Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Rolf Gustavssons text

Publicerat torsdag 27 oktober 2011 kl 09.54

Ja, hur står det till med demokratins möjligheter i en globaliserad värld? Den möjligheten beror på hur mycket vi värdesätter vår nationella suveränitet, om vi ska tro en ny, amerikansk bok som Rolf Gustavsson har läst.

Det är lätt att jämra sig över dagens politiska ledare. De framstår som svaga och vankelmodiga, särskilt om man jämför med några av de tongivande personligheter som styrde för bara femton-tjugo år sedan. Exempelvis finns det ingen politiker i dagens Europa som kan mäta sig i prestige med historiska gestalter som Helmut Kohl, François Mitterrand, Margaret Thatcher eller Felipe Gonzales.

Det finns många olika förklaringar till politikernas växande hjälplöshet. En av dem kan vara att det helt enkelt blivit mycket svårare att utöva ett politiskt ledarskap. Till de nya svårigheterna hör att politik idag i allt högre grad måste bedrivas på en internationell nivå, i en värld där den ekonomiska och finansiella sammanflätningen mellan nationalstaterna fördjupats betydligt. När det ömsesidiga beroendet mellan länderna ökar begränsas möjligheterna att förverkliga det nationella självbestämmande som i den gamla världen var en självklarhet. Politikens villkor har kort sagt förändrats genom det fenomen som vi sammanfattande brukar kalla globaliseringen.

Ekonomen Dani Rodrik, som är professor vid Harvard, beskriver tillspetsat spänningen mellan den nationella demokratin och den globaliserade marknaden som ett triangeldrama, ett trilemma, med målkonflikter mellan tre olika ambitioner: värnet av den politiska demokratin, försvaret av den nationella suveräniteten och fullt deltagande på de globala marknaderna. Av de här tre ambitionerna kan man samtidigt bara förverkliga två, anser Rodrik. Den tredje måste försakas.

Han beskriver olika alternativ, som jag här hårddraget förenklar. Man kan välja demokrati och globalisering på bekostnad av självstämmandet.  Man kan välja demokratin och självbestämmande om man försakar globaliseringen. Man kan välja globalisering och nationell suveränitet på bekostnad av den politiska demokratin.

Detta resonemang är själva kärnan i vad Dani Rodrik kallar The Globalization Paradox. En mycket läsvärd bok som innehåller även många andra perspektiv, bland annat en välskriven genomgång av olika etapper i framväxten av de globala marknaderna. Rodrik för också resonemang om hur det skarpa valet mellan alternativen skulle kunna mildras.

Rodrik ser Europeiska Unionen som ett experiment som försöker lösa paradoxen. Om man bara byter ut begreppet ”globalisering” mot ”europeiskt samarbete” så blixtbelyser Rodriks resonemang ett grundläggande problem med hur EU utvecklats under se senaste 25 åren. EU har nämligen ännu inte löst Rodriks paradox. Snarare har EU vacklat mellan de olika alternativ som Rodrik ställer upp. Man har omväxlande gett avkall på integrationen, demokratin och suveräniteten, i insikten att man inte kan få allt samtidigt. Kompromisserna i dagens krishantering kan ses som en bekräftelse på Rodriks resonemang.

Den gränsöverskridande ekonomiska och i synnerhet finansiella integrationen har accelererat genom den gemensamma marknaden och den gemensamma valutan. Därigenom har den nationella suveräniteten försvagats vilket de enskilda medlemsstaterna försöker kompensera på i huvudsak två olika sätt. Dels genom att kollektivt överlåta viss bestämmanderätt till den överstatliga gemenskapsnivån. Dels genom traditionellt mellanstatligt samarbete. För att stärka den demokratiska legitimiteten har samtidigt EU-parlamentet fått växande befogenheter, men de nationella parlamenten spelar alltjämt en underordnad roll.

Det finns överstatliga, om man så vill federala, inslag i dagens EU. Men EU är ingen superstat och krisen i eurozonen har visat att i allt väsentligt förblir EU ett samarbete som domineras av medlemsregeringarna. I växande grad är det stats- och regeringscheferna som bestämmer, ofta under press från av finansministrarna.

För att bemästra skuldkrisen och de gränsöverskridande finansiella marknaderna krävs förstärkt övervakning och kontroll.  Logiskt sett borde förstärkningen ske på ett sätt som motsvarar problemen. Alltså borde befogenheterna på den överstatliga nivån förstärkas. Om EU-kommissionen har makt att övervaka hur konkurrensreglerna efterlevs på marknaden så borde den väl också kunna ha makt att beivra om ett land struntar i budgetreglerna?

Men i så fall kommer naturligtvis invändningen att det ytterligare inskränker den nationella suveräniteten och att EU saknar demokratisk legitimitet att överpröva ett medlemslands finanspolitik. Alltså utvecklas diskussionen efter samma mönster som i Rodriks triangeldrama. Vad skall man försaka? Marknaden? Demokratin? Suveräniteten?

Om man vill vara snäll till dagens vankelmodiga politiska ledarskap så kan man påpeka att de paradoxer som de brottas med i hög grad är arv från tidigare generationer politiker. De historiska statsmännen sköt helt enkelt de svåraste problemen på framtiden och nu har de hunnit ifatt oss.

Rolf Gustavsson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".