Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Dan Jönssons reflektioner

Publicerat torsdag 27 oktober 2011 kl 09.47

I drygt en månad har den pågått, ockupationen av Zuccotti Park på södra Manhattan, strax ovanför Wall Street: den proteströrelse som började med att nätaktivistgruppen Adbusters la ut ett upprop på Internet, som uppmanade till en tahirtorgsliknande ockupation av finanskvarteren.

(Ljudillustration.) We need sleeping bags! WE NEED SLEEPING BAGS! Sleeping bags cost money. SLEEPING BAGS COST MONEY! We would like to request…  

Ett av de mer spektakulära inslagen är det stormöte som äger rum varje kväll i parken, där deltagarna kommunicerar genom att upprepa i kör vad talarna säger – det är ett sätt att kringgå förbudet mot högtalaranläggningar på allmän plats men kanske också en symbol för vad ockupanterna vill – åtminstone enligt amerikanska NPR-programmet Planet Money, som vi lånat ljudillustrationen från, och som menar att det är just kraven på mer och bättre direktdemokrati som förenar ockupanterna på Manhattan. Idag har rörelsen börjat få stöd från etablerat håll, som delar av Obamas administration, som ser möjligheter i en gräsrotsrörelse som kan ta upp striden med Tea Party Rörelsen i USA. Vad Ockupy Wall Street vill diskuteras också i andra etablerade medier: som i senaste numret av brittiske The Economist. Dan Jönsson har läst den.

Det är någonting som händer här, skrev förre världsbankekonomen och nobelpristagaren Paul Krugman i en krönika i New York Times den 6 oktober, om protesterna på Wall Street i New York. Krugman blev därmed en av de allra första i USA:s ekonomiska och politiska elit som tog steget att solidarisera sig med ockupanterna. De första veckornas demonstrationer ägde rum i nästan total medieskugga – det tog tio dagar innan de ens nämndes i NPR, USA:s public serviceradio, till exempel – men när fackföreningar och även somliga politiker började visa sitt stöd, ökade trycket.

Det som hände, enligt Krugman, var att ockupanterna på Wall Street bara på några veckor hade lyckats med någonting som han själv och andra ekonomer i artikel efter artikel hade gått bet på. Nämligen att vända den ekonomiska debatten – från att enbart handla om att skära så mycket som möjligt i de offentliga utgifterna för att minska statens underskott, till att istället handla om rättvisa. Om att förbättra levnadsvillkoren för de fjorton miljoner amerikaner som går arbetslösa, till exempel. Eller för alla dem som fått lämna sina hem efter finanskrisen. Om Occupy Wall Street skulle få ge sig utan att ha uppnått någonting annat än detta, ansåg Krugman, så var en seger ändå redan vunnen.

Sedan dess har ockupantrörelsen spritt sig över världen och fått stöd av ännu fler ekonomer, ännu fler politiker och kulturkändisar. Och när nutidskriften Economist, ägnar mycket av sitt senaste nummer åt protesterna är det kanske det slutliga tecknet på att någonting verkligen har hänt.

Det är ett intressant nummer, särskilt för att ambivalensen inför själva ämnet är så tydlig. I ledaren görs det klart att det inte ska råda något tvivel om att Economist även i fortsättningen tänker stå på globaliseringens och frihandelns sida i den här kampen. Demonstranternas vrede är visserligen fullt begriplig – att den rikaste procenten amerikaner tog hand om två tredjedelar av inkomsterna under Busheran kan ju onekligen sticka i ögonen – men tror man lösningen ligger i protektionism och antikapitalism är man ute på farliga vägar.

Economist upprepar till den vanliga kritiken mot ockupanterna för en vag agenda och ett otydligt ledarskap. Rörelsen kan verka malplacerad i mer än ett avseende, sägs det syrligt: inte bara har många av de stora finansbolagen sedan länge flyttat från Wall Street längre upp på Manhattan; dessutom störs bilden av maoistiska och andra extremistiska organisationer som knappast lär vara där för själva sakfrågans skull. Bilden tecknas av ett vänsterintellektuellt ”teaparty”, en populistisk missnöjesrörelse som inte verkar veta vad den vill och därmed lämnar flanken öppen för allehanda galningar.

Men jag får känslan att denna skepsis ändå mest är en läpparnas bekännelse. För under den raljanta ytan bubblar det av allvarliga frågor. I en analys konstateras att offentliga nedskärningar och svag tillväxt i ekonomin alltid är ett garanterat recept på social oro. Historien började alltså inte med den där fotoshoppade bilden i tidningen Adbusters, som kallade till den första demonstrationen med en ballerina balanserade på ryggen av den berömda Wall Street-tjuren. Protesterna är mer än bara en storm i den amerikanska alternativkulturens vattenglas; snarare är de en del av samma globala protestvåg som gett energi åt kravallerna i Grekland, åt Spaniens indignados, åt den arabiska våren… Ja, frågan är om man inte kan gå ännu längre tillbaka, och se dem som det andra steget i den finanskritiska antiglobaliseringsrörelse som började i Seattle 1999.

Här börjar det bli riktigt intressant. Economists mest spännande artikel i ämnet hittar man inte i papperstidningen, utan på tidningens blogg, där en som vanligt namnlös skribent tar upp ockupantrörelsens idéer om ledarlös, konsensusbaserad direktdemokrati – som just ett försök att formulera ett alternativ till den representativa demokratin. En drivande kraft bakom organiseringen av protesterna var, får vi veta, den anarkistiske etnologen David Graeber, och hans idéer om att aktioner av det här slaget inte i första hand går ut på att uppnå vissa mål – utan att målet är medlen, alltså själva rörelsen, demokratin.

Artikelförfattaren tror förstås inte en minut på den utopin. Men bilden är tänkvärd: protesterna på Wall Street alltså som ett led i en global våg av demokratisk förnyelse, som nu gått jorden runt och sköljer tillbaka in mot kapitalismens hjärta. Någonting är det verkligen som händer.

Dan Jönsson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".