Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Läs Björn Kumms text

Publicerat torsdag 19 april 2012 kl 17.11

Få sörjde när Libyens dåvarande ledare Muammar Quadhafi dödades av jublande libyska rebeller den 20 oktober förra året. Reportern i amerikanska ABC News formulerade den allmänt accepterade uppfattningen: En tyrann till hade äntligen fallit under den arabiska våren –

Men historien om Qadhafi är inte så helt entydig. Från att ha giftstämplats av Västmakterna som diktaturens ledare och ansvarig för en rad terrorattentat, blev han under sina sista tio åren vid makten en av Västs allierade i kriget mot terrorismen. Sen började den arabiska våren – och plötsligt förändrades allt igen:

Björn Kumm ska i dagens OBS- essä komplicera bilden av den ökände Muammar Qadhafi:

-------------------------------------------------------------------------

Långt innan han blev misshandlad och ihjälskjuten under förödmjukande former i sin hemstad Sirte vid Medelhavet hade Muammar Qadhafi, Libyens ledare sedan 42 år tillbaka, beskrivits som galen, terrorist, diktator och människoplågare. Ogillad var han från första början.

År 1969 grep Muammar Qadhafi makten i ett land som utan överdrift kan beskrivas som en kolonial konstruktion. Libyen uppfanns, när också Italien ville delta i vad som kallats den afrikanska huggsexan då europeiska makter före första världskriget delade upp kontinenten mellan sig.

"Han är så ung och så hängiven!" ska Gamal Abdel Nasser ha sagt om sin libyske kollega som snabbt lät förbjuda omoralisk västerländsk vandel i Libyen, däribland alkoholkonsumtion, och förklarade att muslimer, främst araber, i alla länder måste sluta sig samman och inte minst stödja den palestinska motståndsrörelsen som fram till dess fått ganska ljummet stöd av Mellanösterns länder. 

Qadhafi må ha framstått som mycket religiös och en muslimsk renlevnadsman, men hans förebild vid sidan av Egyptens ledare Nasser var Turkiets starke man Kemal Atatürk, som både ville modernisera och inte minst sekularisera sitt land. Ett slags libysk välfärdsstat med skolor och hälsovård började byggas upp under Qadhafis första tid vid makten.

Den tidigare  bortglömde medellibyern i sitt beduintält fick faktiskt sin lilla del av landets oljeinkomster som mångdubblades när Mellanösterns oljeproducenter, påhejade av shahen av Iran och av unge Qadhafi, hotade västvärlden med inställda oljeleveranser efter kriget 1973 mellan Egypten, Syrien och Israel.

Qadhafi talade gärna om sin egen "gröna" revolution, vars grundteser han sammanfattade i en Grön bok med Maos "lilla röda" som uppenbar förebild. Qadhafi talade mycket om sin ambition att skapa en ny sorts samhälle. Det var det Libyen döptes om till, nämligen jamahiriya, en stat där massorna är de som styr och det helst inte alls ska finnas någon stat.

Till skillnad från ayatollor och talibaner och andra bakåtsträvande fundamentalister ville Qadhafi inte spärra in Libyens kvinnor i harem eller bakom slöjor och heltäckande burqor av afghansk modell utan berömde sig av att kvinnorna i Libyen skulle komma ut på arbetsmarknaden.

Qadhafi var antisionist och vägrade erkänna staten Israels rätt att existera, men i hemlighet var han fascinerad av Israels modell med kvinnlig värnplikt. Han omgav sig med kvinnliga livvakter. Vid senare års besök i Italien arrangerade han stora möten dit bara kvinnor inbjöds och där han fritt skulle kunna tala till dem. Dock var det knappast feministiska aktivister som ställde upp. Det tycks ha gått till så att den libyska beskickningen i Rom uppbådade några hundra damer, sysselsatta i den så kallade eskortbranschen.

