Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Läs Dan Jönssons text

Publicerat torsdag 3 maj 2012 kl 09.43

En robot som president, programmerad som Charles de Gaulle. Det är ett av de förslag på hur Frankrike ska kunna enas, som finns med i den franskbelgiska serietidningen Spirous valnummer. Landsfadern de Gaulle tenderar dyka upp som referens i det franska presidentvalet. Vad säger det? Dan Jönsson söker svaret i 2011 års bästa franska roman.

------------------------------------------------------------------------------

Det finns en viktig, lätt paradoxal detalj i fransk historia som man bör känna till om man vill förstå den franska efterkrigstiden - nämligen att när Hitlers arméer tvingade de franska styrkorna på knä och intog Paris glömde man att kräva kapitulation av en rätt viktig del av krigsmakten. De franska kolonierna i Afrika gav sig aldrig. Några år senare var det de som, ledda av general de Gaulle och tillsammans med de spridda styrkorna ur motståndsrörelsen kunde triumfera när moderlandet, ”la France métropolitaine”, befriades. Bara för att sen, under de två decennier som följde efter kriget, få se hur den ena efter den andra av de franska kolonierna gick förlorade och övergavs.

Den här våldsamma, motsägelsefulla historiska perioden, från den tyska ockupationens tidiga fyrtiotal till förlusten av Algeriet 1962, kallas ”det tjugoåriga kriget” i Alexis Jennis uppmärksammade debutroman ”L’art français de la guerre”, Den franska krigskonsten. I höstas fick den det prestigefyllda Goncourtpriset som 2011 års bästa franska roman, och det var verkligen inte oförtjänt – för det här är en roman med oerhörda ambitioner: ett heroiskt, och faktiskt mycket lyckat, försök att på ett både politiskt och existentiellt plan väva samman historien om Frankrikes smärtsamma förlust av sina koloniala besittningar. En historia som landet, enligt Jenni, fortfarande inte har hämtat sig från.

Romanens berättelse tar på ett yttre plan sin början när författaren av en slump på ett kafé i Lyon träffar en pensionerad främlingslegionär, Victorien Salagnon. De kommer överens om en deal: i utbyte mot att författaren berättar hans historia, ska Victorien lära honom att måla. Victorien, visar det sig, har varit med under hela det långa, ”tjugoåriga kriget”, från sabotagen mot de tyska trupperna under andra världskriget, över nederlaget i Indokina på femtiotalet, ända till de ärelösa slutstriderna mot FLN-gerillan i Algeriet: en oavbruten spiral av tilltagande militär uppgivenhet och brutalisering. Under alla dessa år har han målat: snabba, improviserade skisser, som ett sätt att hålla distans till grymheterna. Nu bor han i en nergången förort till Lyon, där han ser det koloniala kriget rasa vidare på fransk mark, i våg efter våg av våldsamma upplopp och massiva polisinsatser. Frankrike tycks vara på väg att också förlora sig självt.

Det är en tragisk, grym och blodig historia Alexis Jenni berättar i sin roman. Men den är också i hög grad mytisk, symbolisk. Det är ingen tillfällighet precis att Victorien när berättelsen tar sin början sitter i skolbänken och översätter Julius Caesars ”De bello gallico”, Om det galliska kriget. Det krig han står i begrepp att ge sig ut i är ju vår tids galliska krig. Inte heller är det någon tillfällighet att den bok han bär med sig under sina tjugo år i fält är just Homeros ”Odyssén”. Även Odysseus behövde, som bekant, tjugo år för att ta sig hem från kriget. Kort sagt, i dessa primitiva ting har inte mycket hänt sen antiken: precis som Caesar måste dagens fältherrar även skaffa sig kontroll över berättelsen för att krigets kaos ska framstå som meningsfullt och motiverat. Språket, litteraturen, är ett sätt att utöva denna kontroll.

Så vad gör en fältherre när nederlaget är ett faktum? Charles de Gaulle, som alltså spelade Caesars roll i ”det tjugoåriga kriget” och konsekvent kallas för ”le Romancier”, romanförfattaren, i Jennis roman, stod som förlorare i Algerietkriget – men fortsatte envist att hålla fast vid sin berättelse om Frankrike som en världsmakt, en stor nation. Det är den heroiska berättelsen som sen dess gång på gång har tagit sig uttryck i imperialistiska krampryckningar, i form av kärnvapenprogram och nykoloniala brandkårsutryckningar – och som på ett tydligt men ofta paradoxalt sätt hamnat i konflikt med den konkurrerande franska berättelsen, republikens universella jämlikhetsideal.

Så blir ”L’art français de la guerre”, med sitt skickligt konstruerade och språkligt avancerade romanhantverk, med alla sina fängslande gestalter och dramatiska scener, kanske framför allt en spirituell, om än melankolisk meditation över ett Frankrike som måste välja väg. Nationen, eller republiken? Ett uttryck som återkommer flera gånger i romanen är hur ”den koloniala rötan” har urholkat den franska identiteten: hur den skapat en reflex att ständigt skilja mellan ”oss” och ”dem”, med andra ord en rasistisk reflex. Och mot sådana reflexer hjälper inga konstfärdiga berättelser. Hur stora, och hur hjältemodiga de än är.

Dan Jönsson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".