Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Läs Hilda Ärlemyrs text

Publicerat fredag 27 april 2012 kl 09.14

Med amerikanen Wayne W Dyers bok Älska dig själv –Eller inte sämre än man gör sig som kom på svenska 1979 – var den så kallade självhjälpslitteraturen här för att stanna. Och trots en minst sagt styvmoderlig behandling på kultursidorna, har utgivningen stadigt ökat sen dess. Men vad är det för slags böcker – och vilka läser dom?

När Hilda Ärlemyr, som studerar litteraturvetenskap vid Lunds universitet, en tid bodde i London kollade hon i smyg vad folk läste på tunnelbanan. Och upptäckte att det kryllade av just självhjälpsböcker:

-----------------------------------------------------------------------------------

Kanske är det föga förvånande att så många människor behöver hjälp med att kunna hjälpa sig själva. Desto märkligare verkar det att så många skyltar öppet med det här åtminstone delvis tabubelagda hjälpbehovet. Jag roade mig ofta med att anteckna titlarna på böcker som folk läste, för att slutligen kunna ställa någon slags diagnos på Londons befolkning. Vissa titlar har jag strukit under med bläck. How to win it back är en av dem. För visst blir man nyfiken på vad det är den stackars människan så förtvivlat hoppas kunna vinna tillbaka. Är det flickvännen, jobbet eller möjligen självrespekten? En annan favorit är titeln Act like a lady, think like a man, som säkert hade fått Simone de Beauvoir att vända sig i sin grav på Montparnasse. Och så den smarta titeln Spontaneous Happiness. Att lära sig bli spontan låter åtminstone i mina öron något motsägelsefullt, men vad vet jag?

Jag satt på den röda linjen på väg mot Bond Street när jag upptäckte en kostymklädd man med en bok i handen några säten bort. Jag reste mig från min plats omgiven av ipodlyssnande zombies och slog mig istället ner på sätet mitt emot kostymmannen. Han såg ut att vara i 35-årsåldern, skjortan var väl struken och han hade en svart läderportfölj i knät. Jag kunde slå vad om att han var någon slags investmentbanker. Och mycket riktigt slog han ihop boken och steg av på St-Paul’s station, mitt i Londons finanskvarter.

När man på det här sättet får syn på en självhjälpboksläsande man som förmodligen jobbar i finanskvarteren, hade man fördomsfullt kunnat tro att han skulle läsa något i stil med den gamla klassikern Think and grow rich från 1937 av Napoleon Hill. Men icke. Boken han vilade mot portföljen var Emotional Alchemy, en bok skriven av Tara Bennett-Goleman, med förord av Dalai Lama. Till svenska har den översatts med titeln: Känslans alkemi, hur sinnet kan läka ditt hjärta. Jag erkänner att jag hade god lust att kasta mig halsen på den djupsinnade finansman framför mig, som inte bara brydde sig om det så kallade kapitalet, utan försökte nå fram till sina inre känslor i tunnelbanan. Men jag tänkte också att jag skulle kunde ta honom som bevis på ett allmänt känt fenomen. När finanskriser kickar igång snålar folk med mycket, men inte med pengar till att köpa självhjälpsböcker. Philip Stone, redaktör på tidskriften The Bookseller, berättade 2009 i en artikel i The Observer att försäljningssiffrorna för skönlitteratur sjönk som sten i finanskrisens vågor. Däremot gick försäljningen av bokkategorin Mind-Body-Spirit där självhjälpsböcker utgör den största delen, upp. Och inte lite grann, utan med otroliga 25 procent.

