Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Läs Niklas Söderbergs text

Publicerat torsdag 3 maj 2012 kl 15.22

The Practice of Everyday Life heter en bok av den franske filosofen Michel de Certeau, som blivit något av en bestseller i forskningsvärlden. De Certeau undersöker det vi gör varje dag utan att alls tänka på det; våra rutiner, upprepningar, vanor, alla våra omedvetna rörelser i vardagen, i offentliga rum såväl som i litterära texter.

Poeten Niklas Söderberg har läst The Practice of Everyday Life - och bland annat hittat vissa släktdrag:

----------------------------------------------------------------------------------------

Min farsa samlade jämt på sig grejer, mängder, överallt hyllor dignande av allsköns. Han var ingen s a m l a r e dock, inriktade sig inte på vissa föremål eller hade nåt system. Inte heller var han en s k hoarder, en som inte kan slänga nåt och vars hem fylls av tidningsbuntar och trasiga brödrostar. Jag tror att detta ständiga sonderande och införskaffande var farsans kreativitet och glädje, dels i själva letandet, men också i ett slags framtida mening. Han tillvaratog. Bra-att-ha-saker såväl som möjligheter, potential. För även om han inte hade nån plan med sitt hamstrande, så gick han efter nåt, nåt som sa honom att den här prylen ska tas hem, men den här mojängen får vara.

Bra-att-ha-sakerna är nu inget konstigt – om man lever under knappa omständigheter kan man inte räkna med att ha pengar till att köpa det som behövs när det behövs, därför måste man samla på sig allt möjligt, att ha till hands ifall ifall. När vi efter hans död rensade ut i hans verkstad hittade vi bland MYCKET annat till exempel tio identiska tumstockar, kvintipletter av skruvmejslar, tänger, hammare osv. Knivar fanns hur många som helst, och behöver man verkligen sex stycken fogsvansar? Varje bil han kört har haft en reservsdelstvilling stående under en presenning ute i skogen.

Men mycket av det farsan asade hem hade mer oklara syften. Fossilstenar från stranden, ädelträstycken, underliga föråldrade apparater, fem okej sängar, en gitarr osv. Från ett svetsjobb för kustförsvaret kom han hem med ett åttakantigt plåt-tak, som tidigare skyddat luftvärnspjäser. Sen blev det liggande i sådär femton år, tills han byggde ett lusthus. Jag frågade honom en gång om han länge velat bygga ett lusthus och därför släpade hem det där taket, eller om idén kom när han fick se det därute i Fårösund? Han svarade att han gillat den ovanliga formen bara, och haft släpkärran med sig. Idén kom senare. Alltså, kreativiteten kom inte sällan från föremålen, från vad som fanns för handen. Och även om farsan och jag alltid hade väldigt olika intressen, han praktiker och jag poet, så var vår kreativitet av likartat slag. Inte så mycket ett skapande eller uppfinnande, som att man stuvar om, sammankopplar gamla saker på nya sätt, utvinner ny mening ur uttjänt. Ungefär som i den enda sanktionerade kreativiteten där vi bodde – humorn och framför allt ordlekandet. Inget språkligt fick vara ifred – allt kunde fås att i en handvändning betyda nåt helt annat. Vi målade staketet, det var vitt-sen.

Så långt hade jag nog kommit i tanken när jag läste Michel de Certeaus The Practice of Everyday Life från 1984. Det var närmast en uppenbarelse. Farsans, och mitt, tillvaratagande (av möjligheter) var inte bara ett personligt drag, det hade också historiska och kulturella orsaker. En kreativitet född ur bristen och hoppet, och kanske också ett slags vagt motstånd mot den rådande ordningen. Utrymmet tillåter inte nån närmare beskrivning av bokens rikedom på oväntade uppslag och träffsäkra klargöranden. Men så mycket kan jag säga att de Certeau i den här boken städslar och överskrider en mängd discipliner, allt från stadsplanering och sociologi till lingvistik och helgonlegender. Och att de Certeaus stora bidrag till forskningen är att han utgick från de maktlösas perspektiv snarare än från statistiska modeller - alltså vad man gör i det lilla för att reda och freda sig i det stora man inte kan påverka.

Den grundläggande formeln i The Practice of Everyday Life hämtar de Certeau från den berömde krigshistorikern Clausewitz, distinktionen mellan Strategi och Taktik, där strategin står för en mer övergripande plan, och taktiken berör utförandet i en bestämd situation. Tydligast skillnad då den mellan en strategistyrd reguljärarmé och en gerilla. De Certeau lägger till följande: arméns makt ligger i en kontroll över landskapet, över rummet; medan gerillans fördel ligger i dess rörlighet och överraskande attacker och snabba reträtter, den agerar endast i tiden. Arméns segrar är därför långvariga, gerillans kortsiktiga. Och det är härifrån de Certeau kan föra över krigsmetaforiken till vardagens praktiker. Överblickens strategi kontra närstridens taktik. Skillnaden i perspektiv är för övrigt exakt densamma som mellan en långtidsarbetslös tillvaro och Ann Wibbles famösa råd att man bör ha en årslön på banken i dåliga tider.

