Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Läs Ingmarie Fromans text

Publicerat måndag 30 april 2012 kl 12.06

På söndag 6 maj avgörs vem som ska bli Frankrikes nästa president. Valet står mellan den som har varit president dom senaste 5 åren, högerpolitikern Nicolas Sarkozy, och utmanaren Francois Hollande från Socialistpartiet. Söndagens val kommer att märkas även i resten av Europa – Frankrike är världens femte största ekonomi och tillsammans med Tyskland drivande i EU. Båda kandidaterna har sagt att dom vill ändra delar av den aktuella EU-politiken, eftergifter till en allt större EU-kritisk opinion, en opinion som främst exploaterats av Marine Le Pen. Ingmarie Froman har följt – och följer – den franska valrörelsen:

------------------------------------------------------------------------------------------

”Högern skrämmer mig, vänstern oroar mig” kunde man läsa i en artikel i Le Monde i slutet av förra veckan. ”Jag tål inte den hysteri som har drabbat valrörelsen, där det franska folket har tagits som gisslan av sex miljoner arga väljare” (...) ”EU, arbetslöshet, samhällets brister och tillkortakommanden, brottslighet – allt betraktas genom Nationella Frontens deformerande och inskränkande glasögon”.

Det är inte en person med sympatierna till vänster som har skrivit det här. Artikelförfattaren är istället högerpolitikern Dominique de Villepin, som var Frankrikes premiärminister åren innan Nicolas Sarkozy blev president. Visserligen är dom sen länge varandras fiender, och de Villepin hyser förmodligen en rent personlig avsky för Sarkozy, men artikeln formulerar ändå den skepsis som många inom den franska högern känner inför Nicolas Sarkozys sätt att driva valrörelsen på. 

Nicolas Sarkozy koncentrerar sig nu på att locka till sig dom drygt 6 miljoner väljare som röstade på Nationella fronten den 22 april och anpassar sin retorik till det. Han vill halvera invandringen och har krävt en översyn av Schengenavtalet, och hotar med att återinföra kontroll vid gränserna om andra länder inom Schengenområdet inte kan bemästra sin invandring.

Även hans motståndare nu på söndag, socialisten Francois Hollande, kräver en förändring av EU:s politik. Han vill omförhandla EU:s finanspakt, som just nu håller på att ratificeras. Hollande vill lägga till skrivningar om tillväxtstimulerande åtgärder.

Att båda kandidaterna i valet nu på söndag vill ändra på existerande eller planerade EU-regler är en reflex av dom senaste veckornas valrörelse. I år saknas den entusiasm som var så tydlig i förra presidentvalet 2007. Då hoppades många på en förnyelse av fransk politik, dom båda dåvarande kandidaterna – Ségolène Royal och Nicolas Sarkozy – hade aldrig tidigare ställt upp ett presidentval. Nyfikenheten var speciellt stor på Sarkozy, som lyckades ena den traditionella högern och reducera den yttersta högern.

Allt detta är som bortblåst i år. Det här presidentvalet ser ut att bli ett väldigt franskt svar på den aktuella krisen i Europa, valrörelsen har i mycket högre grad handlat om att rösta mot än att rösta för, om gränser och begränsning. Väljarna varnar och avvisar. Francois Hollande attraherar väljare som framför allt vill ha bort Nicolas Sarkozy, Vänsterfrontens Jean-Luc Mélenchon vann sympatier på en EU-kritik från vänster och Marine Le Pen från Nationella fronten kunde alltså få över 6 miljoner röster från människor som protesterar mot eliterna, mot invandring, mot euron och globalisering.

Marine Le Pen har jublat över resultatet i första valomgången. Hon har visat att Nationella fronten både överlevt ett partiledarskifte och en svår ekonomisk kris som partiet hamnade i efter förra valet – ändå är partiet kapabelt att genomföra sitt mest framgångsrika val någonsin. Hon stärker sitt grepp om partiapparaten och kan nu fullfölja sin omvandling av Nationella fronten från ett högerextremt parti till ett mer modernt högerpopulistiskt parti, och kommer eventuellt också att byta namn på partiet. Hon har tidigare sagt att hennes målsättning är att krossa Nicolas Sarkozys parti UMP och göra fronten till det dominerande högerpartiet. Även om hon inte skulle lyckas med just det, så har hennes framgångar varit en vitamininjektion för Europas populistpartier.

Oavsett vem som blir Frankrikes president nu på söndag, så är det främst Marine Le Pen och hennes parti det som kan se tiden an med tillförsikt och optimism. Det är hennes glasögon som många vill sätta på sig.

Ingmarie Froman                   

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".