Någonstans mellan utropen Mind the gap between train and platform! tycks det alltså finnas en tro på att självhjälpsböcker faktiskt kan hjälpa. Kanske särskilt i tider av ekonomisk instabilitet när människor känner sig pressade och oroliga för att mista jobbet. Därför är det väl egentligen ganska konstigt att seriösa kultursidor på The Guardian, The Times eller för den delen på svenska dagstidningar, inte intresserar sig för självhjälpsböcker. Det är helt enkelt en fulstämplad genre, som till och med verkar ge minus i kulturellt kapital à la Bourdieu. Kanske beror det på att kulturredaktionerna på de stora dagstidningarna inte behöver någon självhjälp? Även om deras jobb väl knappast kan räknas till de säkraste. Eller är det så att självhjälpsböcker inte kan klassas som litteratur utan är hälsoskrifter, som hör hemma på livsstilssidorna. Men det spelar kanske inte så stor roll, självhjälpsläsarna verkar hitta böckerna ändå, utan vägledning från svartklädda kulturnissar.

I mina tunnelbanliga efterforskningar i den brittiska huvudstaden har jag faktiskt bara stött på relativt nyutgivna titlar om hur man ska leva sitt liv. Men böcker om detta ämne har funnits sedan man började skriva, om än i olika former. När jag har sett titlar i tunnelbanan som riktar sig till en kvinnlig publik, har jag ofta tänkt på Hildegard av Bingen, en tysk nunna som på 1100-talet skrev om andliga tillstånd och om balansen mellan kropp och själ. Hennes texter råkar nämligen fungera utmärkt som självhjälpslitteratur, och påminner mycket om det som ges ut idag. I Orsaker och botemedel skriver Hildegard av Bingen exempelvis om fyra olika temperament hos kvinnan. Och det här med att definiera vilken slags människa man är, finns det mycket av i moderna självhjälpsböcker. Man klassificerar sig själv som sådan eller sådan, och först efter att man kommit på hur man är, går det att åstadkomma förändring. Hildegard av Bingen beskriver den sangviniska, flegmatiska, koleriska och melankoliska kvinnan. Om den melankoliska kvinnan skriver hon såhär: De har tjocka ådror och måttligt kraftig benstomme. Deras blod är mer blyfärgat än rött och deras färger liksom tonade i grått och svart. I sina tankegångar är de ombytliga och utsvävande, och ger lätt upp inför motgångar. [...] De förlorar mycket blod vid sina månadsblödningar och är ofruktsamma eftersom de har en svag och skör livmoder.

Kvinnans temperament avgör om hon har behov av en man eller inte. Den melankoliska kvinnan blir exempelvis friskare, starkare och lyckligare utan man, skriver Bingen.  Jag, som mycket väl kan identifiera mig med den melankoliska kvinnan kan alltså genast sluta flirta, jag är lyckligare utan manlig partner. En tankegång som det tycks vimla av också i moderna självhjälpsböcker, även om man inte längre sätter likhetstecken mellan melankoli och en svag livmoder.

Många av dagens självhjälpsböcker riktar sig alltså till kvinnor. Om det är för att kvinnor behöver mer hjälp, eller bara är bättre bokkonsumenter kan man ju fråga sig. En sådan här bok är A woman’s Self-Esteem av Nathaniel Branden. Branden skriver i förordet att han i denna bok har siktet inställt på [...] inte som i mina tidigare böcker på mänskligheten i allmänhet, utan speciellt på kvinnor.

En man som inte inkluderar kvinnor i begreppet ”mänskligheten i allmänhet” ska alltså lära kvinnor att få bättre självkänsla. Great, tänker jag och kastar mig över höj-din-självkänsla-övningarna. Det handlar först och främst, menar Branden, om att acceptera sig själv. Därför ska man tänka:

”Om jag accepterade min intelligens fem procent mer-

Om jag accepterade min sexualitet fem procent mer- ” etc. etc.

Och säkert kan det vara nyttigt att genom tankeexperiment lära sig att acceptera alla delar av en själv. Men jag kommer inte riktigt över det där med fem procent. Vad ska det betyda? Varför ska jag acceptera allting fem procent mer, och inte tio? Hur vet jag ens vad fem procent av min sexualitet är? Ja, om detta ger Branden inga besked. Och för att komma över traumat kring den förvirrande fem-procents regeln, lär jag behöva mer självhjälp.