I ett av bokens finaste kapitel använder de Certeau lingvistiska modeller för att visa på hur vi rör oss genom en stad. Stadsplaneringen är då som grammatiken, och gåendet som talspråket. Hur ordningen påtvingar oss korrekta och rationella färdvägar, och vi svarar med att hitta genvägar och omvägar, strövar, befolkar gator och hus med minnen och berättelser. För att göra staden till vår, åtminstone för en stund. Medan vi går. Som att göra absurda ordvitsar. (jag svalde en glödlampa igår – nähä vad hände? – lös i magen)

Man skulle kunna säga att de Certeau undersöker det motstånd småfolket gör när det inte kan eller inte önskar göra revolution. Ofta handlar det om kvickhet, om timing, för att vända ordningens styrka till en svaghet. Ungefär som i jiu jutsu. De Certeau spårar den här kreativiteten långt bak i historien, den listige Odysseus, arabernas metis, luriga hästhandlare, tjyvskyttar, förtryckta folks svarta humor. I Frankrike hittar han begreppet la Perruque, peruken, som innebär att man gör nåt åt sig själv på betald arbetstid – en snickare som i smyg bygger en byrå, en sekreterare som skriver ett privat brev. Att sno åt sig lite svängrum. Taktikerns motstånd är inte alltid helt klanderfritt, moralen grå som den gråzon han eller hon lever i - och absolut inte heller alltid av godo – särskilt konflikter mellan två olika utsatta grupper kan lätt urarta i våldsamheter, i närstrid. Samtidigt är moralen i ett givet samhälle alltid en spegling av ordningen, dvs strategin, och de som moraliserar är de som har råd med det. Eller som Nietzsche säger: den som klagar på att tiggaren bankar på dörren med en sten, bör komma ihåg att den saknar portklapp.

Ett tydligt exempel på hur taktiker smugglar in sin egen agenda i den strategiska ordningen är den mexikanska indianbefolkningen som efter att ha kristnats med svärdet återupprättade den prekolumbianska gudavärlden inuti den nya religionen. Bakom varje helgon och högtid skymtar det aztekiska. Detta betyder inte att de inte skulle vara fromma katoliker också, eller att det här skulle röra sig om en aktiv subversion – snarare visar det på det både-och som taktikern är hänvisad till – att göra sig hemmastadd i det faktum att varje match är en bortamatch. Och att den ordning man lyder under inte kan fylla alla ens behov. Ett mer aktivt motstånd är Roma Kungsgård på Gotland exempel på. Dess nuvarande huvudbyggnad uppfördes på 1700-talet som residens för öns landshövdingar. Själva arbetet gjordes av tvångskommenderad lokalbefolkning. Vem de var vet vi idag inte mycket om, men vad de tyckte om att tvingas slava för centralmakten kan anas hos en av husets fyra portaler. Där de tre andra är väl utförda är denna fjärde skev, och skevheten var avsiktlig. Den inte flagrant, det hade varit riskabelt, men påtaglig om man vet om det. Och vet om det gör man i bygden – i generationer har denna tystlåtna protest traderats och pekats ut, som ett mikromonument dolt i själva konstruktionen av denna maktens boning. Ett vittnesmål om orättvisor inflätat i den historia som alltid skrivs av segrarna.

Strategins förutsättning är tillgången till ett avgränsat område, en operativ bas liksom bredvid verkligheten, varifrån den har sin överblick, planerar och utför sina räder ut i omgivningen, och till vilken man sen återvänder med vinsterna. De Certeau menar att det här inte är nån principiell skillnad mellan militära operationer, forskning, valrörelser eller reklamkampanjer. Strategin verkar genom kontroll och genom att försöka förutse målgruppernas beteenden. Samtidigt måste kontrollen ständigt upprätthållas, vilket gör strategin långsam, och dess tolkning av befolkningens håg är alltid trubbig. Strategerna tror sig veta vad vi gör och kanske också vill vårt bästa, men vad vi egentligen har för oss har de ingen aning om.

Om man istället, som taktikern (eller gerillan), saknar en operativ bas innebär det att man alltid rör sig på en annans territorium, i en annans synfält, alltid har att förhålla sig till nån annans regler. Det tvingar taktikern till vaksamhet och rörlighet, när som helst kan närstrid uppstå, men också möjligheten till en snabb vinst, ett klipp. Då gäller det att vara kvick.

Eller om man lägger ett klassperspektiv på det – medelklassens utstakande av livsbana kontra underklassens. Framförhållning förutsätter överblick, och tillit till att ordningen är till för en själv. För den som saknar en egen plats och varje match är en bortamatch existerar framtiden bara i två former: det nästa ögonblicket och i ett avlägset hopp om räddning, frälsning eller lottovinst kvittar. Att härifrån göra upp planer tio-femton år framåt i tiden ter sig närmast overkligt, kanske t o m naivt.

The Practice of Everyday Life är ingen tegelsten, men den är ofantligt tät - den teoretiska nivån hög och stundtals abstrakt - samtidigt är de Certeaus stil ett under av precision och iakttagelserna av kokkonst, gående, konsumtion och annat vi gör till vardags, är konkreta och... i brist på bättre ord, poetiska, personliga. Helheten är stringent men i detaljen sker oväntade associationer. Som om de Certeau försökt inympa ett taktiskt perspektiv i den forskning som till sin natur är strategisk. Han gör en la Perruque kanske. Viktigt inte minst för att framhålla att taktikerns liv inte endast är en jämmerdal. Om man har närstriden som horisont måste man nånstans lära sig att älska närstriden, hitta glädjen i det man tvingas till, glädjen i jiu jutsumomentet då man vänder motståndarens styrka mot honom själv. Som i den gamla judiska vitsen där en rysk general frågar rabbinen, Säg mig, har det nånsin fötts några stora män bland er judar? Nej, herr general, bara mycket små barn.

Niklas Söderberg

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".