Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Läs Shahram Khosravis text

Publicerat onsdag 25 april 2012 kl 16.02

I Teheran har man problem med ljudet. Jag läser det på stadens egen hemsida: en skimrande propagandaprodukt där solen aldrig går ner och alla problem tycks möjliga att göra något åt. Decibelnivån i Teheran ligger över andra mångmiljonstäder i världen, men med nya skyddsvallar ska ljudet sänkas så man inte märker av motorcyklarna och bilarna och bussarna så mycket.

Hur låter det i Teheran? På YouTube finns det många hemmagjorda videofilmer med bilder från staden, men det är ont om bra ljud och bland sajterna där ljudentusiaster från hela världen laddar upp olika ljudupptagningar hittar jag inte heller något.

Men så hittar jag något annat: en amerikansk webbradiokanal som spelar alternativ, iransk musik. Radio Jazz Nights of Tehran sänds från Atlanta, men rymmer musik som laddats upp i Iran, och nu laddas ner i Sverige, musik som skapar sina egna bilder. Det blir den som får ta oss med, när vi, i OBS serie att läsa en stad, följer Shahram Khosravi till Teheran.

------------------------------------------------------------------------------

Teheran gör mig heiran. Heiran är ett persiskt ord som är svårt att översätta. Det syftar på känslor av spänning och förvirring och välbefinnande på en och samma gång. Jag är heiran varje gång jag är där. Det är svårt att älska Teheran men omöjligt att ogilla staden. Med ruskiga höghus, smaklösa gallerior, en icke-fungerande trafik och förgiftad luft – Teheran är en ruin av den iranska moderniteten snarare än något annat. Teheran, drygt 200 år gammal, är osammanhängande, ständigt avbruten, ständigt i förändring. En stad som alltid framställs som vore den i avsaknad av något. Oftast skrivs dess namn tillsammans med prepositionen ”utan”. Emineh Pakravan kallar den ”Staden utan minne” i sin bok från 1971. Teheran, staden utan en himmel heter en roman av Amir Hossein Cheheltan från 2001. Teheran staden utan granatäpple är en dokumentärfilm av Massoud Bakhshi från 2007. Listan kan göras lång.

En av de mest intressanta filmerna om staden är Jafar Panahis Cirkeln från 2000. Filmen, som aldrig fick tillstånd att visas i Iran, följer några kvinnor under en eftermiddag. Huvudpersonerna är rotlösa personer utan bakgrund, de dyker hastigt upp från ingenstans och lika snabbt försvinner de i tomma intet. Det enda man får veta är att de är på flykt; de pendlar fram och tillbaka mellan fängelse och samhälle, ett samhälle som också är som ett fängelse för dem. Vi får aldrig veta deras brott eller vad de är dömda för. Vet de det själva? Kameran följer vilsna människor i en urban labyrint av regler och förordningar.

Cirkeln är en svart men realistisk film om marginaliserade individer, på fel plats och i ständig rörelse. Den ger intryck av att hela staden är en transitplats, en passage: en urban road movie. Kameran tar sig fram genom bussterminaler, på trottoarer, i gränder, bilar, telefonkiosker, trappor, hotell och sjukhus. Det finns ingen hemvist. Desperat söker de personer som inte kan hittas. Deras telefonsamtal kommer inte fram, ingen svarar. Även personerna i periferin är ”out of place”. Läkaren är pakistanier och soldaterna kommer från provinser långt borta.

Som ensamma kvinnor kan de varken stanna eller lämna staden. En av dem, Pari, kan inte få rum på ett hotell. En annan, Arezou, kan inte köpa en bussbiljett för att åka till sin hemstad i norra Iran. De är fångade av och i sitt kön, fångade av staden. Den offentliga platsen är männens värld, där är kvinnor främlingar. För att få röra sig i denna värld finns det uttryckliga såväl som implicita regler. Kvinnan skall vara beslöjad, och anspråkslös. Hon skall inte exponera sig själv på något sätt.

Denna normativa foglighet ligger till grund för en moralisk geografi som reglerar vardagslivet i Teheran. Filmen visar hur kvinnor stigmatiseras, kastas ut och hamnar i exil i sin egen stad. Enligt foglighetens underförstådda regler får kvinnor inte ens röka offentligt. Gång på gång stoppas filmens huvudpersoner när de ska tända sina cigaretter. Paradoxalt nog det är först i häktet som de får chansen att röka.

//

Teherans urbana planering och arkitektur förtrycker och diskriminerar. Men staden är också ett rum för motstånd. Den iranska nationen är ung. Majoriteten är född efter den islamiska revolutionen 1979. Revolutionens barn utgör i dag en förbittrad massa som får bära de sociala och ekonomiska bördorna av den revolution som föräldragenerationen genomförde: hög arbetslöshet, politiskt förtryck, dunkla framtidsutsikter, ett överhängande krigshot, internationella sanktioner.

Mahsa Mohebalis korta roman Negaran nabash utgiven 2009 skildrar denna generations Teheran. Bokens titel kan översättas till ”Var inte orolig!” men romanen har exakt motsatt inverkan på läsaren. Teheran skakas ständigt av små jordskalv och en stor jordbävning kommer att ske inom kort. Teheran dränks i kaos och folk är på desperat flykt ut ur staden.

Huvudgestalten är Shadi, en ung kvinna som också är drogmissbrukare. Medan hennes familj förbereder evakuering ger hon sig i väg genom staden på jakt efter droger. Hon är rebellisk. För att slippa bära slöja och för att kunna röra sig fritt klipper hon håret kort och klär sig som en ung man. Hon representerar en grupp som förkastar allt föräldragenerationen står för. Teheran är i dag en scen för en nihilistisk generation som uttrycker sitt uppror mot ett förlegat samhälle. Romanen är full av unga gestalter som vill inta hela staden, hävda sin rätt till den.

Genom att följa Shadi under sin stadsvandring upplever läsaren Teheran genom ständiga chocker och kollisioner. Och medan Teheran förfaller, försöker polisen låtsas att inget har hänt. De ropar i sina högtalare: ”Var inte rädda! Allt är under kontroll”.

Makthavarna låtsas att de har kontroll över situationen. Dock vet de väl att den unga generationen kommer att förändra allt. Det är för sent att stoppa eller kontrollera denna massa. Och när det sker kommer ingenting bli som förr. Förutom metaforen om de ungas revolt, anspelar romanen på en dyster och mycket reell verklighet. Teheran är en av världens mest jordbävningshotade storstäder. Enligt experterna kommer staden i näraframtid att nästan totalt förstöras av en jordbävning med magnituden 7. Negaran Nabash är en oroväckande läsning om ett Teheran i kamp mot en ofrånkomlig, apokalyptisk framtid.

Shahram Khosravi

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".