Det är sen kväll i London och förhållandevis lugnt på t-banan. En ganska ung kvinna sitter mitt emot mig. Hon ser trött ut och läser självhjälpsboken Make Every Man Want You, How to be so irresistible you’ll barely keep from dating yourself av Marie Forleo. Jag antecknar titeln och kollar upp den på Google books dagen efter. Ju längre jag läser, desto högre hör jag queerteoretikern Judith Butler kvida vid sitt skrivbord under ett kaliforniskt apelsinträd. Jag lär mig nämligen att: Världen är i desperat behov av oemotståndliga kvinnor, kvinnor som är villiga att oavsett omständigheterna vara entusiastiska, livliga och uttrycksfulla.  En bok som ska lära kvinnor vara oemotståndliga i alla lägen alltså, oavsett vad. Det är när vi slappnar av och omfamnar vår ”ok-ness” som vi samtidigt öppnar för vår oemotståndlighet, skriver Marie Forleo.

Frågan är vem som läser alla dessa självhjälpsböcker? Det finns en föreställning om att det är desperata människor. Men egentligen är det väl ovanligt konstruktiva, positiva människor som tror på att de kan förändra sig och sitt beteende. När jag själv läser i de olika självhjälpsböckerna jag fått rekommenderade av resenärer på tunnelbanan, uppstår ofta två problem. Det ena är tanken på att allt detta väl har sagts förut, att man måste älska sig själv innan man kan älska någon annan osv. Det är nästan så att man får lust att förbereda ett mentalt krig med författaren och tänka: hur lycklig, framgångsrik, harmonisk och positiv är du själv människa? Det andra problemet tycks vara min egen rädsla för att bli hjärntvättad, och ve och fasa kanske till och med harmonisk på köpet. Kan man alltid välja bort bitterheten? Det finns väl något njutbart också i den? Jag har ganska svårt att se Woody Allen läsa självhjälpsböcker till exempel.

En söndagsförmiddag i mars sitter en äldre dam på en bänk i vårsolen på Golden Greens station. Högtalarna ropar ut meddelanden om avstängda tåglinjer som repareras denna helg, men damen verkar inte lyssna. I handen har hon boken How to Expand Love. På svenska heter den Kärlek- Hur du förbättrar din förmåga till kärleksfulla relationer. Den är skriven av hans helighet Dalai Lama tillsammans med Jeffery Hopkins. Här beskrivs ett sjustegsprogram för att utveckla kärlek och medkänsla, och författarna fångar mig redan i första kapitlet. De sju stegen handlar om att förvandla en kontraproduktiv tonvikt på det egna jaget till en mer hälsosam omtanke om andra. Här ges förslag på olika, mycket enkla tankeexperiment och sätt att meditera. Framförallt känns den här självhjälpsboken inte alls schablonartad, mästrande eller indoktrinerande. Den fungerar snarare som en påminnelse om det som egentligen är viktigt i livet, människorna omkring oss. Och det kan ju alla behöva bli påminda om ibland…

Min tid som londonbo närmade sig snart sitt slut och det började bli dags att bläddra igenom anteckningsboken med noteringar om självhjälpsböcker. Dags att ställa den där diagnosen. Vad betyder det att så många londonbor skyltar med sina självhjälpsböcker i tunnelbanan? Det kanske vittnar om storstadsbornas hunger efter något beständigt, viktigare än butikerna på Oxford Street. Framförallt beskriver väl all denna läsning av självhjälpsböcker en känsla av att vara utlämnad åt sig själv, tvingad att ta saken, dvs livet i egna händer. Fast ibland tror jag självhjälpsböckerna har en problematisk likhet med självhjälpskassorna i mataffären. De är smidiga när streckkoderna går in utan problem. Men det slutar ändå ofta med att man får kalla på den så kallade kassavärden, det vill säga en annan, livs levande människa.

Hilda Ärlemyr

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".