Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Anette Masuis text

Publicerat onsdag 26 oktober 2011 kl 10.26

Det börjar med att en enorm vildsvinsdemon attackerar en liten by, och pojken Ashitaka som bor i byn tvingas slåss mot vildsvinet. Han blir varnad för att inte röra demonen för då kommer han att drabbas av en förbannelse: därför försöker han få demonen att lugna sig, men när det inte går, blir han tvungen att döda honom.

(Ljudillustration från Monoke)

Så börjar den japanske regissören Hayao Miyazaki film Prinsessan Mononoke, en film från 1997 som i dagarna har premiär i Sverige i samband med att Miyazakis senaste film också går upp på biograferna – ”Lånaren Arrietty”, om det småfolk som bor under golvplankorna och lever på småsaker de kan låna från människorna, som hårsnoddar och sockerbitar.

Sedan Spirited Away hade svensk premiär för 10 år sedan har Miazaki slagit stort i vårt land, och han har lyckats med det som barnkultur sällan gör: han har gjort filmer som tilltalar vuxna lika mycket som barn. Inte på det sättet som många andra barnfilmare, som stoppar in vuxenskämt som barnen inte fattar och som föräldrarna kan skratta åt över deras huvud, nej: filmerna talar på lika villkor till den som är beredd att lyssna, på ett sätt som vi kanske inte riktigt har sett här i väst sedan de ocensurerade folksagornas tid. Vad är det som gör det?

Anette Masui är kulturjournalist och japankännare och hon har funnit ett möjligt svar, i en norsk bok. Men – som i alla Miazakifilmer – måste vi gå omvägar för att komma fram dit vi ska. Och vi börjar i yttre rymden.

Året är 2199 och onda rymdvarelser har gett order om att människornas planet, jorden, ska ödeläggas. De skickar iväg bomber med radioaktiv strålning som gör att större delen av jordens yta blir helt obeboelig: insjöarna och haven torkar ut, växterna dör och luften förorenas… På den torrlagda sjöbottnen utanför Japans kust kommer plötsligt det gamla krigsskeppet Yamato i dagen, otroligt nog i nästan oskadat skick efter 250 år under vattenytan. Skeppet sänktes av amerikanska styrkor under andra världskriget, men rustas nu i hemlighet upp och påbörjar en framgångsrik kamp mot de hotande rymdvarelserna...

(YAMATO ILL)

Ja, kanske kände någon igen det här? Det var inledningen till den japanska tecknade filmen ”Space Battleship Yamato”, som visades i japansk TV första gången 1974. Numera är den en kultfilm som kan köpas överallt på DVD, med engelska subtitles.

Och varför läste jag då upp det här? Jo, för att många japanska tecknade filmer -  sk anime – har ett liknande tema: de beskriver jordens undergång, efter en attack av en mäktig och ofta utomjordisk fiende. På så vis skiljer sig japanska tecknade filmer – eller anime - från annan tecknad film – som ju visserligen också kan handla om kampen mellan ont och gott, liv och död, men inte på riktigt samma sätt… Det förstår jag efter att ha läst japanvetaren Anne Thelles bok ”Anime – hva er det?”, utgiven på norska Omnipax förlag 2009. Boken undersöker skillnaderna mellan japansk tecknad film och annan tecknad film för att försöka förstå varför just anime har blivit så populärt världen över och nått en publik som sträcker sig över alla åldersgränser.

Enligt Thelle bearbetar animefilmerna ofta japanernas minne av andra världskriget, och hon syftar då inte bara på själva förlusten utan också sättet som japanerna förlorade kriget på. Japan är ju faktiskt det enda land som hittills har upplevt atombomben, skriver hon och menar att utplåningen av Hiroshima och Nagasaki 1945 har etsat sig in i japanernas kollektiva minne på ett sätt som vi skandinaver kanske har svårt att föreställa oss. Chocken efteråt var så stor att många japaner under lång tid inte kunde beskriva vad de hade upplevt – orden räckte helt enkelt inte till. Däremot började man med tiden hitta ett annat sätt att förmedla sina intryck - nämligen genom bilder.

En av de som upplevde andra världskriget och atombomben var tidningsillustratören Keiji Nakazawa, som 1972 publicerade en seriestripp med rubriken ”Ore wa mita” eller ”Jag såg det”.

Seriestrippen växte till en bildberättelse i flera band, som fick namnet ”Hadashi no Gen” eller ”Barfota-Gen” och blev tecknad film 1983. Filmen handlar om sexårige Gen från Hiroshima som bevittnar och mirakulöst överlever atombomben. Han är på väg till skolan en morgon och står och pratar lite med en flicka medan han jonglerar med en boll. När han tittar upp, får han se ett flygplan passera över byn, och i samma ögonblick som bomben detonerar tappar han bollen och böjer sig ner för att plocka upp den. Han hamnar då i skuggan av den mur som löper runt skolgården och undgår på så vis värmeböljan som sveper över området. När han rätar på ryggen ligger flickan som han pratat med sönderbränd på marken.

”Barfota-gen” är full av liknande detaljskarpa minnesbilder men skildrar också huvudpersonens okuvliga optimism och förmåga att se ljust på livet och framtiden.

