Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Linda Boström Knausgårds text

Publicerat torsdag 27 oktober 2011 kl 10.30

Han är en av vår tids mest erkända filmkonstnärer men också en av de mest ifrågasatta och utskällda. Han är också väldigt känd - trots att hans filmer inte direkt är några lättsmälta historier. Många står helt enkelt inte ut med det han skapar – samtidigt som de som beundrar honom söker, och finner någonting just i det där som gör så ont.

Ingen förhåller sig sval till Lars von Trier och om hans filmer handlar dagens radioessä, av författaren Linda Boström Knausgård.

Jag går i skogen med Lars von Trier, det är en lövskog och vi har just gått runt en sjö och är svettiga av promenaden. Det är ett sådant väder att man inte vet hur man ska klä sig. Det blåser, men är varmt. Solen sticker i ögonen och jag tittar ner i marken. På de våta löven som klibbar sig fast på våra skor.

Det finns en person som jag ser upp till. Han går bredvid mig. Vi säger att han gör det. Ser ni oss framför er? Han har en brun oljejacka. Han går lite krumt, men fort. Han är lång. Ser trött ut. Vi talar inte med varandra, men vi hälsade när jag kom. Av och till sneglar jag på honom och jag vet att han märker det.

Han är omstridd, utskälld och älskad. Sömderkramad av beundrare. Hur ska jag göra för att närma mig honom? Jag tänker att det ändå är en bra början att jag går bredvid honom.

Jag tar sats när jag ser en film av Lars von Trier. Det är inget vanligt biobesök. Att se en Trier film är att utsätta sig för känslor så starka att det kan upplevas som att allt kastas om inuti, att förnuft och känsla byter plats med varandra. Som ett möte i natten på ett öppet fält där någon kommer gående och där denna någon visar sig vara du själv. Ni ser på varandra och räcker fram handen. Du vet inte om beröringen kommer att vara en smekning eller ett slag. Du är beredd på vad som helst. Du vill inte veta. Du vill överraskas. Överrumplas.

- Antichrist. Jag bestämmer mig för att våga.

Jag såg den, säger jag till honom.

Mina barn har lämnat de minsta småbarnsåren så jag tänkte att det kunde gå.

Jag hade läst i tidningen att ett litet barn kommer att dö och jag ser inga filmer där små barn dör. Den historien äger jag inte styrka nog att uppleva.

Men jag tänkte att det kunde gå. Om jag blundade medan barnet föll ut genom fönstret i slowmotion till klassisk musik.

Jag gick genom snögloppen till biografen, säger jag till honom. Jag satte mig tillrätta. Jag lät det hända:

Ouvertyren, samlaget, mannen och kvinnan, som någonstans ser barnet som vaknar och passerar dem i badrummet, innan han öppnar fönstret och faller. Kvinnans blick. Att hon låter barnet passera henne i hänryckningens stund.

I Von Triers filmer är det kvinnorna som agerar, ser, som gör något, männen är påfallande bleka och alltid den svagare.

Och mannen i Antichrist med sina gestaltterapiövningar är verkligen löjlig.

Charlotte Ginsburg, som spelar kvinnan i filmen, sa i en intervju att hon var säker på att den Von Trier identifierade sig med, var kvinnan.

Efter en tids sjukhusvistelse där den förtvivlade kvinnan bara vill dö, samlar hon ändå ihop sig och följer mannen ut till Eden, till deras hus i skogen.

 (Vad ska vara värt att leva för när man mist ett barn, tänker jag medan jag ser filmen. Det enda rimliga verkar vara att dö. Det känner jag tydligt. Klart att hon ska få dö). 

Men kvinnan i Antichrist dör inte för egen hand. Hon återvänder långsamt till livet.

Jag minns en gång när jag satt på min väns balkong om hösten när ekollonen föll från ett träd. Ljudet av hur de slog ner i asfalten. Det var som ett hårt regn.

Ekollen faller mot hustaket genom hela Antichrist, genom hela deras vistelse i skogen. Hos Von Trier är ekollen helt konkreta. Även om jag upplever det som syndafallet, kan det lika gärna vara bara ekollon som faller på ett hustak. Han arbetar inte med metaforer, eller symboler som inte har sitt fäste i det konkreta, i den faktiska bildrutan.

Räven talar på riktigt till mannen, det är inte en inre upplevelse, det är räven som säger att kaos regerar. Vad gör den förnuftstroende mannen när en räv börjar tala?

Antichrist är en skräckfilm, säger Von Trier gång på gång.

Kanske för att varna mig som gärna vill lägga in för mycket symbolik, en symbolik som belastar hans klara bilder, med mina egna förväntningar. För visst är det mer än en skräckfilm, detta relationsdrama som utspelar sig i utkanten av världen, i oskuldens Eden, där kvinna och man ska förgöra varandra.

Ljuden när kvinnan i slutet av filmen fäster kvarnhjulet i benet på mannen, hela ljudbilden är fantastiskt noggrant lagd.

Det storartade med Von Trier är att det han berättar gäller, verkligen gäller, oavsett om det är en neurotiskt sjukhuskomedi, eller ett undersökande om vem som egentligen är idiot, eller som i detta ursprungskrig mellan man och kvinna.

