Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Läs Niklas Söderbergs text

Publicerat onsdag 18 april 2012 kl 11.41

Vad är det egentligen vi säger? Vad är det egentligen vi känner? Att allt vi säger och tänker kan betyda något annat, det är en freudiansk idé och människans längtan efter att begripa är stor. Just nu sitter Anders Behring Breivik på de anklagandes bänk i Oslo och många är de som försökt tolka eller bara ana vad som döljer sig bakom hans obehagligt nollställda ansikte.

Var går gränsen för vad vi kan leva oss in i? OBS har i dag glädjen att presentera en ny källa till kunskap: poeten Niklas Söderberg, som i en serie inslag ska reflektera över samtida begrepp, som kräver förklaringar. Välkommen till Nikipedia: idag om Empati.

-----------------------------------------------------------------------------

Empati. Förmågan till inlevelse i andras känslor. Det är ett ganska nytt ord, från början bara använt inom teatern. På svenska är det förvånansvärt nog inte äldre än ”yuppienalle”. Vad sa vi förut? ”Empatisk förmåga” är ju idag närmast en definition av att vad som gör oss mänskliga. Medkänsla talade vi om, och sympati, och solidaritet. Ord med snarlika innebörder, men med vissa skillnader. Särskilt glidningen från solidaritet till empati är betydelsefull. Solidaritet är mer abstrakt, mer kopplat till en principiell människosyn, medan empati istället betonar känslan i medkännandet. Förändringen har sina för- och nackdelar. På plussidan då att engagemanget i den andres behov tenderar att bli större i och med inriktningen på det individuella ödet. Samtidigt innebär det en förskjutning mot mina känslor, där solidaritetens mer abstrakta hållning ändå håller kvar den nödställdas situation i fokus, riskerar empatin att bli en fråga om vad jag känner, eller ATT jag känner. Och därmed att medkänslan begränsas till det eller den som förmår väcka min empati. Det smyger sig lätt in ett villkor, ett krav på likhet – ett ”på det att jag kan leva mig in i det”. Om jag inte kan förstå, inte känner igen mig och därför inte blir engagerad, så behöver jag heller inte handla. En konstig eller osympatisk främling lider kanske inte ens, vem vet? En sjuk noshörningsunge slår tvåtusen ansiktslösa döda kinesiska gruvarbetare. Och är det inte nåt suspekt i detta att medkänsla här mer tycks handla om MINA känslor än om den nödställdes?

Niklas Söderberg

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".