Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Anne-Marie Pålssons text

Publicerat fredag 4 november 2011 kl 15.49

Protesterna på Wall Street har fortsatt, den grekiska regeringen har annonserat en folkomröstning om huruvida man ska tacka ja till den ekonomiska uppgörelse som EU erbjuder och kinesiska företag har meddelat att de kanske kommer att köpa upp ett av våra svenska bilmärken. Det har varit en händelserik vecka när det gäller de globala finanserna och här i OBS fortsätter vi vår serie från börs till börs.

Vems fel är det, att den pågående finanskrisen tycks vara så svår att komma tillrätta med? Världen över lägger demonstranter i Ockupy Wall Street-rörelsen ansvaret på världens börsföretag, men idag ska vi höra ekonomen Anne-Marie Pålsson hävda att det är en rad politiska misstag som ligger bakom att situationen idag ser ut som den gör. 

Det började med en finanskris, det fortsatte med en skuldkris och trots att mer än tre år har gått sedan Lehman Brothers försattes i konkurs ser vi ännu ingen ljusning.

Så långt har krisbekämpningen handlat om att komma till rätta med missförhållanden i finanssektorn som girighet, överdrivet risktagande och oansvarighet.

Den starka fokuseringen på finansmarknaden är ett bekvämt sätt för de politiskt ansvariga att skjuta uppmärksamheten från det egna ansvaret. Finanssektorn förtjänar kritik men den ensam skulle vara ensam för den värsta krisen sedan 1930-talet stämmer inte. 

I själva verket har en rad allvarliga politiska missgrepp gjorts som lett till att ohållbara obalanser byggts upp. Här spelar världens två största ekonomier - USA och Kina – huvudrollen och de problem som måste uppmärksammas är relaterade till den internationella handeln.

Startpunkten för en sådan analys är 2000/2001. Det var då den amerikanske centralbankschefen Alan Greenspan sjösatte den aggressiva lågräntepolitiken och det var då Kina blev medlem i den internationella handelsorganisationen WTO med fritt tillträde till världens marknader. Vad som sedan följde hade vi visserligen redan dess för innan fått ett smakprov på, men det var efter 2001 som utvecklingen tog riktig fart. På blott 7 år ökade USAs sitt samlade underskott gentemot omvärlden med drygt 50 procentenheter i förhållande till USA:s BNP.

Lika mycket kunde Kina öka sina fordringar mot omvärlden – särskilt mot USA. Detta var möjligt eftersom Kina fick delta i det internationella handelsutbytet med en kraftigt undervärderad valuta. Resultatet blev föga förvånande mäktiga exportöverskott för Kina.

Kritiska röster har inte saknats. IMF har exempelvis påtalat de växande obalanserna i den internationella handeln. Men den kritiken har mestadels klingat ohörd.

Mera uppmärksamhet har den amerikanska kongressen fått. Genom att hålla fast vid en undervärderad valuta tillskansar sig Kina orättmätiga fördelar i den internationella handeln på andras – underförstått USA:s – bekostnad lyder kongressens omdöme.

Men något annat än modesta uppskrivningar av den kinesiska valutan har kritiken inte lett till. Kanske beror det på att kongressens kritik inte varit kraftfull nog vilket i så fall inte är så svårt att förstå. Ty det är Kinas överskott som finansierar de amerikanska underskotten. Eller annorlunda uttryckt: Kinas befolkning förser de amerikanska konsumenterna med både billiga varor och billiga lån.

Mer beror förmodligen den kinesiska motsträvigheten på att den undervärderade valutan är ett medvetet sätt för dess makthavare att skapa sysselsättning åt den stora befolkningen. Detta anses nödvändigt för att upprätthålla stabiliteten i landet.

Nu skall betonas att det inte är det ökade handelsutbytet i sig som skapat problemen, utan det är avsaknaden av ett förnuftigt regelverk för den internationella handeln. Det räcker inte att tullar och andra handelshinder sänks. Den internationella samvaron kräver också regler för balans i handeln mellan de enskilda länderna.

Därför är det anmärkningsvärt att WTO som har till uppgift att övervaka den internationella handeln tillåter att enskilda medlemsländer uppvisar så stora över- eller underskott att stabiliteten hotas. Borde inte WTO istället driva kravet på rimlig balans i handeln?

Ty utan penningflödena från Kina och andra överskottsländer, hade bankerna i USA inte kunnat finansiera sin vidlyftiga utlåning. Och utan den extrema lågräntepolitiken hade inte genomsnittsamerikanen haft råd att låna. Då hade krisen heller inte kunnat utvecklas.

För att komma tillrätta med problemen pressas USA att förbättra sina statsfinanser. Men USAs problem löses inte enbart av ett förbättrat budgetsaldo utan det krävs också att bytesbalansen börjar visa överskott. Om det har emellertid de politiska bedömarna talat mycket mindre. Inte svårt att förstå, ty då närmar vi oss de riktigt svåra politiska frågorna.

Lösningen på USAs problem kan nämligen också formuleras som att bara i det fall dagens överskottsländer är villiga att minska sina överskott för att istället öka importen från de idag drabbade länderna, som USA, kan dessa komma ur sin skuldfälla.

Men vem tror att de politiska ledarna i Kina, Tyskland och för all del också Sverige frivilligt skulle gå med på att avstå från sin exportledda tillväxtstrategi som tjänat dessa länder så väl?

Förr eller senare måste de emellertid göra det. Ty alla länder kan inte samtidigt enbart förlita sig till export för att skapa välfärd. För varje överskott måste det nämligen finnas ett exakt lika stort underskott någon annanstans!

Att komma ur detta synsätt blir plågsamt och kräver en genomgripande omläggning av den hittills förda politiken. Bidragande till den kris vi nu befinner oss i var nämligen den balans som världens ledande industrinationer sökte skapa med sin valutapolitik. I Kinas fall handlade det om den ensidiga bindningen av sin valuta till dollarn. I EU:s fall var det införandet av euron med samma konsekvens på obalanserna i handeln mellan medlemsstaterna som den mellan USA och Kina.

När den akuta krisen är avklarad måste vi därför ta itu med frågan om vilka krav som ska gälla för de länder som deltar i det internationella handelsutbytet och hur vi skall förhindra de obalanser som det kan skapa. I annat fall har vi inget lärt.

 Anne-Marie Pålsson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".