Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Läs Isabelle Ståhls text

Publicerat fredag 13 april 2012 kl 17.39

Människan klarar sig inte utan sin omgivning. Det råder ingen tvekan om det.

Spädbarn måste få kommunicera med sin omgivning för att kunna utvecklas, och för vuxna är tillhörighet och identitet så viktigt, att bristen på arbete eller sociala nätverk kan slå sönder hela liv.

Men vad är det då, det där jaget som bara tycks bre ut sig mer och mer, på bloggar och i självutlämnande jagromaner? Den frågan ska vi skärskåda idag, och det är ett slags preludium till morgondagens och torsdagens OBS – då vi i vår serie om nittonhundratalstänkare och deras eventuella betydelse idag, ska ta oss an mannen som mer än någon annan ligger bakom att nittonhundratalet brukar kallas psykologins århundrade: Sigmund Freud. Isabelle Ståhl ska reflektera kring vad det där jaget, som psykologin vill stärka och befria, egentligen är.

-------------------------------------------------------------------------------

Vår tid när sig på drömmen om jaget. Självbiografierna skrivs inte längre vid slutet av livet utan långt tidigare, kanske i en desperat förhoppning om att texten ska kunna frysa jaget till tillvarons fasta mittpunkt, den plats där allting börjar och slutar. Berättelsen ska göra jaget till utgångspunkten och orsaken, stärka konturerna mellan insidan och utsidan, världen och självet. Länge sökte jag efter gränsen där jag slutar och världen börjar, länge trodde jag att det skulle finnas en hård kärna under alla lager av förprogrammerade poser och leenden, men jag hittade ingen. Det jag trodde var masker var i själva verket jag.

Jaget är ungefär som regnet: vi kallar det ett regn, som om det vore ett substantiv, ett ting. I själva verket är det ett verb, något som händer,  något man gör snarare än är.  

De tankar som känns som monologer är alltid dialoger. Till och med när jag är ensam riktar jag mina tankar mot den andre : jag funderar på vilket tonläge och vilken sorts humor jag skulle använda om sa den här tanken till den eller den kompisen. Hela min humor är uppbyggd på referenser till tv-seriekaraktärer och kompisgäng jag umgåtts med, mina favorituttryck har jag hämtat från filmer och böcker jag älskar, allt det som vi kallar jag är egentligen ett lån eller en spegling från det som inte är jag. Och var går gränsen?

Jaget är inte ett faktum som finns strax bakom min rygg, det är snarare en händelse som uppstår i relationer och möten med de andra. Samma idé verkar den franska fenomenologen Emmanuel Levinas ha varit inne på. Han skriver att när världen dras bort kvarstår ingenting sådant som ett autentiskt jag, snarare en anonym och främmande ström av existerande.  

I sin vackra bok Tiden och den andre skildrar han minnet av sin barndoms sömnlösa nätter, då mörkret slukade världens igenkännbara former och konturer och tystnaden var lika påträngande som ett dån. Hans kropp låg kvar i sängen som en tömd kvarleva av någon som för länge sedan hade bebott den. Han var inte längre ett mottagande  medvetande, snarare ett anonymt deltagande i en situation som bara pågick utan att han kunde göra något åt den. Ingen åtskillnad kunde längre göras mellan det nedsläckta rummets oformliga ting och varelsen som låg där i sängen.

Gränsen mellan subjekt och objekt fanns inte längre: han var lika opersonlig och namnlös som tystnadens dån. Jag är ett ord vi använder för att beskriva det vi upplever som eget, trots att det i sin grundform är något högst otillhörande och anonymt som bara finns där utan att man kan säga något om var det kommer ifrån, menar Levinas.

När man lämnar de andra och ekot av deras röster har tystnat i huvudet kvarstår en känsla av att inte  längre vara någon särskild. Man vandrar runt i sin lägenhet medan tystnaden fyller kroppen och tar platsen där självet brukar vara. Man minns att personerna man umgicks med igår kväll sade att man var någon: men tänk om det inte var personen som man är just nu som de träffade, tänk om den inte har någonting att göra med den man är när man är för sig själv. Och man frågar sig: vem är det egentligen som vandrar omkring här i mitt liv?  

Ofta upplever jag mitt jag som en stämning snarare än som en identitet.  Vissa dagar är det en förväntansfylld mild varmröd stämning, vissa dagar trång och främmande. När jag bokar en tågresa jag ska göra om två veckor känns det som att jag inte bokar den åt mig själv utan till den person jag kommer att ha blivit tills dess.  

Vid sekelskiftet beskrev en mängd författare sitt outtröttliga sökande efter identitet i modernitetens stadsmiljö och dess fragmentariska tillvaro. Sekelskiftetförfattarens Ola Hanssons jag kan inte avgränsas från sin omvärld: hans texter präglas av en innerlig sammansmältning av det diktande jaget och naturen. I en tågkupé drabbas han plötsligt av en upplevelse av att varken kunna känna igen sig själv eller finna någon koppling mellan jaget och de bekanta ansiktena omkring sig. Han förlikar sig inte med sin jaglöshet: i sina senare texter klänger han sig fast vid ett nitzscheanskt, manligt konstnärsideal som förkastar altruism och hyllar det egna jagets härlighet.

 Ola Hansson känns väldigt aktuell i vår tid, då vi mer än någonsin förväntas känna oss som enhetliga jag. Allra helst ska man vi vara personliga varumärken, den förtingligade identiteten i sin mest raffinerade form. Vi ska inte arbeta för att försörja oss, arbetet ska vara en livsstil och en säljbar identitet. Detta trots att vi växer upp i en nomadisk vikariatvaro av tillfälliga anställningar, arbetslöshet och otrygga bostadssituationer som inte tillåter oss knyta våra an våra identiteter till boplatser eller varaktiga sammmanhang.

Jag vet många tjugoåringar som säger att de längtar efter att bli mammor och gifta sig för att få en tillhörighet som ska kunna ge dem känslan av att vara en person. Länge läste jag Blondinbellas blogg och drömde om att bli ett lika sammanhängande sömlöst jag som hon verkade vara, länge trodde jag att jag skulle känna mig en person om jag fryste mitt jag i en säljbar och representativ bild. Det fungerade inte.

Det var på platser som inte avkrävde mig en definitiv identitet som jag kände mig som tryggast. I chattar och irc-kanaler kunde jag inte längre avgränsa mina tankar från de andras.  Jaget var synonymt med det jag skrev just för tillfället. Jag var en divid, inte en individ: jag behövde bara vara ett deltagande, inte en sammansatt enhet. Där övergick identitet i historia, som Julian Assange ironiskt nog skriver i sin självbiografi.

Samma lättnad fick jag av att läsa den moderna neurobiologen Thomas Metzinger. Han tes här att ingen människa har eller någonsin har haft något jag, men att hjärnan lurar oss till att tro det genom sin så kallade fenomenella jagmodell. Hjärnan skapar hela tiden en upplevelse av att ett enhetligt jag är närvarande i en sammanhängande värld utanför hjärnan. Jagets upplevelse av världen äger rum inne i en jagtunnel, en redigerad tolkning av ett snävt urval av impulser utifrån. Elektrokemiska modulsystem förväxlar godtroget innehållet i vår egentillverkade jagmodell med någon sorts autentisk och stabil identitet. Vi kan inte se den eftersom vi använder den för att se med.  

Enligt Metzinger är det omöjligt att genomskåda sin jagtunnel. Kanske händer det ändå ibland, som i sömnlösheten som Levinas beskriver, och när man är tillräckligt ensam: då är man inte ens en.

Isabelle Ståhl

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".