Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Anette Masuis text

Publicerat torsdag 10 november 2011 kl 10.48

Tidsresor tycks vara ett återkommande tema i japansk kriskultur: åtminstone om vi ska tro det OBS vi sände igår, och det du ska höra nu: igår berättade Monica Braw om en japansk film  där en flicka gör en tidsresa i en tvättmaskin tillbaka till 80-.talets bubbelekonomi, då pengarna flödade in och hemmafruar började spekulera i aktier. En annan tidsresa, i en annan film, nämns också i Anette Masuis inslag som vi ska höra idag: med reflektioner kring vad som händer med den japanska självbilden nu, i ett land där krisen under senaste tid förvärrats.

Det finns en föreställning om Japan som ett land, där andliga värden står högre i kurs än materiella. Där japansk kultur kan liknas vid ett tatamimatts-rum, sparsamt möblerat med vassmattor och ett bord – så likt en klostercell, att vi svenskar med protestantiskt arv kan känna oss riktigt hemma…!

Kanske springer den förställningen ur japanernas eget behov av och längtan efter att skapa luft i ett land, där 130 miljoner invånare trängs på en yta av Norges storlek. Där kärleken till ”ma”, tomrummet, återspeglar ett ouppnåeligt ideal; gestaltat i återhållsamma bugningar snarare än hem som är minimalistiskt inredda.

Alla som någon gång har besökt Japan – eller bara bläddrat i Kyoichi Tsuzukis bok ”Tokyo: a certain style” vet ju att Japan är ett land, där alla privata utrymmen bågnar av prylar. Dels på grund av det höga kvadratmeterpriset men också för att masskonsumtion har blivit ett sätt att uttrycka sin identitet, när långa arbetsdagar och pendlingssträckor inte ger tid över till några fritidsintressen.

I Japan har Descartes’ devis ”Jag tänker, alltså är jag” blivit ett levnadscredo i muterad form: ”Jag konsumerar, och finns därför till”. Underförstått: Jag är vad jag konsumerar.

Frågan alla nu ställer sig är vad som kommer att hända med självbilden i ett land, där lågkonjunkturen har berövat folk deras jobb, och där allt fler japaner successivt får allt mindre i plånboken...

Det pyste länge, efter att bubblan sprack någon gång på 90-talet. Premiärminister Koizumi bemötte lågkonjunkturen med politiska reformer som skulle frigöra marknadskrafterna, och ungdomar med universitetsexamen erbjöds inte längre några fasta jobb utan blev frilansare eller freeters, en grupp som idag utgör 44 procent av den arbetsföra befolkningen. Många av dessa freeters hade länge tillräckligt med uppdrag för att fortfarande känna sig rika och hålla uppe konsumtionen. Men med den globala finanskrisen, 2008, och Lehman Brothers kollaps drabbades japanska företag av insikten att också stora företag kan gå omkull och började samla på sig reserver för att kunna möta framtida krissituationer. Man sparkade sina kvarvarande anställda och blev allt mer försiktiga med att hyra in arbetskraft.

Denna utveckling har lett till att Japan har fått en ny, framväxande underklass, de sk working poor, som idag utgör en fjärdedel - eller 16 miljoner - av den arbetsföra befolkningen. De är deltidsarbetande, daglönare, vikarier och projektanställda som tvingas arbeta till rekordlåga löner och hanka sig fram under existensminimum. Många har inte ens råd att skaffa sig egen bostad utan övernattar på dygnet-runt-öppna internetcafeer, på parkbänkar och i rum små som likkistor på så kallade kapselhotell. Sedan 3-4 år finns också så kallade net-rooms för just denna låginkomstgrupp – billiga hyreslägenheter på ynka 3 kvadratmeter.

Vad händer med framtidstron och arbetslusten i ett land, där de jobb som finns är få och dessutom underbetalda? Där företagen flyttar sin produktion till andra asiatiska länder för att marknaden växer snabbare där och för att trygga den egna elförsörjningen efter kärnkraftshaveriet i Fukushima.

Det talas om brist på ambitioner hos japanska ungdomar, om trötthet och orkeslöshet, en pessimistisk syn på Japan och den egna framtiden. Studenter vid universiteten idag önskar sig inte längre ett jobb som matchar deras kompetens – utan bara ett jobb överhuvudtaget och helst ett som känns någorlunda säkert.

”Förr var det mycket människor ute på stan även på vardagarna, men nu är det tomt till och med på helgerna. Folk undviker att spendera pengar” berättar min vän, Tokyobon Nagame Hayami. Och, tänker jag, kanske känns det inte heller lika kul att gå ut i en stad, där neonljusen har släckts ner och tågperrongerna bara är dunkelt upplysta. En undersökning gjord av företaget Macromill visar att Tokyoborna själva har skurit ner på sin elkonsumtion - efter jordbävningen och det efterföljande kärnkraftshaveriet i våras. 71% har till och med ändrat livsstil för att spara elektricitet: till exempel promenerar och cyklar de oftare nu än förr, går hem tidigare från arbetet och går och lägger sig tidigare.

Japanernas fokus har flyttats från kontor och jobb till hem och familj. Vilket bland annat märks på att det plötsligt har blivit väldigt populärt att gifta sig. Varuhuset Takashimaya uppgav i våras att deras försäljning av förlovnings- och vigselringar på ett år ökat med 40 respektive 25 procent. Äktenskapet har blivit en tillflykt av både romantiska och ekonomiska skäl; jordbävningen med tsunamin visade också att det är lättare att spåra och ärva sin partner om man är gift, samtidigt som det är lättare att själv bli spårad.

I de japanska hemmen samlas familjerna framför TV:n, vars utbud också har påverkats av det ekonomiska krisläget. Istället för romantiska såpoperor visar man nu historiska TV-serier varav en är ”Jin”. TV-serien började sändas för ett par år sedan och handlar om Dr Jin Minakata - en hjärnkirurg som är nära att förlora sin fästmö under en operation, svimmar på sjukhuset och gör en tidsresa tillbaka till Edo-perioden. Omgiven av krigshetsande samurajer och feodalherrar vill han fly från den mörka tidsperiod han hamnat i. Men inser snart att det bästa han kan göra är att acceptera sin situation och använda sina medicinska kunskaper till att hjälpa sina medmänniskor.

En av TV-seriens trogna, min japanska vän Jun Morioka Elding, tror att serien har blivit så populär för att budskapet i den tilltalar japanerna. Hon säger att frågan som ”Jin” ställer till TV-tittarna är: Om man förlorat allt och befinner sig i totalt mörker - ska man då gräva ner sig i depression - eller skapa nytt ljus? Många japaner hämtar kraft ur detta budskap, menar hon, och påminner om den solidaritet, med vilken många ställde upp och hjälpte varandra efter tsunamin. Sorgen över förödelsen blandades med glädjetårar över en återfunnen gemenskap som ingav hopp om Japan och en självbild baserad på mer spirituella värden. ”Om vi inte längre kan vara världens näst största ekonomi måste vi hitta en ny identitet åt oss själva” uppgav flera av de som intervjuades i samband med jordbävningen. Istället för att fortsätta det ekonomiska racet med Kina och USA tycks många nu intresserade av att slå in på en helt annan väg. En som med tiden kanske kommer att tömma det där tatamimatts-rummet på prylar och ge plats åt det efterlängtade ”ma”. Ersätta neonljusen med de bortglömda stjärnorna.

Anette Masui

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".