Med sina idéer och sin politik blev Qadhafi ofrånkomligen ovän med islamska skriftlärde. Han bekämpade med kraft Libyens religiösa fundamentalister. Långt innan Usama bin Ladin och Al-Qaida slog till beskylldes Qadhafi ändå för att vara muslimsk terrorist och upprorsman.

När en nattklubb i Västberlin 1986 sprang i luften och amerikanska soldater dödades, då bestraffades Libyen omedelbart av USA:s dåvarande president Ronald Reagan som satte in bombflyg mot Libyens huvudstad Tripoli.

I december 1988 sprängdes ett plan tillhörigt amerikanska flygbolaget Pan American och föll ned över den lilla skotska byn Lockerbie. Närmare 200 människor omkom, bland dem den svenske FN-diplomaten Bernt Carlsson, FNs ansvarige för det av Sydafrika annekterade Namibia.

Till att börja med misstänktes inte Qadhafi för Lockerbie-händelsen. Snarare utpekades ayatollornas Iran. Attentatet troddes vara Irans hämnd för att en amerikansk kryssare i Persiska viken sommaren 1988 skjutit ned ett iranskt passagerarplan med 298 människor ombord. Med hjälp av den palestinska rörelsen PFLP General Command skulle Iran ha slagit till. Men detta iranska huvudspår lämnade man åsido, eftersom USA något år senare i början av år 1991 behövde Irans stöd i Kuwait-kriget mot Saddam Hussein. I stället pekades Qadhafi ut.

I april 1999, då även Nelson Mandela ombetts påverka Muammar Qadhafi, gav den libyske ledaren till sist med sig och överlämnade till den svenske diplomaten Hans Corell två libyska medborgare som åtalats för att ha placerat en bomb ombord på Pan American-planet som exploderade ovanför Skottland i december 1988. Rättegång enligt skotsk lag hölls på en brittisk bas i Nederländerna. Slutresultatet blev 20 års fängelse för den ene libyern, säkerhetsagenten Abdelbaset Ali Mohmet al-Megrahi, men frikännande för hans medanklagade, som omedelbart återvände till ett festligt mottagande i Libyen. Senare släpptes al-Megrahi eftersom han sades vara dödligt sjuk. Domslutet sade ingenting om Qadhafis eventuella ansvar för Lockerbie-attentatet som i domen närmast framstod som ett privat infall av de två libyska säkerhetsagenterna.

Muammar Qadhafi, Libyens ledare, hade blivit salongsfähig. Efter USA:s och dess allierades invasion av Irak år 2003 tillkännagav Qadhafi att Libyen tänkte avstå från att utveckla atombomber och andra massförstörelsevapen. Plötsligt var den libyske ledaren inte längre lika avskydd av USA och inte heller av Storbritannien, vars premiärminister Tony Blair reste till Tripoli för att hälsa på och sitta i Qadhafis beduintält och prata affärer. Från amerikanskt håll hävdades att Qadhafi blivit uppskrämd av USA:s krig och inte ville bli störtad som Saddam Hussein.

Amerikanska oljebolag som länge varit utestängda från de libyska oljefälten började satsa pengar och tekniska resurser för att modernisera Libyens oljeproduktion. Till sist frigav Qadhafi också   sex bulgariska sjuksköterskor som suttit flera år i häkte, misstänkta och dömda till döden för att medvetet ha spritt HIV/Aids bland sina libyska patienter.

Kort sagt gjorde Muammar Qadhafi under sitt sista årtionde vid makten en helomvändning och blev plötsligt persona grata både i USA och Storbritannien som länge utmålat honom som en fara för världen och ansvarig för en rad uppseendeväckande terrorattentat. 

Qadhafi betalade miljoner till offren för Lockerbie-attentatet och för ett bombattentat mot ett franskt passagerarplan ovan den afrikanska kontinenten. Paradoxalt nog blev Qadhafi västmakternas bundsförvant i det så kallade kriget mot terrorismen, och hans hemliga polis samarbetade intimt både med CIA och brittiska säkerhetstjänsten MI 5. Säkerhetsagenterna skickade till och med julkort till varann.

