Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Läs Anette Masuis text

Publicerat onsdag 25 april 2012 kl 12.24

Femhundra steg i en smal trappa, längs väggarna på ett lutande torn, som byggdes för nästan tusen år sedan: ett torn som är hundra meter högt och där det bara är ett träräcke, i knähöjd, som skyddar dig från fallet.

Nej, jag glömmer aldrig den promenaden: uppför familjen Asinellis torn i Bologna. Det var som det stod i turistbroschyrerna: utsikten där uppifrån var hänförande och därifrån kunde man också se alla de andra medeltidstornen i Bologna: de användes som fästningar men var också statussymboler för de olika familjer som lät uppföra dem, och kanske är det sant att man kunde avläsa på tornets höjd hur rik familjen var.

Kanske. Eller kanske inte. Medeltida torn i Bologna är en sak som triggar fantasin, och fantasin är det verktyg vi använder för att göra det avlägsna begripligt: för att få grepp om främmande tider, länder och människor. Men fantasin kan också ta över: som när man befinner sig i en livsfarlig trappa i ett medeltida torn och inte kan låta bli att tänka: tänk om detta är en film? Och jag är den där figuren som av en eller annan konspiratorisk anledning blir puttad över räcket: just nu.

När vi tar oss till Bologna idag gör vi det med Anette Masuis hjälp, och det blir ett besök där fantasin – av många anledningar - hela tiden riskerar att överskugga verkligheten.

-------------------------------------------------------------------------

Att läsa om en stad samtidigt som man besöker den… Vistelsen får ett helt annat djup och ibland också underliggande mening – inte minst som vi ofta inbillar oss att det nog inte var någon slump att vi läste den boken just där, just då…

Det är också ett enkelt knep för att minnas en plats som annars snabbt skulle ha förbleknat i glömska. Antingen för att man stannade på platsen alltför kort tid eller var för upptagen med arbete eller vila för att hinna se sig om.

När jag för ett par veckor sedan besökte den internationella barnboksmässan i Bologna såg jag därför till att ha lite fördjupande reselektyr med mig - viss om att mitt fullspäckade mötesschema som litterär agent knappast skulle ge tid över att röra mig utanför mässområdet.

Lektyren var ”Cirkusdirektörens dotter”, en roman av den norske författaren och filosofen Jostein Gaarder, vilken delvis också utspelar sig just på barnbokmässan i Bologna.

Romanens huvudperson, kallad Spindeln, befinner sig på flykt undan de författare som han i flera års tid har försett med romanidéer mot betalning. Nu har dessa författare gaddat ihop sig och skickat en torped efter honom, rädda för att hemligheten bakom deras framgångar ska läcka ut och trötta på sitt långvariga litterära beroende. Spindeln svarar med att fly till en liten syditaliensk by, där han, inlåst på ett hotellrum, börjar skriva på de memoarer som han hoppas ska tjäna som hans livförsäkring.

Själv går jag baklänges i Spindelns fotspår och tar en taxi in från flygplatsen till Bologna. Körsbärsträden står redan i full blom, luften luktar vår, och hotellet jag checkar in på kan mycket väl vara samma hotell som huvudpersonen har checkat ut ifrån. Jag promenerar till en uteservering vid Piazza Maggiore och inser att det är samma torg där Spindeln just har suttit och druckit en öl, oroligt tjuvlyssnande på förlagsfolket som häckar vid de andra kaféborden. Hemligheten om hans verksamhet har börjat läcka ut, skvallret går, och den täckmantel han har haft som redaktör på ett förlag förmår snart inte längre skydda honom. ”Spindeln sitter fast i sitt nät” skriver han själv. ”Först spinner den sin finmaskiga spindelväv. Sedan trampar den fel och sitter i sitt eget näts klister.”

En vän och kollega på uteserveringen intill råder honom välmenande att fortast möjligt lämna Bologna. Motvilligt tömmer han bottensatsen i glaset och går. Flyr, utan att veta det, rakt in i den famn som både kommer att krossa och befria honom.

