Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Läs Beate Schirrmachers text

Publicerat måndag 23 april 2012 kl 10.22

Mycket rabalder har det blivit kring den tyske författaren Günter Grass dikt Was gesagt werden muss – ”Vad som måste sägas”, som publicerades i Süddeutsche Zeitung i början av april och på svenska i Exressen ett par veckor senare. Grass kritik mot Israels planer på att attackera Iran, mot Tysklands lojalitet med Israel – och mot att tyska intellektuella undviker ämnet – har väckt mycket starka reaktioner. Beate Schirrmacher, litteraturvetare som forskar om Günter Grass författarskap – ska ge sina kommentarer till det här.

----------------------------------------------------------------------------

Så irriterande, när en författare som har varit mitt ämne i ett halvt decennium skriver en dikt jag inte förstår. När Grass kritiserade Israel som en risk mot världsfreden bröt han inte endast mot den oskrivna tyska regeln att man Inte! kritiserar Israel han gör det dessutom så att man kippar efter andan, med de mest laddade orden man kan använda i sammanhanget, genom att antyda att andra än Israel skulle kunna bli offer för en förintelse. Det är så svårsmält det bara kan bli. Det har påpekats att han har en poäng när han anser att Tysklands skuldbelagda lojalitet rentav blir farlig i sammanhanget och är snarare en del av problemen i Mellanöstern än ett bidrag till lösningen. Men varför göra det på ett sätt som leder till att man diskuterar antisemitism och inreseförbud? Kunde han inte talat mer sansat?

Men Grass, har jag lärt mig, framför inte sin kritik i ett resonemang; han iscensätter det han kritiserar. Hans romaner konfronterar läsaren med det man helst vill glömma i ett mångstämmigt berättande, där ingen av gestalterna är författarens språkrör utan läsaren tvingas att bilda sig en egen uppfattning om det som sägs och görs.

När Grass agerar som debattör står han däremot för endast en röst, en aspekt i debatten, och det gör honom så svårsmält. När han kritiserar Israel framhäver han den blinda punkten, det som ingen annan säger. Och det är kanske här att det gång på gång uppstår ett missförstånd mellan Grass och offentligheten. Offentligheten väntar sig inte endast en aspekt, och minst av allt vill den höra den förträngda. Den förväntar sig att nationalskalden ska säga några välavvägda sanningens ord, kanske i stil med hans romaner där han talar för tvivlet och emot svart och vitt. Men vi hör inte författaren Grass i debatten, i själva verket verkar vi bli indragna i hans litterära gestaltande där även de upprörda svaren blir en del av dialogen.

För när jag läser hans dikt vill, ja, måste jag tala emot honom: Ska man kritisera Israel och Tyskland, tänker jag, så måste detta ske ifrån nutida förhållanden, man Får! Inte! dra in Förintelsen så som han har gjort, så känner jag omedelbart. Men, tänker jag sedan, är det inte är det som är problemet?  Att förhållandet mellan Israel och Tyskland fortfarande styrs av Förintelsen? Att både Tysklands blinda lojalitet och Israels fasta beslut att aldrig mer bli ett offer drar fel slutsatser för samtiden. Dikten iscensätter det här problemet genom att associera till Förintelsen i ett sammanhang som styrs av den men där det aldrig! talas om den. Det ramaskriet som följde visar att Grass har träffat den ytterst ömma punkten.  Men efter att upprördheten har lagt sig, har tyska medier börjat diskutera förhållandet mellan Israel och Irak, risken för krig och hur Tyskland bör förhålla sig. Anklagelserna för antisemitismen upprepas inte längre.

Upprördheten – och reflektionen därefter är en del av processen som ett inlägg av Grass sätter igång. Grass agerar som spegel in i debattens döda vinkel. Att något håller på att köras över där gör honom så högljudd, så provokativ. Vi önskar istället att diktaren skulle visa oss helheten, då skulle det hemska, förträngda vara lättare att stå ut med. Men det jobbet måste man göra själv.

Beate Schirrmacher

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".