Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Läs Margareta Flygts text

Publicerat onsdag 25 april 2012 kl 14.50

Det är aldrig svårt att säga att man är svensk i Tyskland. ”AH! Schweden!”, utbrister folk och jag kan riktigt se hur skärgårdsidyllen och luciakronan svävar förbi i deras inre.

Sverige har länge idealiserats – på ett obehagligt sätt av nazisterna, senare för folkhemstanken, för sin jämlikhet och inte minst för den bild Astrid Lindgrens böcker och filmer har gett generationer av barn. Jag har mött vuxna tyskar som blivit döpta till Tjorven, på tyska uttalat Tschorffen, sett stulna älgskyltar i studentlägenheter, träffat intellektuella som inte kunde tänka sig köra någon annan bil än Saab för att den symboliserar ett bättre samhälle och människor som sparat allt för att kunna köpa en öde sommarstuga i Småland. Denna idealisering kallas ”Das Bullerbüsyndrom” och är oftast inte besvarad. På 70-talet fick tyska vänner sina bildäck punkterade när de var här på semester och jag minns själv hur jag som sjuåring blev kallad nazi-svin.

Gunnar Herrmann är Süddeutsche Zeitungs Nordenkorrespondent. Hans mor är svenska och han har, liksom jag, vuxit upp med två kulturer – bara att han reste hit medan jag flyttade till Tyskland. Kanske är det så att vi som upplevde ett land som ”sommarlovsland” fortsätter att idealisera det?

Herrmann bor i Stockholm med sin tyska fru och deras barn. Han har skrivit två böcker om sina år här. "Elchtest - Ein Jahr in Bullerby" (Älgtest – ett år i Bullerbyn) och i år "Alter Schwede - zwei Hochzeiten und ein Elchgeweih" (Gamle svensk – två bröllop och en älgkrona). Som titlarna redan antyder handlar det om humoristiska betraktelser, ett slags Sverige-Lit, utan kritisk analys – det mesta är snällt och positivt, lite lagom lustigt. Ändå lyckas Herrmann på ett underhållande sätt slå hål på några myter om vårt land. Utifrån sina upplevelser beskriver han och hans fru i vartannat kapitel om hur jämlikheten inte alltid är så jämlik, att sjukvården är bedrövlig.

I Tyskland ges det ut många böcker som vill förklara andra länder och kulturer. Vissa är underhållande som Herrmanns bok, andra mer analyserande som Gebrauchsanweisung für Schweden (Bruksanvisning för Sverige) av författaren Antje Ravic Struvel. Det finns till och med guider om vad en resenär i Sverige ska undvika för att inte göra bort sig. Tipsen är lite märkliga, som att inte erbjuda näsduk till en förkyld, att oombedd hjälp inte uppskattas och att oanmält besök är varje svensks mardröm. Viljan att förstå är stor.

Denna typ av böcker finns det inte många av på svenska - tyvärr. I Sverige skrivs det desto mer om hur vi uppfattas utomlands. Jag vågar påstå att det är få länder som så ängsligt frågar vad andra tycker om oss. Vi kan ofta läsa listor om hur vi rankas jämfört med andra – gärna som ett bevis på vår förträfflighet. Sverige – världens goda samvete, bäst på moral, på jämställdhet, på… ja allt.

Thomas Steinfeld, kulturchef på Süddeutsche Zeitung och Sverigekännare, ger mig en förklaring till detta. Nationalister i små länder är alltid intresserade av hur utländsk media beskriver dem. Men nationalism är ett ord få vill identifiera sig med, det förknippas med främlingsfientlighet. Ett annat negativt laddat ord kan vara ”staten”, som något auktoritärt och totalitärt, men eftersom vi svenskar istället använder ordet “samhälle” och till stor del har internaliserat dess värderingar ser vi inte det som något som ålagts oss. Det svenska samhället anser vi vara bättre, varför dess idéer oupphörligen ska spridas och jämföras med andra. Det behöver inte bara vara dåligt, Allemansrätten är ett av de bästa exemplen på att det kan fungera bra.

Steinfeld beskriver denna dyrkan av den individuella friheten och hyllningen av det ursprungliga, oförstörda som något väldigt svenskt. Denna frihet, sanktionerad uppifrån, kan redan ses i Carl Larsson och Anders Zorns idealiseringar av det enkla livet, i renhets- och frikroppskulturen och återspeglas även i dagens avskalade skandinaviska möbeldesign. Vi avgudar Pippi Långstrumps anarkism. En Harry Potter som går på en rigid internatskola hade aldrig kunnat skrivas i Sverige. Här finns en strävan efter att vara nyttig, hel, frisk … och skandinavisk. Om det är detta som så många tyskar känner sig dragna till, mer än ”den svenska modellen” är det samma idéer som uppskattades av nationalister, nazister och protektionister, vilket sätter skandinaviendyrkan i ett rätt tvivelaktigt sken.

Så nästa gång någon utbryter i entusiasm om landet jag bor i, ställer jag mig undrande – vad är det egentligen de hyllar?

Margareta Flygt

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".