Själv sitter jag kvar på piazzan en stund och njuter av 1200-talsarkitekturen och den bortdöende kvällssolen. Beställer in ett glas prosecco, parmaskinka, oliver och parmesan. När solen har gått ner vandrar jag tillbaka via krokiga, trånga gator, kantade av de stenhus som tillsammans med vänsterns starka fäste i den här stan har gett Bologna smeknamnet ”Den Röda Staden”.  Vackra ruiner och söndervittrade fasader vittnar om att detta är en av den apenninska halvöns allra äldsta städer, med Europas - kanske världens - äldsta universitet. Sjungande möter mig de lagerkranskrönta studenterna på hemvägen: ”Dottore, dottore!” Det är examenstid.

På hotellrummet sitter jag och läser en stund om Spindeln, som ser tillbaka på sitt liv och inser att han alltid haft lätt för att dikta upp historier. ”Det var alltför lätt att fantisera, skriver han, det var som att dansa på hal is, det var som att göra lustiga piruetter på en tunn hinna över många famnars djup.” Hans talang kommer väl till pass när han som vuxen möter författare med skrivkramp eller ungdomar som drömmer om en glamorös författarkarriär.

Han berättar att han lite ironiskt kallar sin verksamhet för Författarhjälpen. Ett trevligt namn på en otäck födkrok, tycker han själv och förklarar: ”När kontakt väl hade etablerats behövde jag aldrig pracka på klienterna nya varor. Så snart de behövde nytt material kom de tillbaka själva, de kom till farbror. På det viset kunde de bli mer och mer beroende av mina leveranser. Några slutade helt att tänka själva /…/. Det var inte hash eller LSD jag sålde, det var inte ens billiga cigarretter eller smuggelsprit. Det var fantasi, ofarlig fantasi. Men det var nyckeln till urban ära, det var nyckeln till något så komplicerat som postmodern identitet.”

Spindeln vänder sig mot denna postmoderna identitet, som han tycker är ihålig. Författarna är visserligen rädda för att avslöjas, påpekar han, men bara så länge de själva är vid liv. Eftermälet bryr de sig alls inte om, inte heller om de lämnar ett bidrag till litteraturhistorien. Det enda som egentligen intresserar är kändisskapet, och hur detta bäst kan användas för att öka den egna, timliga njutningen.

Jag tänker att denna författaridentitet lyser med sin frånvaro på barnboksmässan i Bologna. Kanske ligger det i barnböckernas natur – barn har aldrig åtnjutit samma status som vuxna, och för den som bara vill bli känd finns troligen bättre vägar än att skriva och illustrera barnböcker. Nå, åtminstone gällde detta före JK Rowlings och Harry Potters tid, korrigerar jag mig själv. Och ALMA-prisets – detta pris som varje år delas ut till en barnbokskreatör och ofta omnämns som Lilla Nobelpriset.

Det går faktiskt att tjäna pengar och bli kändis som barnboksförfattare idag, tänker jag, och kanske är det bara en tidsfråga innan det börjar korrumpera författarkåren?

Mån om att inte själv bli en av de författare som fåfängt poserar på den litterära catwalken publicerar Spindeln aldrig något i eget namn. Han är bara en langare, poängterar han, och som sådan noga med att själv inte bli beroende.

Han vet också att fantasin han säljer inte är av bästa kvalitet. Romanidéerna är bara prålsjuka piruetter på isen över det omedvetna, de lodar inte djupet i honom själv, och när han lägger ner sin verksamhet tar han också adjö av detta ytliga fantiserande.

”Isen har börjat spricka, och det kalla och mörka djupet under ytan öppnar sig” förkunnar han. ”Det ska inte dansas fler piruetter. Från och med nu måste jag lära mig att simma på djupt vatten.”

På så vis överges kolportageromanen för klassikern, illusioner för verklighet och det poserande egot för sökandet efter självinsikt.

Kanske finns det inget sådant som ofarliga fantasier, summerar jag på flyget tillbaka hem. Allt börjar ju med en tanke; ordet blir hela tiden kött. Det är både författarnas ansvar och mänsklighetens välsignelse och förbannelse.

Anette Masui

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".