Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Per Gahrtons text

Publicerat tisdag 8 november 2011 kl 10.30

För drygt en månad sedan besökte Tysklands före detta utrikesminister – Joschka Fischer – Danmark. Han hade blivit inbjuden som talare när pumptillverkaren Grundfors skulle dela ut det så kallade Grundforspriset till en dansk forskare som forskar på en ny generation solceller. Inget konstigt med det: trots att Fischer lämnade regeringen efter valförlusten 2005, så är han fortfarande en av de grönas mest välkända politiker och han talar sig gärna varm om behovet av att effektivisera energianvändningen: ett område där både värmepumpar och solceller spelar roll. Men när danska dagstidningen Information träffade Joschka Fischer i samband med hans besök, vad det inte miljö han helst ville prata om, utan katastrofer. Och det var varken kärnkraftsolyckor eller växthuseffekter som han tänkte på. ”Låt mig vara skoningslöst ärlig”, sa han. ”Eurons kollaps, det skulle – bortsett från krig – vara den värsta katastrof Europa kan drabbas av.”

(Ljudill Gayle Tufts...)

Joschka Fischer är, eller har åtminstone blivit, en man så långt bort man kan tänka sig från klichebilden av en miljöpartist: han är en man i kostym som det sjungs om i glittriga program på fredagkvällarna, som här i den tyskamerikanska underhållerskan Gayle Tufts sång som hon gjorde på den tiden när Fischer fortfarande satt i regeringen.

Sextiotre år gammal har Fischer nyligen kommit ut med den andra delen i sina memoarer och Per Gahrton - som satt i EU-parlamentet för Miljöpartiet mellan 1995 och 2004, har läst den för OBS. Innan vi lämnar över ordet ska vi förklara lite av den jargong som förekommer i hans inslag. ”Fundi” kallas den grupp inom den gröna rörelsen som fundamentalt vill ändra samhället: dess sympatisörer är ofta påverkade av vänstern, skeptiska till parlamentarism i allmänhet – och till regeringsmedverkan i synnerhet. Och ”realos” betyder realister: alltså medlemmar i den gröna rörelsen som inte bara vill erövra utan också utöva makt: och därför är beredda att kompromissa.

När jag för en tid sedan frågade en av de tyska grönas tidigare språkrör vad han tyckte om den nyutkomna andra delen av Joschka Fischers memoarer, blev svaret ett flin: Jag har lovat mig själv att aldrig mer läsa en rad av den mannen!  Ett svar som först fick mig att studsa till. Joschka Fischer var ju faktiskt Die Grünens outnämnde, men ändå obestridlige informelle ledare i drygt tjugo år – sedan han blev gruppledare i partiets första parlamentsgrupp 1983 tills han avgick från posten som Tysklands utrikesminister hösten 2005. Under sina utrikesministerår fick han regelbundet det högsta popularitetsstödet av alla tyska politiker. Men hans parti fick aldrig något stort genombrott i väljarkåren, utan låg kvar på omkring 8 procent när han  avgick. Idag ligger partiet på 23 procent och det spekuleras på allvar om att näste förbundskansler kanske bli en grön.

Helt spårlöst är Joschka Fischer inte försvunnen. Förutom den nya memoarboken figurerar han i en färsk dokumentärfilm med titeln ”Joschka und Herr Fischer” som försöker fånga den stenkastande gatudemonstranten Joschkas utveckling till den kostymklädde Herr Fischer. Kanske finns en förklaring i ett uttalande av en av hans närmaste vänner, gruppledaren för de gröna i EU-parlamentet, Dany Cohn Bendit, som har beskrivit skillnaden mellan de båda kompisarna med att Dany själv är en ”mjuk realpolitiker”, medan Joschka är en ”real maktpolitiker”.

Själv bekänner Joschka Fischer i sin memoarbok att han från första stund av sitt partimedlemskap ville föra Die Grünen till regeringsmakt (s 347), något som är ganska ovanligt bland gröna veteraner. Den sorts partier som Die Grünens grundare Petra Kelly kallade för ”antipartipartier” såg sig vanligtvis som en parlamentarisk del av en utomparlamentarisk fundamentalopposition som inte kunde drömma om att medverka till att administrera en statsapparat som man kände sig främmande inför. Det har tagit tid för de flesta gröna partier att uppfatta erövring av regeringsmakt som ett adekvat medel på vägen mot det gröna alternativsamhället. Men för den reale maktpolitikern Joschka Fischer fanns det målet alltså redan från början, vilket antagligen förklarar hur han hade så lätt för att krossa den gröna radikalpacifismen för att kunna ställa Die Grünen bakom Tysklands militärinsats i Kosovokriget, liksom för att kasta USA-kritiken och det gröna kravet på NATO-utträde i papperskorgen. Istället upprepar han i boken till tjatighet Tysklands plikt att känna tacksamhet mot USA och alltid agera som dess lojala allianspartner. Inför sina gröna kritiker har han bara hån och förakt till övers, om han ens nedlåter sig till att nämna dem vid namn. Men det var inte enbart de sedvanliga vänsterfundisarna som motsatte sig Tysklands medverkan i Afghanistankriget, utan också partiets allmänt respekterade vice talman, Antje Vollmer, vars kristet grundade krigsprotest Joschka Fischer avfärdar som ”grön-protestantisk nationalpacifism” (s 18).

