Isabelle Ståhls text
Ångest och död, det är vad vi ska uppehålla oss vid i dagens OBS, det är lika bra att få det sagt direkt. Men ska vi reda ut vad vi kan ha för nytta av den tyske filosofen Martin Heidegger idag så måste vi börja i ångesten. Med sitt huvudverk ”Varat och tiden” – som publicerades 1927 – kastade Heidegger sig rakt in i existensen och vad som ger den mening, och boken gjorde honom till en av 1900-talets mest inflytelserika filosofer.
Mycket handlar om ångest – men en ångest som förklaras på ett annat sätt, än vad som är vedertaget idag. Isabelle Ståhl är litteraturredaktör på Nöjesguiden.
Idag har självhjälpslitteratur och KBT-terapi nästan fått tolkningsföreträde när det gäller livsfrågor. I terapins psykologiserande förklaringsmodeller beskrivs ångest ofta som en tillfällig systembugg som aldrig har sitt ursprung i något större än det personliga. Ångesten måste alltid botas innan den hinner tolkas, allt för att arbetet och självförverkligandeprojektet ska fungera smärtfritt. Filosofen Martin Heidegger var av en helt annan åsikt.
I Varat och tiden beskriver han ångesten som en privilegierad stämning som avslöjar världen som ett ogästvänligt ingenstans. Den berövar oss vår förlamande hemmastaddhet i tillvaron och väcker oss ur vardagslivets drömlösa sömn.
KBT-terapin vill förklara alla upplevelser av ångest som ett obehag inför ett objekt, som arbetsintervjuer, trånga hissar, svåra barndomar eller separationer. KBT ger inga tillfredsställande förklaringar till de föremålslösa känslorna av oro och otrygghet som tillvaron kan utsätta oss för. För Heidegger riktar sig inte ångesten sig mot ett specifikt objekt utan snarare mot världen själv och det skoningslösa faktum att vi befinner oss i den. Vi är utkastade i en tillvaro som redan bygger på mening som vi inte själva har skapat, vi har blivit överlämnade till en värld utan att ha haft något att säga till om. Därför ängslas tillvaron i grunden av sitt vara.
Ibland på tunnelbanan kan jag få en svindlande känsla av att ha glömt kvar något på tunnelbanevagnen som rusar förbi. Något fattas på min arm, en resväska eller någon slags tyngd som höll fast mig i världen. Jag vet för några sekunder inte var jag var på väg, det känns som att det rimligen borde finnas någon som har bestämt att jag ska vara här. Men det är inte så: jag är kvarlämnad här.
För att ta skydd från denna hudlösa utsatthet i världen menar Heidegger att tillvaron flyr från sig själv. Till ”mannet”, ett begrepp som betecknar det som alla de andra gör. Vi roar oss likadant som man roar sig, vi tittar på konst likadant som man tittar på konst. I mannets alldagliga offentlighet flyr vi in i en lugnande, självklar hemmastaddhet där vi slipper vara utlämnade till oss själva.
När ångesten uppenbarar sig upplever vi unheimlichkeit. Världen tycks kuslig och obekant. De människor och platser man vanligtvis omger sig med ser ut som första gången man mötte dem: främmande och helt utan relation till det egna. Hemmet ser ut som ett anonymt hotellrum man bara är på besök i. Världen är fortfarande kvar, men den tycks inte angå oss.
Denna ångest uppstår enligt Heidegger ofta just på de platser där man känner sig som mest hemma. Kanske är den ett brutalt avslöjande av det faktum att vi bara är på besök i världen. Hemmet påstår sig vara relaterat till mig, som om jag tillhörde tingen där på samma sätt som de tillhör mig. Som om jag kommer att vara hos dem för alltid. Men det är ju en villfarelse: det hem kroppen befinner sig i är stum, anonym materia, oberoende och likgiltig inför personen som slagit sig till ro där. I ångesten kan tillvaron avslöja sig som denna provisoriska hållplats den faktiskt är.
Kanske förklarar detta min förkärlek till homogena, funktionella ytor utan personlighet. Hotellbarer, monolitiska flygplatser, Ikea, köpcentrum. De är så ärliga med min förgänglighet: jag är bara en besökare där och snart kommer jag vara någon annanstans. De angår inte mig och jag angår inte dem. Där skulle jag kunna vara vem som helst, när som helst. I flygplatsbarernas strömlinjeformade indifferens är min känsla av otillhörighet fullkomligt legitim.
Psykologin förklarar ofta ångest som en reaktion på svårigheten med att lyckas vara sitt sanna jag. Heidegger avläser snarare den som skräckslagenheten i att upptäcka att man är ett jag, och att vara obönhörligt utlämnad till en värld som avslöjar sig som ett ingenstans. Intressant nog är denna ångest som Heidegger benämner som tillvarons ursprungligaste och mest befogade stämning en nästan exakt symtombeskrivning av det som DSM 5 definierar som en störning, nämligen depersonalisation.
Om man berättade för en psykolog om upplevelser av den ångest som Heidegger beskriver skulle psykologen förmodligen förklara den som ett symtom på att man behöver förändra något i sitt liv eller att man saknar sammanhang och kontinuitet. Den tolkningen blundar för en mer djupliggande existentiell utsatthet som är tidlös och oberoende av var i livet man befinner sig. För Heidegger är det på de mest hemmastadda platser man drabbas av insikten om alltings irrelevans. Det får mig att tänka på ett citat av Camus: Man måste ha en stor kärlek, en stor kärlek i sitt liv på vilken man kan skylla all sin orsakslösa förtvivlan
Att bortförklara ångest som en konsekvens av man valt fel jobb passar utmärkt för en självhjälpsindustri som vill lägga ansvaret på individen och bortförklara all existentiell svindel som personliga problem som kan botas genom att öva mindfulness och avancera i karriären. En spännande motkraft till detta finns hos Heidegger, och hos nutida existentialistiska psykoanalytiker som Ronald David Laing. För Laing bör ångesten tolkas snarare än botas. Den är inte en reaktion på allmänt missnöje med tillvaron utan en upplyst glänta som exponerar och förklarar den otrygghet som råder i relationen mellan självet och världen, jaget och tiden.
Isabelle Ståhl
