Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Fredrik Segerfeldts text

Publicerat fredag 4 november 2011 kl 15.52

Ja Greklands premiärminister Giorgos Papandreou överraskade i förra veckan, när han kungjorde att det blir det grekiska folket som i en folkomröstning ska tacka ja eller nej till EU:s finansiella räddningspaket, när detaljerna är klara. Det är ett sätt att möta de omfattande protester som ägt rum i Grekland mot EU:s hårda sparkrav. Hur är det för ett land i Greklands situation? Är det bäst att låta EU och IMF städa upp, eller att helt enkelt, som det heter: ställa in betalningarna och istället låta det gå som det går? Fredrik Segerfeldt gör en jämförelse med Argentina, som för tio år sedan, var i en liknande situation.

Argentinas ärtsoppa. Det skulle man kunna kalla potatispastan gnocchi. För precis som vi svenskar traditionellt sett slevar i oss den gula soppan på torsdagar, har gnocchin sin egen dag i det latinamerikanska landet: den 29:e i varje månad. Det råkar också vara den dag då de flesta argentinare får lön. Därför har gnocchi också blivit ett populärt uttryck för en viss sorts argentinska offentliganställda. De som bara dyker upp på jobbet en gång i månaden, just den 29:e, för att ta emot sitt lönekuvert. De är bara anställda i formell mening, och utför inget arbete. Men betalt får de.

Detta är en populariserad och anekdotisk illustration av ett generellt problem med den latinamerikanska staten. Staten är primärt en arena för privilegier. I gnocchi-fallet handlar det om en chef som ger lön till en kusin eller en granne utan att denne behöver arbeta. I det större perspektivet kan det handla om hur en bransch får skydd mot konkurrens från andra länder. I bägge fallen är det den enskilda människan som förlorar.

I The Origins of Political Order beskriver den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama hur den latinamerikanska statens destruktiva karaktär går tillbaka ända till Spaniens pressade krigsekonomi på 1500- och 1600-talen. Den offentliga maktens viktigaste uppgift var att suga ut så mycket resurser som möjligt ur sin befolkning. De latinamerikanska länderna ärvde dessa institutioner och vid självständigheten i början av 1800-talet tog de kreolska eliterna över och fortsatte på samma spår. Privilegiestaten blev aldrig utmanad. Det är något som Alvaro Vargas Llosa, son till förra årets nobelpristagare i litteratur, visar på ett mer lättsmält sätt i Liberty for Latin America: How to Undo 500 Years of State Oppression.

År 2001 gick Argentina in i en mycket djup kris. Regeringen ställde in betalningarna på delar av de utländska lånen, pesons bindning till dollarn släpptes och miljontals utblottade människor ställdes på bar backe.

Sedan dess har tillväxten varit imponerande. Mellan 2002 och 2008 expanderade ekonomin med otroliga 65 procent. Mycket handlade om en naturlig återhämtning efter en kraftig nedgång. Men den låga peson gjorde landets produkter billiga, statsfinanserna var i balans och den globala högkonjunkturen skapade stor efterfrågan på råvaror som soja.

Grekland befinner sig idag där Argentina var för tio år sedan. En dysfynktionell stat har tillsammans med en oansvarig finanspolitik fört landet till avgrundens rand. Många menar därför att Grekland borde lämna euron, gå i konkurs och starta om, på samma sätt som Argentina.

Sakta i backarna. Det gäller att komma ihåg att den argentinska ekonomin sedan länge har växlat mellan perioder av hög tillväxt och djupa kriser, något som i längden gett katastrofala resultat. Så sent som i slutet av 1920-talet var Argentina ett av världens tio rikaste länder. I slutet av 1900-talet var det åter ett u-land.

Det finns därför anledning att återigen höja ett varningens finger.

För grundproblemen i Argentina kvarstår. Privilegiestaten finns kvar. Och nu håller handelsöverskottet på att raderas ut, statsfinanserna är inte längre i balans och inflationen har varit tvåsiffrig sedan 2005. Och så kommer protektionismen tillbaka.

På 1960-talet hade den skyddade argentinska industrin blivit så ineffektiv att det kostade amerikanska företag 165 procent mer att tillverka lastbilar i Argentina än i USA. Trots att det handlade om samma lastbilar. Nu är det bland annat en inhemsk mobiltelefonindustri som ska kommenderas fram. Landet är fortfarande fast i ett destruktivt mönster av negativa cykler.

Man kan förstå att det känns tilltalande för många att Argentina gav fingret åt såväl IMF och i-länderna, som åt ortodoxa ekonomer och multinationella storföretag. Men tro mig, Argentina kommer snart att bryta ihop igen. Det Latinamerikanska exemplet är inget för Grekland att följa, om landet vill vara ett i-land.

Fredrik Segerfeldt

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".