Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Anders Hellbergs text

Publicerat fredag 11 november 2011 kl 17.45

Kongo, hösten 1961. Landet som först var belgiske Kung Leopolds privata egendom, och sedan drevs hårt av belgiska staten med lika delar rasism och brutalitet, är självständigt sedan ett år tillbaka. Kaos har brutit ut. Landets premiärminister, Patrice Lumumba har blivit avrättad och styckad av en grupp belgare och kongoleser som stödjer utbrytarstaten i provinsen Katanga.

Innan Lumumba blev mördad har han fått både FN och Sovjetunionen att engagera sig i Kongo, som nu alltså också blivit en spelplats för ett storpolitiskt maktspel, där Sovjet oroar sig för alla självständiga initiativ som FN tar på den internationella arenan.

Det är en självständighet som FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld strider för. Och, mitt i denna härva av konflikter, störtar Hammarskjölds flygplan strax utanför Kongos gräns, en natt i september 1961.

Genom åren har det spekulerats mycket i om Hammarskjölds plan blev nedskjutet, och i så fall av vem. Frilansjournalisten Anders Hellberg har läst en ny bok som försöker reda ut vilka fakta som faktiskt finns.

Den omfattande publiciteten kring 50-årsdagen av Dag Hammarskjölds död har kunnat få en nutida svensk publik att tro att den svenske generalsekreterarens flygplan verkligen blev nedskjutet. Det skulle bara vara en tidsfråga innan Hammarskjölds mördare ställs inför rätta och ett antal stormakter hamnar i skamvrån.

Så är det inte.

Den som följt efterspelet till Kongokrisen i kanske 30-40 år, vet att vi med största sannolikhet aldrig kommer att klart få veta vad som hände minuterna efter midnatt den 18 september 1961, då Hammarskjölds DC-6:a kraschade på inflygning till Ndola i dåvarande Nordrhodesia.

Rykten och spekulationer har fortsatt i 50 år. Nya fakta och seriösa genomgångar har varit få.

Tills nu: i mitten av september kom den brittiska historikern och författaren Susan Williams bok ”Who killed Hammarskjöld?” Detta är brittisk journalistik och populär historieforskning när den är som bäst. Noggrann, detaljerad och kreativ även för den som följt händelserna kring Hammarskjölds död. Enbart skildringen av ”The white mans burden” och det vita koloniala Afrika på 60-talet är värd hela boken.

Visst väljer Susan Williams vilka fakta hon presenterar, som de flesta andra journalister i dag. Och visst har hon sannolikt börjat sitt arbete med förutsättningen att någon verkligen tvingade ner planet för att döda Hammarskjöld.

Jag hade själv kontakt med henne för några år sedan, och alldeles uppenbart trodde hon inte mycket på pilotfel och en olycka som trolig orsak.

Williams bok är för sofistikerad för att klart ta ställning för någon av alla de teorier om nedskjutning som florerat. Det handlar snarare om en helhet där hon på de sista raderna konstaterar att ”Hammarskjölds plan blev attackerat i luften och kraschade i skogen”. Längre än så går hon inte.

I ett mail till mig för bara någon vecka sedan konstaterar Susan Williams att ”jag är nu övertygad bortom alla rimliga tvivel att kraschen inte var någon olycka”.

Men det som skiljer henne från konspirationsteoretiker och rena rövarhistorier är att hon också presenterar en del av de argument som talar mot hennes egen teori.

Visserligen tycks dessa egna teorier i hennes version alltid segra men det kan man kanske leva med.

Williams redogör för alla de ibland vildvuxna konspirationsteorier och framkastade förklaringar till vad som orsakat kraschen som cirkulerat de senaste 50 åren – avlyssningar av radiokommunikationen med ett föregivet angripande plan, hemliga CIA-operationer, diverse legosoldater som talar ut och nära medarbetare till Hammarskjöld som presenterat egna teorier.

Inte mycket nytt i detta, men det som bland annat gör Williams bok så fascinerande är att hon går till botten med de flesta av dessa teorier på det grundliga brittiska sättet. Hon lyckas lokalisera nytt material i för länge sedan glömda arkiv som åtminstone kastar något nytt ljus över en del av teorierna – även om vi fortfarande är lika långt ifrån en fullständig sanning.

Susan Williams ger sig i kast med dessa 50 år gamla händelser med den naturliga självklarhet som bara brittiska intellektuella kan närma sig sin omvärld, och hon är en god skribent med sinne för dramatik.

Några exempel:

I den dåvarande premiärministern i Nordrhodesia Roy Welenskys efterlämnade papper hittar Williams bilder på den döde Hammarskjöld tagna på olycksplatsen och på bårhuset – bilder som hon givetvis inte publicerar men beskriver i detalj. Dessa bilder har familjen Hammarskjöld hållit borta från publicering i alla år, men Dags brorson Knut Hammarskjöld har ändå nyligen kommenterat dem, ”det var massor av blod från flera skador, men jag har aldrig fått se någon obduktionsrapport”, som han säger.

Den enträgna Williams hittar också tidigare okända brev och kommentarer från den brittiske lorden Alport som skulle ta emot Hammarskjöld på flygplatsen i Ndola, men som ansåg att ”generalsekreteraren ändrat sig och flugit någon annan stans”, när planet inte kom fram efter att ha passerat flygplatsen under inflygningen.

Och flygplatschefen John Williams som i ett privat samtal med Hammarskjölds nära medarbetare George Ivan Smith en tid efter kraschen säger att ”ni gör rätt som ställer frågor – detta var ingen vanlig flygolycka”.

Inget av denna information fick ambassadören Bengt Rösiö fram när han på svenska UD:s uppdrag utredde kraschen så sent som 1993. Rösiö skrev till och med innan han inlett utredningen att det stod klart att haveriet berodde på pilotfel.

Ändå anser utrikesminister Carl Bildt att kraschen är tillräckligt utredd:

– Ambassadör Bengt Rösiö gjorde en mycket grundlig utredning, förklarade utrikesministern nyligen. Frågan är vad Bildt egentligen läst och kan om de dramatiska dagarna i Ndola?

Visst kan man anse att denna 50 år gamla gåta nog har utretts tillräckligt. Visst kan man också tolka fakta så att piloterna legat för lågt inför landningen och med för små marginaler i mörkret faktiskt flugit ner i marken.

Men nu är ändå tiden för den svenska regeringen att begära ut samtliga handlingar från berörda regeringar och underrättelsetjänster i Bryssel, Paris, London, Pretoria och Washington. Det är Sverige skyldigt historien.

Anders Hellberg

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".