Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Läs Josefine Adolfssons text

Publicerat torsdag 12 april 2012 kl 15.51

Låt mig ta det helt från början. T A N T . . . tant.

Enligt min mamma så var min mormors syster en solklar tant. Hon var född 1923. Var mån om att göra rätt för sig. Vara sparsam. För henne var det viktigt att vara hel och ren, åtminstone så länge hon rörde sig utanför hemmet. Det var hon som tog hand om lägenheten och de fem barnen tillsammans med grannens tre långt innan det fanns dagis. Hon jobbade extra som sömmerska för att dryga ut hushållskassan. Var noga med att stoppa strumpor och samla allt från gamla plastpåsar till snören av olika längder och sorter.

Under 1940- och 50-talen var tant ett neutralt eller till och med lite finare begrepp. En titel för en medelålders kvinna som man inte var du med. Men när ungdomskulturen gjorde sitt intåg på 1960- och 70-talen så blev tant mer av ett nedsättande ord, något som ingen strävade efter att bli kallad för och som kom att förknippas med något gammalmodigt och förlegat. Nu har det vänt igen. Indieklubbar med namn som ”Sju små kakor”, privata kaffebjudningar med folk i köksförkläde och innetofflor, stickning som gerillakonst, queera förkämpar som kallar sig för tantpojkar, nationella och internationella lyxrestauranger vars förmåga att ta tillvara på vartenda grisöra säkert skulle imponera på Linnéa, som min mormors tantsyster hette.

Sedan flera år dras vi med en långt gående nostalgivurm. Att kalla sig själv tant eller fascineras av tantsaker har blivit ett sätt att symbolisera att man både är reko och trendmedveten på ett lite bakvänt sätt. Bakvänt eftersom en av de saker som utmärker den ursprungliga tanten är just att inte intressera sig för eller inte ha råd att vända kappan efter modevinden.

Ett nätverk inom akademin för forskning om åldrande och femininitet som kallar sig för TantForsk! har gett ut en bok ”Tantologi: Tanten, vem är hon?” I tio kapitel möter vi allt från det Astrid Lindgrenska tantgalleriet till mycket välkomna diskussioner runt äldre kvinnors sexualitet. Något som det annars är väldigt tyst om inom forskning och det offentliga samtalet så länge det inte rör sig om en rak koppling till hälsa. 

Kalle Bäck, historiker vid Linköpings Universitet menar, i en artikel i Svenska Dagbladet, att det finns en svag tendens att mogen ålder vinner respekt på riktigt och att begreppet tant återigen laddas med något positivt. Han säger att många kvinnliga 50-plussare idag väljer att kalla sig själv för tant och jämför det med homosexuella mäns kamp för att ta tillbaka ordet bög. Är det verkligen så? Och vad är det i så fall egentligen man vill ta tillbaka?

När en av TantForsk!s företrädare blir intervjuad i SVTs Västerbottennytt och säger att tant är punk är det något som liksom . . . Vrider och vänder sig i mig. Visst är det fantastiskt att gatukonsten eller spontana uttryck i en offentlig miljö kan ta sig former av virkade halsdukar runt lyktstolpar. Att hushållning, närproducerat och återanvändning är saker som diskuteras på allvar och att nätverk av kvinnliga forskare synliggör kvinnohistoria i en ytterst hierarkisk och patriarkal miljö. Men är tanten verkligen punk? En revolutionär, en världsförbättrare, ett störande välbehövligt element? Ja, kanske det, men kan en tant inte bara få vara en tant och få respekt för det? . . . Eller inte.

Elin Ek skriver i sin bok Supertanten. Sylt, småkakor, syjuntor och civilkurage att tanten är ett subjekt istället för ett objekt. En kvinna som inte är behagfull och insmickrande utan som tar för sig, står upp för sig själv och för sina åsikter och samhället. Elin Ek beskriver tanten som civilkuragets rynkiga ansikte.

Jo, jag älskade till exempel min mormors syster Linnéa. Hon sa rakt ut vad hon tyckte och stod för sina värderingar, men kanske inte alltid på ett sätt som jag uppskattade. Jag kan till och med sträcka mig till att säga . . . Ett sätt som jag inte respekterade. Till exempel tyckte hon att Bert Karlsson var käck och rolig och Ian Wachtmeister stilig. Efter en för henne solklar och simpel logik röstade hon på Ny Demokrati. Och det är ganska långt mellan billig populism och civilkurage även om man bakar himmelska vaniljdrömmar.