Jag blundar en gång till i filmen, när kvinnan stympar sig själv, men  jag hör ljudet. Det ljudet kommer aldrig att lämna mig.

Kvinna man, civilisation mot natur, förnuft mot vansinne. Kritiken mot Von Trier att han alltid låter kvinnan vara natur, att hon alltid går under. Kvinnan i filmen ägnar sig åt kvinnoforskning och mannen upptäcker att hennes anteckningar från en tidigare vistelse i skogen, där hon varit ensam tillsammans med barnet, blir mer och mer upplösta, att kvinnan till slut ser sig själv och alla kvinnor som onda. Och i filmens slut blir hennes döda kropp också uppbränd, som häxan på bålet.

Många har retat sig på att Von Trier i film efter film låter kvinnan gå under, och jag anar att kritikerna lägger ett moraliskt krav på Von Trier.

Men det är ju berättelser, filmer, vill jag invända, sagor, sagans trolldom utfört av en ytterst medveten regissör. Han har en historia han vill berätta och så berättar han den från början till slut. Filmerna följer sin egen inre logik. Ska man bara berätta moraliskt uppbyggliga berättelser?

Jag har inte sett alla hans filmer. Inte alla han gjorde på skolan, eller de första efter det. Varför har jag inte det, slår det mig nu när vi går där? Vilken oerhörd förseelse.

Men jag har sett allt annat. De stora biograffilmerna. Det är så jag ser på dem. Som konstverk och biograffilmer. Jag vet att han inte skulle hålla med mig om det. Om det där med konstverken. Han tar det inte så högtidligt.

I Dogville kommer rikemansdottern till staden för att underlätta de färgades situation. Det slutar med att de gradvis och allt mer systematiskt utnyttjar henne. När gangsterpappan återvänder i sin fina bil för att befria dottern frågar han henne vem hon vill undvara. Inte en enda, säger hon som en sjörövarjenny och slakten börjar. Slutet är bara en konsekvens av berättelsen.

Jag läser i tidningen att Von Trier vägrar be om ursäkt för det som hände i Cannes, när han på en presskonferens för filmen Melancholia svamlade om nazismen och Hitler.

Att det skulle vara som att förgripa sig på sitt väsen att be om ursäkt.

Det gör mig glad. Just det. Att han aldrig förgriper sig på sitt väsen.

Han är alltid Lars von Trier.

Egentligen vill jag inte tala om hans biografi.

Men hans historia om hur han vid sin mors dödsbädd får reda på att hans far inte är hans far går inte att komma förbi. Att mamman önskade honom bättre konstnärliga gener. Att hans verkliga fader hade nazistiska sympatier vet vi nu.

Och kan man då inte förstå ett dumt skämt om att gå från att vara jude till nazist? Inte för att man är sin fars handlingar, eller sympatier, men för att de färgar av sig.

Vad sa han mer i Cannes?

Att han på många sätt kunde förstå Hitler. Förstå Hitler. Det var det han sa.

Och så detta. Bannlyst.

Bannlyst. Jag vrider och vänder på det ordet.

Jag vet att jag inte behöver försvara Lars von Trier. Även om jag skulle vilja.

Jag har sett filmerna. Det får räcka.

Jag såg Melancholia. Jag såg planeten närma sig jorden och jag följde moderns skräck när hon försökte fly med sitt barn i en golfbil. Jag såg Kirsten Dunst lysa inuti ett melodram vars slut, fast det var så uppenbart, fick mig att gråta.

Jag såg Breaking the Waves och jag såg Dancer in the Dark. Avrättningen, allt hulkande i publiken. Varför gråter jag? Varför gråter alla? Över Amerika, eller över melodramens inneboende logik? Åt sagoberättaren Lars von Trier?

Jag låter mig gärna förtrollas av Triers filmer. Vem mer kan svänga spöt som han? Hans sätt att styra publiken är oerhört, varje filmruta, varje ljud. Det är både skrämmande och sällsamt.

Lars von Trier vet vad han gör. Men aldrig på ett sätt som gör hans filmer ointressanta.

Den enda fråga jag skulle vilja ställa är om han någonsin förlorar sig under vägen? Om det döljer sig en annan historia bakom allt välkontrollerat? En vildare, inte så styrd av orsak verkan, inte så perfekt. Det är som om man ibland längtar efter att slumpen, en impuls på inspelningsplatsen, en skådespelares plötsliga infall, skulle kunna få ett utrymme i berättelsen.

Om han någon gång skulle lossa sitt järngrepp över historien. Vad skulle då kunna visa sig? Den filmen skulle jag gärna vilja se.

Att uppleva en Trierfilm är som att bevittna ett klassiskt grekiskt drama. Där den sista och slutgiltiga frågan, efter upptäckten att du dödat den du älskat, att du inte kan rädda din bror, eller att den du dödat är din far, blir vem är du när allt är ödelagt? Vem har du blivit?

Den verkliga utmaningen i att se en film av Lars von Trier är att besvara den frågan.

Linda Boström Knausgård

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".