvekan om att preparaten fungerar, säger han. Frågan vi ska ställa oss är varför de gör det.

Samt såklart om det är etiskt försvarbart att fortsätta skriva ut dem.

Den generella förklaringsmodellen är att SSRI-läkemedel, deras föregångare och andra mediciner vid psykiska sjukdomar behövs för att ställa tillrätta en kemisk obalans i hjärnan. En förklaringsmodell som uppstod efter att vissa till synes fungerande preparat nått marknaden på 50-talet. Serotoninbristen som förklaring till depression är enligt Kirsch en ur vetenskapligt perspektiv kontroversiell teori, inte minst eftersom det i dag finns antidepressiva preparat som är verksamma genom att sänka serotoninnivån. Ändå verkar bevisläget ständigt vara ett bakvänt sådant; det ligger på kritikerna att bevisa att preparaten fungerar dåligt och inte tillverkarnas ansvar att visa att de faktiskt fungerar.

Serotoninförklaringen är behändig i sin jämförelse med diabetikerns brist på insulin. Den ger en behagligt sval och klinisk bild av ett tillstånd som länge varit belagt med skam. Kanske är det den roll som bland annat depressioner har i samhället som förklarar varför teorin fortfarande är så omhuldad. Den kemiska förklaringsmodellen avskriver samhället ansvar, och gör psykiska sjukdomar till ett strikt individuellt tillstånd som utspelar sig i en individs hjärna. Ändå skaver det ofta i mötet med psykisk sjukdom, när det irrationella och känslomässiga tvingar sig in i synfältet. Trots att psykiska diagnoser i dag är vanligare än någonsin så är samtalet fortfarande präglat av ett oförstånd inför livets ibland snåriga förutsättningar och samhällets roll som hjälpare eller orsak. Att fokusera på hjärnperspektivet har varit ett sätt att legitimera psykisk sjukdom men frågan är om det inte förenklat sammanhanget väl mycket.

Irving Kirsch ifrågasättande av antidepressiva läkemedel har också mött en del kritik. Till exempel skriver psykologiprofessorn Peter D Kramer i New York Times att det är ett ”oroande antagande” att SSRI fungerar enbart som placebo. Han tycker sig se angrepp på antidepressiva preparat från olika håll och menar att kritik mot dessa är som kändisskandaler, något som skapar stora rubriker. Kramer menar att SSRI-läkemedel fungerar bra men sträcker sig inte så långt som att säga att de har någon egentlig inverkan på själva depressionen. De verkar göra hjärnan mer flexibel och mer mottaglig för andra terapiformer, menar Kramer och baserar det på egna erfarenheter som praktiserande psykolog. För en artikel som enligt rubriken ska vara ett försvar av antidepressiva preparat är det en ganska lågmäld slutsats.

Enligt Kramer utmålar Kirsch antidepressiva läkemedel som ”bluffpreparat”. Det ser jag inte alls som Kirschs syfte. Han är inte i första hand ute efter att smutskasta preparaten utan snarare att höja statusen för till exempel placebobehandling av olika slag. Nästan alla tänkbara och otänkbara behandlingsformer som figurerat genom människans historia har haft effekt på någon sorts sjukdomstillstånd.

Placebo som länge ansågs som något totalt utan verkan har enligt Kirsch konkret potential att påverka vissa tillstånd, däribland depression. I kölvattnet av Krisch forskning väcks en hel del etiska spörsmål. Ska läkare få skriva ut sockerpiller till patienter under föresats att det är SSRI och på så sätt ljuga för sina patienter även om de blir hjälpta? Eller är det kanske bäst att sitta i båten och låta alla som äter SSRI fortsätta åtnjuta full placeboeffekt de får genom tilltron de har till sina mediciner? Frågan är vem som egentligen tjänar mest på ett sådant arrangemang. Det mest etiska vore förstås att låta fristående forskning fortsätta att testa olika terapiformer och studera vilken behandling som är de mest effektiva mot depression. Allt annat vore om inte oetiskt så i alla fall högst oärligt.

 Lisa Zetterberg

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".