Särskilt uppskattade Qadhafi en personlig present som överlämnades till honom år 2004 av amerikanska CIA. Det var Qadhafis motståndare Abdel Hakim Belhaj, en av många libyer som utkämpat heligt krig mot den sovjetiska ockupationen av Afghanistan och senare blev allierad till Al-Qaida. Från Afghanistan återvände Belhaj till Libyen och startade en islamistisk väpnad rörelse mot Qadhafi. På resa i Asien kidnappades han av CIA:s agenter och överlämnades till Qadhafi som satte honom i fängelse de närmaste sex åren. Under år 2011 ledde Belhaj stormningen av Tripoli och har i dag en ledande roll i Libyen efter Qadhafi. Han har också på senare tid börjat ge råd åt den militära oppositionen mot Bashar  al-Assads regim i Syrien.

Vänskap tycktes råda mellan Muammar Qadhafi och västvärldens regeringar och säkerhetstjänster. Sedan svängde det snabbt igen. I svallvågorna efter vad som har kallats "den arabiska våren" framstod tydligt att Qadhafis nyförvärvade vänner i väst på nytt blivit mycket kallsinniga gentemot honom. 

I Libyens östra del som alltid varit oppositionell övergick demonstrationer snabbt i väpnat uppror. Avhoppade libyska diplomater fick plötsligt status som representanter för Libyens regering i FN:s säkerhetsråd.

FN:s generalförsamling knäsatte redan år 2005 en ny princip,  nämligen skyldigheten att skydda. Om en stat inte kan eller inte vill skydda sin egen befolkning mot brott mot mänskligheten, etnisk rensning, folkmord och krigsbrott, då upphävs den statens suveränitet och yttervärlden har rätt att ingripa. Eftersom det ansågs att Qadhafi inte uppfyllde kravet att skydda sin egen befolkning, gav säkerhetsrådet i sin resolution i mars 2011 den västliga försvarsorganisationen Nato i uppdrag att genomföra ett flygförbud över Libyen. I praktiken blev det en humanitär intervention som legitimerades av FN:s nya princip, skyldigheten att skydda.

Under 1990-talet då Jugoslaviens krigsmakt försökte hålla samman den jugoslaviska federationen utrustades den upproriska oppositionen i delstaten Kosovo med eget flygvapen, nämligen Natos. Så blev det också i Libyen. Brittiskt och franskt flyg gjorde sammanlagt 8 000 bombräder mot Qadhafis krigsmakt som inte ansågs skydda Libyens befolkning utan tvärtom hota den. Sverige var också med men på ett fredligt vis, eftersom svenska flygplan bara ägnade sig åt spaning så att övrigt flyg kunde gå in och bomba. Under tiden kunde mycket disparata beväpnade grupper slå till mot Qadhafis trupper.

Det talades till och med om systematiska våldtäkter som ett led i Qadhafis krig mot den libyska befolkningen. Det menade Margot Wallström, FN:s särskilda ombud för att bevaka kvinnors utsatta situation i krig och andra konflikter. För att befrämja massvåldtäkter hävdades det att Qadhafis krigsmakt köpt in containrar med Viagra och delat ut till soldaterna.

Slutligen föll Qadhafi. Varför skulle just han fällas och inte exempelvis regimen i emiratet Bahrein som också slagit till grymt mot sina egna demonstranter? Kanske för att Qadhafi var alltför besvärlig och oberäknelig och inte representerade den betongpräglade stabilitet som utmärker Saudiarabien och andra västliga allierade i regionen. Varför blev han ihjälslagen? Det är sannolikt att ingen, minst av allt de västmakter som just bekrigat honom, ville att han skulle dras inför rätta och berätta alltför mycket om Libyens nära samarbete, när det begav sig, med väst. Vad som kommer efter Muammar Qadhafi är ovisst. Någon större stabilitet kommer inte att inträda i Libyen.

Björn Kumm

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".