Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Läs Dan Jönssons text

Publicerat torsdag 19 april 2012 kl 11.18

En av de stora nyheterna under veckan som gått, inte minst i den spansktalande delen av världen, är att Argentinas president Cristina Kirchner har satt bollen i rullning för att den argentinska staten ska ta kontroll över oljebolaget YPF. Dan Jönsson:

Det var nog ingen slump att det var just kring trettioårsdagen av Falklandskrigets utbrott, den 2 april, som ryktet började gå att Argentinas regering skulle nationalisera det spanska oljebolaget Repsols ägarandel i det en gång statliga argentinska oljebolaget YPF. Konflikten om de argentinska oljefälten hade då legat och pyrt i någon månad, och många väntade sig att president Cristina Kirchner skulle komma med ett besked just under minnestalet i Ushuaia. Nu blev det inte mer än en antydan; först efter påsk kom ett uttalande som pekade i den riktningen. Och som ett brev på posten kom de spanska motreaktionerna.

Några dagar såg det ut som om det hela skulle stanna vid ett skrämskott. Men efter att Cristina Kirchner till slut kom med sitt besked i måndags har de internationella fördömandena haglat. Om man från argentinsk sida hoppats på något annat är svårt att veta - men på hemmaplan åtminstone har Kirchners nationalistiska utspel haft önskad effekt. Precis som den argentinska militärdiktaturens invasion av Malvinerna, som Falklandsöarna heter på de argentinska kartorna, hade för trettio år sedan. Trots att man då på ett förödmjukande sätt förlorade kriget.

Men fakta först. Det statliga argentinska oljebolaget YPF, Yacimientos Petrolíferos Fiscales, grundades på tjugotalet, under presidenten Hipólito Yrigoyen, som drev ett program för ekonomiskt oberoende och en nationalisering av alla oljefyndigheter. Någon sådan gjordes visserligen aldrig – Yrigoyen störtades i en militärkupp - men ända fram till 1993 var YPF en symbol för argentinsk rikedom, landets industrijätte nummer ett. Det är det i och för sig fortfarande, men efter att den liberale presidenten Menem på nittiotalet, under tryck från Världsbank och Valutafond, privatiserade bolaget ägs det inte längre av den argentinska staten, utan av det stora oljebolaget från den gamla kolonialmakten, Spanien. Något som den nationalistiska, peronistiska falangen i den argentinska politiken, dit Cristina Kirchner hör, aldrig riktigt har kunnat smälta. Och som fick ett symboliskt uttryck 2004 när hennes framlidne äkta man och företrädare på presidentposten, Nestor Kirchner, etablerade ett nytt, konkurrerande statligt oljebolag, Enarsa, efter mönster från Hugo Chávez Venezuela.

Kirchners utspel om en åternationalisering motiverades med att YPF de senaste åren inte producerat lika mycket olja som förut – vilket i och för sig är sant. Argentina är idag en nettoimportör av olja. Men om det är spanska Repsols fel är tveksamt; snarare blev nog den fallande produktionen en förevändning för att stärka de nationalistiska stämningarna i landet, precis som juntageneralerna gjorde med sitt misslyckade krig på åttiotalet. Själv minns jag fortfarande hur mina argentinska bekanta på den tiden, flyktingar från militärdiktaturen, många med familjemedlemmar som försvunnit eller mördats av politiska skäl, alla sörjde det svidande nederlaget, och patriotiskt försvarade militärjuntans skenfäktning med kvasiradikala floskler om att Malvinerna var en oskiljaktig del av Argentina, att kriget var ett antiimperialistiskt krig, och så vidare.

Jag tyckte det var oerhört märkligt. Faktiskt fullständigt obegripligt. Med Cristina Kirchners manöver är det ändå lite annorlunda. Det är verkligen högst förståeligt om många argentinare känner en skadeglad rysning när förstasidan i spanska El Pais domineras av en bild på den spanske utrikesministern som med ett varnande finger i luften hotar med ”allvarliga följder” om Argentina går vidare med sina planer. Och läser man de argentinska dagstidningarnas nätupplagor är det uppenbart av alla tusentals kommentarer att det ekonomiska vapenskramlet har skakat liv i opinionen. Visserligen finns det en och annan som hånar utspelet som ”patetiskt” – men aldrig utan att samtidigt fördöma attityden hos detta Spanien som tror att de kan diktera Argentinas ekonomiska politik.

Nu får vi se. Men att någon överhuvudtaget agerar som om något annat vore möjligt betyder alltid mycket i Latinamerika. I vår del av världen kallas det för populism. Ett brott mot det globala spelets regler. Man glömmer lätt att det var vi som skrev dem.

Dan Jönsson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".