Mot bakgrund av allt detta kan Joschka Fischers benhårda och kompromisslösa motstånd mot Irak-kriget te sig förvånande. Om han förbehållslöst stödde USA i Afghanistan, varför inte i Irak? Han pekar på den folkrättsliga skillnaden, som ju också spelat stor roll för många svenska politiker. Han talar välgörande klartext om Bush-regimens ”humbug” och ”lögn” när det gäller motiveringen för Irak-invasionen. Och han konstaterar kallt att Bushs krigsförklaring mot alla terrorregimer och deras medbrottslingar de facto gör att USA hamnar i krig med minst sextio stater!

Trots Joschkas Fischers hårda kritik mot Irakkriget kan jag inte låta bli att undra hur det hade gått om inte förbundskansler Gerhard Schröder själv gått i bräschen för det tyska krigsmotståndet. Skulle Joschka då ha blåst liv i traditionell grön pacifism och ställt det rödgröna regeringssamarbetet på sin spets? Han betonar själv i samband med en av många interna gröna kriser kring regeringssamarbetets politiska kostnader att hans grundsyn var klar och enkel: Det fick aldrig vara Die Grünen som orsakade ett sammanbrott av det rödgröna regeringssamarbetet. Därför är det nog inte långsökt att gissa att om Schröder och SPD valt att stödja USA:s Irakkrig skulle Herr Fischer snarare tagit strid mot sina egna gröna ”nationalpacifister” än mot sin regeringspartner.

Större delen av Joschkas Fischers memoarbok kunde varit skriven av vilken tysk utrikesminister som helst. Det gröna perspektivet har en mycket undanskymd roll, vilket förebådades av ett uttalande han gjorde som helt nybliven utrikesminister: ”Det finns ingen grön utrikespolitik, bara en tysk”. Visserligen försökte han backa lite från den deklarationen i sin första memoarbok. Ändå är det sant att det fanns mycket litet grönt i Joschka Fischers utrikespolitik, utan mest traditionell maktpolitik. På det sättet kan Joschka Fischers karriär tas som exempel på hur även radikal politik kan urholkas om den inte ständigt bärs upp av en levande ideologi om vad poängen med verksamheten är.

Joschkas bok kan lämpligen läsas parallellt med en ny bok av hans absoluta motpol bland Tysklands Gröna, Jutta Dithfurth, Fundi-språkrör på 80-talet, som nu tycks leva på att nästan årligen skriva en nidskrift om sitt gamla parti. I sitt senaste alster ägnar hon hela första kapitlet åt att förfasa sig över att Die Grünens språkrör hösten 2010 inte officiellt stödde en s k Schottern-aktion, som går ut på att man gräver undan banvallen under en järnväg för att förhindra transporter av radioaktivt avfall. Att ett parlamentsparti inte kan stödja lagstridiga aktioner, inte ens s k civil olydnad, är uppenbart för de flesta. Man kan inte med förtroendet i behåll både låta sig väljas som lagstiftare och sedan bryta lagar när det passar en. Därför är det uppenbart att Joschka och Juttah inte kunde arbeta i samma parti. Att båda nu är borta är antagligen i viktig faktor bakom Die Grünens enorma opinionsframgångar under senare år. Många väljare vill varken ha total anpassning till det etablerade systemet eller total utflippning, utan lite av båda fundamentala idéer och realistiska metoder.

Något som skulle kunna vara det logiska sista steget i Joschka Fischers och hans Realo-grupperings karriär skildras i senaste numret av Le Monde Diplomatique under rubriken ”M Joschka Fischer et les ’golden Grünen’”. Där beskrivs hur Joschka numera tjänar miljoner som konsult för bland annat BMW, Siemens och gasledningsprojektet Nabucco. Också flera av hans medarbetare under regeringsåren blir nu mångmiljonärer genom att ge konsultråd till företag som tillverkar läkemedel, cigarretter, godis och annat som knappast är miljömärkt. Enligt Le Monde Diplomatiques väldokumenterade artikel har en betydande del av de tyska Realos nu övergått till att hjälpa miljö- och hälsofarliga företag att ”tvätta sig gröna” – s k greenwashing.

Mot den bakgrunden är det lite chockerande att det i spekulationerna om en grön förbundskansler inte bara nämns namn på dagens toppfigurer, Renate Künast, Jürgen Trittin och Claudia Roth, utan också – Joschka Fischer. Det låter som en skröna, påhittad av kommentatorer utan inblick i Die Grünens inre liv. Ändå: Vad man än kan säga om Joschka Fischer – hans förmåga att överleva och komma tillbaka i politiken är imponerande. Kanske väntar förbundskanslerposten istället för historiens skräpkammare på mannen som i en fientlig artikel i veckomagasinet Focus för tio år sedan kallades ”Tysklandsmästare i självrättfärdigande”.

Tills svenska medier börjar spekulera kring en grön statsminister lär det dröja längre än i Tyskland. Först måste några gröna få ministererfarenhet, byggt på 15-20 procent av väljarkåren. Sedan blir det förstås lika rimligt i Sverige som i Tyskland att spekulera kring vem /eller vilka, kanske ett jämställt par om inte grundlagen förbjuder/. Och då blir frågan densamma som i Tyskland – ska man hämta upp en supererfaren oldmor från elefantkyrkogården, någon som minns hur det var och redan gett ut memoarer. Eller ska man satsa på friska ungdomar som kanske har ett rörligare förhållande till gröna grundbultar, men vet så mycket mer om hur dagens människor tänker och drömmer om. Det valet kan bli aktuellt snabbare än någon anar, kanske redan 2014.

Per Gahrton

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".