Med Hiroshima och Nagasaki blev mänsklighetens utplåning och jordens undergång plötsligt ett möjligt scenario, menar Anne Thelle. Och i de animefilmer som följde omskapades Hiroshima ofta till ett katastroflandskap, medan USA och flygplanet som fällde atombomben - Enola Gray - blev till mäktiga fiender i yttre världsrymden.

Paradoxalt nog är det alltså genom animefilmens fantasy-värld som japanernas berättelse om andra världskriget, städernas utplåning och människornas lidande verkligen har blivit berättad.

Men första gången som kärnvapen och massförstörelse skildras inom populärkulturen är faktiskt inte i anime utan i spelfilmen ”Godzilla”, från 1954.

”Godzilla” hämtade inspiration från de provsprängningar av vätebomber som USA genomförde på Marshall-öarna i Stilla Havet efter andra världskriget - och det var bomber som var många hundra gånger starkare än de som hade fällts över Nagasaki och Hiroshima. En vårdag 1954 råkade en japansk fiskebåt komma i vägen för en av provsprängningarna och utsättes för radioaktivt nedfall. Följden blev att en i besättningen dog och de andra drabbades av olika typer av cancer.

Incidenten med fiskebåten påminde hela världen om att mänskligheten verkligen hade tagit steget in i en ny tid - atombombens tid – och att Hiroshima och Nagasaki bara hade varit början.

Ett halvår senare hade spelfilmen ”Godzilla” premiär på de japanska biograferna. Den producerades av Tomoyuki Tanaka, som länge hade velat göra en film om just provsprängningarna i Stilla Havet.

Filmen handlar om en dinosaurie som ligger i dvala i Stilla Havet och som väcks till liv när vätebomberna detoneras. Men han är då inte bara en vanlig dinosaurie - strålningen från vätebomberna har gjort honom mordisk och elak, och ur munnen blåser han radioaktiv eld. Han sätter kurs mot Tokyo, där han raserar hela staden och dödar alla invånarna. Men som tur är dödas han slutligen själv, av ett nytt och kraftfullt vapen som har uppfunnits av en // japansk vetenskapsman.

(ILL GODZILLA)

Filmens kritik mot atombomben och USA:s provsprängningar i Stilla Havet var så uppenbar att ”Godzilla” måste censureras när den senare skulle visas i USA, berättar Anne Thelle.

I den amerikanska versionen är elden som Godzilla sprutar ut genom munnen t.ex. inte radioaktiv, och man har också tagit bort dialoger som anspelar på atombomben i filmen.

En annan viktig skillnad är att i den amerikanska versionen angriper monstret på dagen och slåss bara mot namngivna fiender, medan han i den japanska förlagan angriper på natten och slår blint omkring sig, så att civilbefolkningen också dödas.

”Godzilla” blev en epokgörande film, omåttligt populär, inte minst i Japan - kanske för att den berättade om kriget på ett sätt som japanerna lätt kunde känna igen sig i.

Enligt många är också ”Godzilla” animefilmernas främsta inspirationskälla, och flera japanska tecknade filmer har därför ett liknande innehåll.

Men Japans förlust i andra världskriget handlade inte bara om antal dödsoffer efter atombomben. Med kapitulationen förlorade också den japanske kejsaren sin gudomliga status, och japanernas statsskick och religiösa världsbild rasade samman. I detta vakuum introducerade den amerikanska ockupationsmakten Japan till en modern demokrati, något som många japaner hade – och i viss mån fortfarande har – svårt att känna sig riktigt hemma i. Efter andra världskriget är det därför många japaner som har känt ett behov av att söka sig tillbaka till sina rötter, återfinna sina etiska och andliga värderingar och en förlorad identitet.

Enligt den norska författaren Anne Thelle tar animefilmerna ofta upp också detta andliga sökande, t.ex. ”Spirited Away” av Hayao Miyazaki. Filmen hade biopremiär 2001 och är tidernas mest sedda film i Japan. Det är också den första japanska anime som har vunnit en Oscar i kategorin Bästa Animerade Film.

”Spirited Away” handlar om en modern japansk familj som har glömt bort sina andliga rötter. Under en flyttresa kör de vilse med bilen och hamnar utanför ingången till något som ser ut som en nerlagd nöjespark. I själva verket är det en parallellvärld befolkad av gudar och andar. Medan föräldrarna i familjen inte kan orientera sig i denna andliga värld,  eftersom de har förlorat all känslomässig kontakt med den, lyckas dottern Chihiro till slut tolka den och förstå den och kan lösa sina föräldrar ur deras hemska förtrollning. (De förvandlas nämligen till grisar!)

(ILL SPIRITED AWAY) 

Får man tro Anne Thelle är det alltså atombomben och USA:s ockupation av Japan som ytterst ligger bakom animefilmernas särart och globala popularitet.

Och kanske har hon rätt: Många – både filmkritiker och fans – brukar ju beskriva japanska tecknade filmer som känslomässigt omskakande. I dem, menar man, finns en overklighetskänsla parad med ett sanningssökande; en förhöjd livsnärvaro, framkallad av dödens närhet.

På så vis har också anime något som talar till oss alla, oavsett ålder, bildning och nationalitet. Något som har med tillvarons innersta kärna - och människans själva existens att göra.

Anette Masui

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".