Varför projicera egenskaper som godhet, visdom, upplysthet och handlingskraft på en . . . Tant? Det är ungefär lika dumt som att tro att barn är ett gåtfullt folk som kommer från ett främmande land eller att tantsläktet skulle behöva leva upp till att vara en spegelbild av Karate Kids mentor Mister Miyagi för att få vara med och leka.

* * *

Jag bläddrar i ett nytt nummer av gratistidningen Nöjesguiden. Där är den så kallade tanttrenden redan uträknad som förra årets trend. Alltså, märk väl. Förra årets . . . . Being a tant is so last season. Finns det inte något nästan perverst i att reducera en människas liv till ett platt epitet? Ett lätt definierbart tillbehör.

Vad händer med allt det där som inte passar in i mallen? Äldre kvinnor som avskyr att handarbeta eller helt enkelt har tummen mitt i näven? Äldre kvinnor som tränar bodybuilding, som gillar att spela på hästar, som är professorer i teoretisk fysik och föredrar att äta på McDonalds.

Under de stora 90-talstrenderna Baby Doll och Heroin Chic skulle de vuxna modellerna klä sig i flickebarnskläder eller vara kontrollerat utmärglade med svarta ringar runt ögonen. Och nog kan det vara trevligt med fantasifulla volanger och pippilottor på en vuxen kvinna, men vem vill spegla sig i ett barn som sexualiseras? Det kan absolut vara attraktivt med det autentiska och skitiga i en allt mer slätstruken värld, men vem vill känna på klädsamheten av en gulsot eller ett extraknäck som i bästa fall inte inbegriper ofrivillig prostitution?

Vad händer med allt det där som ingen vill kännas vid? Vad händer med det som inte är klädsamt? Åderbråck, ofrivillig ensamhet, demens. Det kanske är lite svårt att koncentrera sig på korsstygnen när utsikten är att svälta ihjäl endast iklädd en överfylld blöja på ett äldreboende. Vaddå värdera livserfarenhet? Äsch, ta lite mer lugnande tabletter och tänk på något roligt istället. Det blir stekt spätta med remouladsås till lunch och i nästa vecka kanske vi rullar ut dig på bakgården så att du får se solen.

Att åberopa eller utropa ett tantmode är ungefär lika perverst och endimensionellt som när vita människor målade sig svarta inom underhållningsindustrin i början av förra seklet. Efter det att de jazzat loss och klart var det bara att tvätta av sig, åka hem och inte behöva bekymra sig om att sätta sig på fel sidan av bussen eller bli lynchad.

* * *

I tant Linneas sovrum hängde Ålderstrappan. En tavla med ett motiv som skildrar människans liv från vaggan till graven i tioårsintervaller och som varit mycket vanlig inom folklig bildkonst från1600-talet och framåt. Det var något med den där tavlan som var så kusligt. Inte åldrandet eller döden eller att tanterna och gubbarna blev krokigare och krokigare för vart steg efter 50 och att allt bara såg ut att gå utför. Det som var kusligt var avsaknaden.

På målningen fanns inga heroinister. Det fanns inga lyckade fotomodeller heller. Det fanns inga barnfria eller barnlösa. Det fanns inga ogifta eller ensamma. Det fanns inga mörkhyade. Det fanns inte sådana som dog i förtid. Tavlan var förutbestämd och bedömd som fulländad. Den speglade inte livet utan var fantasy och skräck och fullständigt förlamande.

* * *

Jag blir förtjust när jag hittar Van Halens hit Jump från 1984 i en användarlista på Spotify som heter Mammas gamla tantmusik. Van Halen med nitarmband, JackonPollock-inspirerade spandexbyxor, trummisar med pannband, neongula kavajer med axelvaddar och tigerränder, lappade och sönderrivna jeans, gossar med permanentat hårsvall som fladdrar över axlarna när de kicksparkar. Van Halen var som störst när jag gick i fjärde klass och precis hade börjat gå på minidisco.

Jag är alltså 38 år och redan en tant. Menar du att jag ska hoppa? På dansgolvet eller utför ättestupan? Kanske . . . både och? Tant betyder ju faktiskt allt på franska. Och ska vi uppvärdera den äldre kvinnan ska vi väl göra just det. Inkludera allt.

För om man verkligen tänker efter så är ju kafferep inte bara till för modelejon eller sådana med alldeles för mycket tid och tålamod. Det kan ju också vara ett rätt enkelt sätt att på ett vardagligt plan möta sig själv och andra, samla kraft, andas och vila. Småprata och smida djävulska planer.

Det är ju inte kaffet och bullarnas fel om vi inte tar tillfället i akt.

Josefine Adolfsson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".