Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Läs Mattias Hagbergs text

Publicerat tisdag 10 april 2012 kl 13.36

Påsken är över och oavsett om du är troende kristen eller inte, står ju de dagar vi har vandrat igenom för en speciell dramaturgi. Genom död till liv: från förräderiet mot Jesus, via de plågor han tvingades genomlida på korset, till påskdagens återuppståndelse.

Nu när vardagen är tillbaka och vi ska ägna dagens OBS åt lidande, handlar det inte om den typ av lidande som passionsberättelsen beskriver -alltså det lidande som människor kan ta sig igenom och komma stärkta ur. Istället handlar det om det lidande som bara pågår och pågår. Kanske i ditt liv. Kanske i din grannes liv. Helt säkert i många andras liv: i flyktingläger och katastrofområden och krigszoner runt om i världen.

Hur ska vi hantera allt detta lidande? Vad ska vi göra åt det? Och hur långt ska man som medmänniska gå för att försöka leva sig in i hur de som lider har det?

En av de mest radikala nittonhundratalstänkarna på det här området är fransyskan Simone Weil som bara blev 34 år gammal och under sitt korta liv strävade efter total inlevelse med de som lider. Kan vi lära oss något av det? Frilansjournalisten Mattias Hagberg:

-------------------------------------------------------------------------------

MATTIAS HAGBERG

Simone de Beauvoir berättar i En familjeflickas memoarer hur hon en gång stötte på Simone Weil på Sorbonne. De var båda studenter och Simone de Beauvoir var nyfiken på den udda och redan omtalade Simone Weil. Hon ansågs ovanligt intelligent, hon klädde sig originellt och skyltade öppet med sina sympatier för syndikalister och kommunister.

En svår hungersnöd hade precis härjat Kina och Simone de Beauvoir hade av sina kurskamrater fått höra att Simone Weil fallit i gråt inför historierna om de svältande. I sina memoarer konstaterar Simone de Beauvoir att dessa tårar fick henne att känna djup respekt – mycket djupare respekt än hon kände för Simone Weils filosofiska begåvning. ”Jag avundades ett hjärta som var i stånd att klappa för hela universum”, skriver Simone de Beauvoir.

Mötet dem emellan blev kort. Simone Weil hade sagt att en enda sak betydde något här på jorden: Revolutionen som skulle ge mat åt alla. Simone de Beauvoir hade då invänt och sagt att problemet inte gällde att göra människor lyckliga utan att finna en mening i tillvaron. Efter de orden hade Simone Weil titta på henne med förakt och sagt: ”Det märks att Ni aldrig varit hungrig.”

Därmed var samtalet slut. Och Simone de Beauvoir skriver besviket: ”Jag förstod att hon hade katalogiserat ’en liten borgerlig skönande’ och det irriterade mig… jag trodde mig ha frigjort mig från min klass.”

Berättelsen är typisk och naglar i en enda scen fast Simone Weils tänkande. Trots sin vändning mot den religiösa mystiken i slutet av sitt korta liv var hon först och främst en mycket konkret och jordnära filosof. Hennes fysiska inlevelse i andra människors olycka var närmast total. Hon bokstavligen kände deras smärta.

Redan som barn vägrade hon att äta sig mätt när hon insåg att det fanns människor som svalt, ett förhållande till mat som följde henne genom hela livet. Hon ville aldrig äta ordentligt eller sova bekvämt om hon visste att det fanns människor i hennes omgivning som inte hade den möjligheten.

Hon skrev en gång att ”uppmärksamheten är den ovanligaste och renaste formen av generositet”, en tanke som kan fungera som en nyckel till hela hennes tänkande. Det korta samtalet med Simone de Beauvoir pekar mot just detta. För Simone Weil framstår påståendet att ”det inte handlar om att göra människor lyckliga utan om att finna mening” som en världsfrånvänd och bekväm pose, ämnad för samtal på kafé.

För Simone Weil var filosofi att ge sig i kast med livet självt. Hon sökte hela tiden den konkreta erfarenheten. Hon lämnade ständigt sin småborgerliga tillvaro som lärare i filosofi. Hon ordnade strejker för arbetslösa. Hon levde som fabriksarbetare. Hon deltog som frivillig i spanska inbördeskriget. Och hon sökte sig till de fria franska styrkorna i London under andra världskriget. Trots att hon var klen och led av ständig huvudvärk.

Det intressanta är att hennes tänkande helt uppenbart påverkades av dessa erfarenheter. Hennes texter om arbetslivet, om marxismen och om totalitarismen är helt originella eftersom hon vände sig från böckerna, doktrinerna och testuggandet och istället försökte ta reda på hur det verkligen var.

Simone Weil var på många sätt en sant experimentell tänkare som hela tiden satte sig själv och sin omgivning på spel. Hon var en farlig tänkare – kompromisslös och sanningssökande på samma sätt som Nietzsche och Wittgenstein. Men hon brände ut sig. Hennes vändning mot den kristna mystiken framstår i efterhand mest som ett utslag av en djup livskris – även om texterna från denna period är vackra och läsvärda som skönlitteratur.

Albert Camus, som redigerade en del av hennes efterlämnade essäer och artiklar, kallade henne ”det enda stora intellektet i vår tid”. Men i dag är hon tämligen bortglömd. Det är synd. Hon är kanske inte så stor som Albert Camus påstod, men hon är absolut läsvärd. Om inte annat så för den kompromisslösa jakten på sanning. Den som uppenbarligen tog hennes liv, redan som 34-åring.

Mattias Hagberg

(Mattias Hagberg, frilansjournalist och författare. Ja, det sägs att det var andra världskriget eller kanske snarare Simone Weils inlevelse i det lidande som förekom under andra världskriget, som ledde fram till hennes död: under krigsåren fick hon tbc och  av solidaritet med det ockuperade Frankrike ska hon då ha vägrat specialbehandling och ransonerat sina matintag. Eller också inte: bland Simone Weils levnadstecknare finns det också de som hävdar att det är en efterhandskonstruktion och att hon helt enkelt inte åt för att hon var för sjuk för att äta. En alldeles för tidig död dog hon i vilket fall som helst år 1943, 34 år gammal, på sanatorium i England.

Det här var alltså ett inslag i OBS serie om nittonhundratalstänkare och deras eventuella betydelse idag - "Guru då, död idag?" Fler inslag hittar du på OBS hemsida. Föredrar du att höra oss direkt i radion, lyssna in längre fram i veckan då vi bland annat ska uppmärksamma en av nittonhundratalets  mest inflytelserika och kontroversiella tänkare: Sigmund Freud)

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".