Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Läs Kay Glans text

Publicerat torsdag 19 april 2012 kl 11.14

1900-talet brukar kallas psykologins århundrade och Sigmund Freud brukar få äran av att ha startat alltihop. I gårdagens OBS kunde vi höra Moa Matthis hävda att det i Freuds psykoanalys finns en etik som aldrig har varit viktigare än nu. Men det råder delade meningar om vad samtiden kan lära sig av Freud och idag ska vi ägna oss åt den kritiska blicken på honom.

Freud har verkligen varit som en guru – och som i alla profeters fotspår hittar man både djupt övertygade lärjungar och högljudda avhoppare. På åttio och nittiotalet kritiserades Freud massivt för allt från brist på vetenskaplighet, till mansgriseri, och i en av de sena böckerna i den här kritikvågen – Why Freud Was Wrong från 1995 – där vänder sig den brittiske journalisten Richard Webster sig till och med mot den tidigare generationen av Freudkritiker och han menar att de inte lyckats frigöra sig från lärofadern: Webster beskriver hur feministiska psykoterapeuter i början av åttiotalet kritiserar Freud för oidipuskomplexet, vilket de menar ledde till att terapeuter bortförklarade minnen av incest som sexuella fantasier. Men istället för att nöja sig med att då lyfta fram dessa verkliga övergrepp i ljuset, övergrepp som patienterna dittills inte vågat tala om, så kastade man sig över en annan idé man sa sig ha hittat hos den tidige Freud: idén att patienter kan bära på förträngda minnen som bara en erfaren terapeut kan locka fram. Många terapeuter anslöt sig till den här idén, vilket ledde till ett decennium av rättsskandaler när föräldrar och dagispersonal anklagades för sexuella övergrepp utan annan bevisning än konstruerade minnen som dykt upp i terapi.

Kanske var det så att Freuds idé om sådan här massiv bortträngning bara var en av hans egna fantasier – men samtidigt råder det ingen tvekan om att många idéer vi lärt oss förknippa med honom – som att barndomen spelar en stor roll för vårt vuxna liv, eller att vi gör många saker utan att vara medvetna om orsakerna – har blivit ett slags kulturellt allmängods. Men är det verkligen Freuds förtjänst? Vi ska höra Kay Glans – chefredaktör för tidskriften Respons – ge oss sin bild av det.

-----------------------------------------------------------------------------

Bilden av Freud som en ensam tänkare som steg ner i det omedvetnas mörker och återvände med  ny kunskap till människorna är en modern variant av gamla hjältemyter. Freud var djärv, men mest genom att han egensinnigt satte samman och förenklade idéer som var utbredda i hans samtid. Under hela 1800-talet diskuterades det omedvetnas betydelse, mest genomgripande av filosofer som Schopenhauer och Nietzsche. Freud ville vara psykologins Darwin, men Darwin och hans lärjungar hann delvis före, till exempel genom att observera driftslivet, inte minst sexualiteten, hos barn. Så om man i dag säger att Freud lever och då till exempel menar att han gjorde oss medvetna om att vi påverkas av det omedvetna och att de tidiga erfarenheterna har stor betydelse, ja då förbiser man lätt att detta inte var unikt för honom. Freud lyckades varumärka en hel idéflora, men han hade ingen ensamrätt på ett sofistikerat sätt att tänka kring omedvetna motiv, ambivalens och bortträngning. Och man kan resonera kring sådant utan Freud också.

Frågan om Freuds betydelse kompliceras av att många oförblommerat läser in sina egna idéer i hans verk. Freud själv tvekade inte att tolka in sina egna föreställningar i patienternas omedvetna, så det drabbar väl inte någon oskyldig när andra i sin tur tar sig friheter med honom. Freud lyfts ofta fram som en subversiv tänkare, som undergräver ordningar i postmodern anda. Jag vågar påstå att Freud som klassisk, ja dogmatisk upplysningsman skulle känt sig främmande inför dessa strömningar, som förnekar möjligheten till objektiv kunskap. Att Freuds vetenskaplighet blivit ifrågasatt får inte göra oss blinda för att han själv med eftertryck bekände sig till ett traditionellt vetenskapligt ideal. Ifrågasättandet av sanningens möjlighet och värde är ett nietzscheanskt projekt, som Freud avvisade.

Freud må vara en ikon i dag, men han har faktiskt marginellt inflytande på det politiska och kulturella tänkandet. Redan hans ambition att förena psykologi och biologi är svårsmält för vår tidsanda. Freud var också en elitist som ansåg att massan måste behärskas av en minoritet, han var bekymrad över att ”okultiverade raser och efterblivna befolkningsskikt” förökade sig mer än de högt kultiverade. Freud var absolut ingen utopist. Han tyckte att man borde lätta en del på de sexuella kontrollerna, men den sene Freud – från 1920 och framåt – hävdade att en inneboende aggression var det stora problemet. Att dämpa fientligheten mellan människor är kulturens stora uppgift – och dess stora problem, för den aggression som vi inte lever ut riktas inåt mot oss själva i form av skuldkänslor. Denna tragiska vision präglar den sene Freuds syn på kulturen. Om vi tar bort kulturens hämningar väntar ingen leende ädel vilde utan – ja, en vilde kanske, men ganska mordlysten.

Det är påfallande hur borträngd den sene Freud är, men om han har någon relevans i dag ligger den enligt min mening i hans pessimism. Den är till vissa delar tidsbunden, men fortfarande intressant som korrektiv till den dominerande Rousseau-inspirerade människosynen, som säger att om man bara får bort den eller den samhälleliga strukturen så kommer alla att bli goda. Som Freud noterade får man sällan applåder om man lyfter fram människans aggressiva natur, men det är ändå den som historien entydigt vittnar om. Och försöken att radikalt fostra om människor har gett katastrofala resultat. Freud ansåg inte bara att man borde lätta på en del sexuella normer, man borde också mildra de moraliska kraven, inte så att man skulle ge aggressionen fritt utlopp, men man skulle inte kräva av människor en universell kärlek som de inte klarar av.

Det sägs att Freud fortfarande provocerar folk genom skandalen om det omedvetna, att vi inte skulle vara herrar i vårt eget hus. Det har dagens människa inte så stora problem med för hon är van att se sig som ett offer för krafter bortom hennes kontroll. I dag kan Freud ställa till skandal genom sin pessimism. Och de som söker bot för en ”politisk depression” i meningen oro över högerkrafternas utbredning ska nog inte gå till Freuds mottagning, det kanske bara fördjupar 

Kay Glans

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".