Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Läs Azar Mahloujians text

Publicerat torsdag 12 april 2012 kl 10.10

Mellan april och juni. Det är under den här tidsperioden som den amerikanska försvarsministern, Leon Panetta, håller det som sannolikt att Israel kommer att anfalla Iran för att försöka förstöra de anläggningar där iranierna anrikar uran. Västvärlden har under lång tid försökt stoppa Iran från att utveckla kärnvapen och risken för en attack mot Iran på grund av det har aldrig varit så stor som nu. Oron för att Iran kommer att skaffa kärnvapen har funnits länge men troligtvis har risken för krig mot Iran aldrig varit så stor som nu. Och huruvida det blir så hänger mycket på vad som händer mellan fyra personer i tre länder – och vad som händer med deras maktambitioner.

Inne i Iran har maktkampen blivit alltmer infekterad mellan den sittande presidenten Ahmadinejad, och den högste religiöse ledaren, Ayatollah Khamenei. Med populistiska metoder och en nationalistisk politik har den hårdföre Ahmadinejad försökt skaffa sig stöd från fattiga iranier på landsbygden – iranier som upplevt sig som alltmer negligerade av den religiösa och ekonomiska eliten i Iran, som Khamenei representerar. Nu sitter Ahmadinejad löst – utan stöd från Khamenei, med ett frustrerat folk som lider under den dåliga ekonomin, och ett kommande presidentval nästa år. Vilken väg kommer Ahmadinejad att välja? Kommer han att riskera prestigeförlusten att söka samarbete med USA och därmed förbättra möjligheten till en bättre ekonomi _ eller kommer han att spela ut det nationalistiska kortet och vända sig mot Irans yttre fiender? Och hur kommer i så fall Khamenei att reagera på det?

Utanför Iran finns Israels premiärminister, Benjamin Netanyahu, och USA:s president, Barack Obama. Det behövs inte många bomber för att radera ut Israel från kartan, och eftersom Iran gräver sig allt djupare ner i marken för att anrika uran, är det snart för sent för den som vill försöka stoppa Irans projekt med militära metoder. Och många bedömare menar att det enda tillfället som Netanyahu möjligen kan få stöd från Obama är nu: under månaderna före det amerikanska presidentvalet, då det är en stor risk för Obama att visa sig svag.

Fyra män, tre länder: och miljoner iranier som inte vill ha krig. Vad ska de göra? Författaren och exiliraniern Azar Mahloujian ska reflektera över det.

---------------------------------------------------------------------------

Det är inte lätt att vara oppositionell i Iran. Livet är fullt av faror, lidande och frustration. Landet befinner sig i en mycket mörk period. Regimen är mer aggressiv än på länge och besvarar minsta kritik med trakasserier, fängelsestraff och tortyr. Kritiska tidningar, böcker och internetsajter censureras och blockeras.

Dessutom hänger ett tjockt orosmoln över landet. Iranierna ser med fasa på katt -och råttaleken som Ahmadinejad bedriver med omvärlden. De vet vilka katastrofala följder ett eventuellt krig kan ha. Minnena av de åtta krigsåren med Irak återkommer nu när USA har inlett den första fasen av kriget genom ekonomiska sanktioner. Accelererande prishöjningar de senaste månaderna har gjort att människor i Iran har svårt att få mat på bordet.

När vi exiliranier i Sverige kritiserar Israel och USA för krigshysteri och påpekar att de själva har kärnvapen som de borde avrusta, vet vi att vi har gjort oss impopulära hos många. Den allmänna opinionen kräver sympati för Israel. Ett annat problem är att det vi säger kan tolkas av Ahmadinejad som om vi stödjer honom. Därför måste vi på samma gång varna Ahmadinejad och be honom att hålla mun, eftersom hans provokationer, liksom Saddams mot slutet av hans styre, kan ge anledning till invasion. Ahmadinejad har ingen rätt att sätta 70 miljoner människors liv i fara.

Det förargliga är att i det kaos som har skapats kring Irans framtida atombomber har omvärlden glömt vad som händer med människorna i Iran. Per Wirtén tillhör de få som har förstått problemet när han i marsnumret av Dagens Arena skriver "Var tog kraven på demokrati och mänskliga rättigheter vägen? Det absolut viktigaste måste vara stöd till Irans opposition. Varför frågar ingen om deras åsikt."

Vi måste alltså dra klara linjer mellan oppositionen och regimen, och mellan oppositionen och krigsherrarna i Israel och USA. Men det återstår också mer att göra. Vi har en del av våra vänners opinion att brottas med. De som brukar sympatisera med de underkuvade i världen. De här välmenande, men naiva, intellektuella låter sig luras av Ahmadinejads anti-imperialistiska gester och faller för en diktatur. De tror att det blir orättvist om tredje världen vägras tillgång till kärnvapen. Deras argument är: Om USA, om Israel, om Pakistan, om Indien har kärnvapen, varför inte Iran? I sin iver att stå på de svagas sida, stödjer de en diktatur och glömmer att det är intellektuellas ansvar att arbeta för fred, för avrustning i världen. Mottot borde vara: Ingen har rätt till kärnvapen. 

Azar Mahloujian

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".